Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pouvoir exécutif, och denne underskref jämte
Favre 26 febr. i Versailles fredspreliminärerna,
enligt hvilka F. afträdde Elsass (med undantag
af Belfort) och en stor del af Lothringen med
Metz samt förband sig att inom tre år betala 5
milliarder frcs i krigskostnadsersättning. Under
denna tid skulle tyska trupper på fransk bekostnad
vara förlagda i Frankrike. Slutligen skulle de tyska
trupperna ha rätt att 1 mars intåga i Paris. Dessa
fredsvillkor ratificerades (mars) af församlingen
i Bordeaux. - På det förhärjande kriget följde ett
hemskt inbördes krig. 18 mars 1871 utbröt nämligen
i Paris det s. k. kommunardupproret. Eggadt af
socialistiska läror, reste sig det lägre folket,
mördade flera framstående män, ryckte till sig
väldet öfver Paris och införde ett organiseradt
skräckvälde. Staden måste med vapenmakt återintagas
(21-28), men dessförinnan förstördes flera af
dess förnämsta byggnader af kommunarderna. De
stupades verkliga antal är okändt (den officiella
siffran 6,500 är mycket för låg). De öfverlefvande
kommunarderna blefvo strängt straffade. Till 1876
hade öfver 13,000 domar afkunnats, af hvilka 7,500
på förvisning eller deportation. - Den definitiva
freden med Tyskland slöts i Frankfurt 10 maj 1871,
men den nya gränsregleringen blef ej färdig förrän 26
april 1877. Regeringen lyckades med förvånansvärd
lätthet och snabbhet anskaffa den oerhörda
ersättningssumman, tack vare folkets patriotism
och förtroende för regeringen, så att sista delen
däraf kunde betalas redan 5 sept. 1873. Följande
dag lämnade de sista tyska trupperna F:s område. -
De stora krigsutgifterna medförde höga skatter,
hvilka drabbade så mycket tyngre, som krisen under
senare delen af 1870-talet i handel och näringar
gjorde sig kännbar äfven i F. Arméorganisationen blef
efter freden i grund omarbetad (se F:s försvarsväsen,
sp. 1127-32), och ansatser gjordes till förvaltningens
decentralisering. Frågan om den nya författningen
blef svårast att afgöra. Nationalförsamlingens
flertal utgjordes af monarkister (orleanister
och legitimister), hvilkas mål var konungadömets
återinförande. De genomdrefvo, att förvisningsdomen
öfver den bourbonska familjen upphäfdes (1871). Men
längre sträckte sig ej de monarkiska partiernas
enighet, under det att republikanerna höllo kraftigt
tillsammans och småningom liksom bonapartisterna
förstärktes genom kompletteringsval. Monarkisterna
predikade öppet, att F. kunde räddas endast genom att
kasta sig i kyrkans armar samt genom botöfningar och
pilgrimsfärder. Dessa läror gillades offentligen af
monarkisternas chef, den bigotte grefven af Chambord,
Karl X:s sonson. Under sådana förhållanden förklarade
äfven Thiers, som i aug. 1871 fått titeln president,
att republiken vore nödvändig. Då genomdref högern
ett misstroendevotum mot regeringen, hvilket
föranledde Thiers att 24 maj 1873 nedlägga sitt
ämbete. Under hans efterträdare marskalk Mac
Mahon bildade högerns ledare, hertig de Broglie, ett af
monarkister sammansatt kabinett, och en monarkisk
restauration syntes stå för dörren. I denna riktning
bearbetades folket af prästerskapet, och orleanister
och legitimister förenade sig om Chambord. Men denne
gjorde sig omöjlig genom sin vägran att afstå från
Bourbonernas hvita fana (27 okt. 1873), hvadan de
monarkistiska planerna omintetgjordes. Emellertid
kvarstod Broglie såsom
kabinettets chef till 16 maj 1874. Med hans
afgång förändrades dock ej regeringens
karaktär. Författningsfrågan fortfor att diskuteras
och afgjordes först 25 febr. 1875. (Se ofvan
Författning och förvaltning.) Våren 1875 syntes ett
nytt krig med Tyskland hota. Bismarck betraktade
nämligen den pågående omorganisationen af armén
såsom ett hot, men det goda förståndet återställdes
genom särskildt ryske kejsarens mellankomst. 31
dec. s. å. afslutade nationalförsamlingen sin
verksamhet, och de nyvalda kamrarna sammanträdde
8 mars 1876. Ehuru republikanerna i senaten voro
nästan jämnstarka med och i deputeradekammaren
öfverlägsna monarkisterna (360 mot 170), uppgåfvo
dessa ej sina förhoppningar, i synnerhet som de kunde
räkna på presidenten. 16 maj 1877 afskedade denne
den republikanska ministären Simon och utnämnde åter
den klerikale Broglie till kabinettschef (den mycket
omtalade seize mai). Då deputeradekammaren följande
månad gaf honom ett misstroendevotum, förmådde
han senaten att medgifva kammarens upplösning (25
juni). Ehuru regeringen tillät sig att på allt sätt
inverka på valen och presidenten själf i manifest
tog öppet parti mot republikanerna, segrade dessa
ånyo, hvilket föranledde Broglie att nedlägga sitt
ämbete. Detta innebar det konservativ-monarkiska
partiets definitiva nederlag, hvarifrån det sedan
icke förmått repa sig. Då republikanerna vid
valen i jan. 1879 vunno öfverhand äfven i senaten,
begagnade sig Mac Mahon af en meningsskiljaktighet
med sina ministrar för att till kamrarna inlämna
sin afskedsansökan (30 jan.). Deputeradekammarens
talman, radikalen Jules Grévy, valdes till
hans efterträdare. I kammaren efterträddes Grévy
af Gambetta. Waddington bildade ett nytt rent
vänsterkabinett. Nu afgjordes den brännande frågan
om amnesti åt de deporterade kommunarderna så,
att den lämnades åt presidentens afgörande,
som omedelbart benådade de fleste. Kamrarna
flyttade åter till Paris (1880), och man började
genomförandet af det gamla radikala programmet:
tryck- och församlingsfrihet, statens inköp
af järnvägarna och framför allt införandet af
kostnadsfri och obligatorisk folkundervisning,
som skulle fråntagas de andlige och anförtros åt
lekmän. Undervisningsministern Ferry framlade 15 mars
1879 förslag till lagar, som afsågo att fråntaga
kyrkan dess makt öfver undervisningen i alla dess
grader. De katolska universiteten skulle inskränkas
till rena privatanstalter utan rätt att utdela
lärdomsgrader, mellanskolorna skulle förändras till
statsläroverk, och ingen, som tillhörde en af staten
icke erkänd kongregation, vore det också en orden,
skulle få meddela allmän undervisning. Mot detta
förslag reste sig kyrkan och det klerikala partiet,
som segrade i senaten, och tvungo deputeradekammaren
att i hufvudsak gifva efter (mars 1880). Regeringen
(de Freycinets första ministär, dec. 1879-sept. 1880)
riktade då ett annat slag mot kongregationerna. Några
föråldrade lagar gåfvo den rätt att upplösa alla
ej af staten sanktionerade samfund. Det fanns vid
denna tid omkr. 500 dylika med 22,000 medlemmar,
däraf öfver 7,000 manliga. Antalet lärjungar, som
dessa kongregationer undervisade, var öfver 20,000. 29
mars 1880 utfärdades de ryktbara marsdekreten, enligt
hvilka den icke erkända jesuitorden inom tre månader
skulle upplösas och dess läroanstalter utrymmas;
de öfriga icke erkända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
