Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kongregationerna hade att inom samma tid till
regeringen inlämna sina statut för att få dem
granskade och sanktionerade. Därpå svarade dessa med
att 2 april besluta att icke efterkomma regeringens
påbud. Emellertid stängdes på bestämd tid (29 och 30
juni) de flesta jesuitanstalterna. Däremot tvekade
regeringen att tillämpa påbudet på de andra ordnarna
och sökte nå sitt mål genom underhandlingar med
Rom. Dessa misslyckades, och en del af ministären
yrkade på dekretens utförande, hvilket förmådde
Freycinet att afgå. Efterträdaren Ferry lät
under okt. och nov. upplösa och utvisa 261 af de
trotsande kongregationerna, hvarvid ofta våld måste
användas. En ny amnestilag antogs, domstolarnas
organisation förändrades, och de religiösa ordnarnas
gods underkastades vanlig beskattning. Ett af
Gambetta understödt förslag att införa gemensamma
val för hela departementet (scrutin de liste) för
att inskränka de lokala och enskilda intressena i
deputeradekammaren antogs af denna (19 maj 1881), men
förkastades i senaten (9 juni). Under Ferry afslöts
också, efter ett kortvarigt krig, ett fördelaktigt
fördrag med Tunisien (12 maj 1881), hvarigenom F:s
protektorat där grundlades. Anmärkningar i den nyvalda
deputeradekammaren mot krigföringen förmådde Ferry
att (10 nov.) lämna sin post åt Gambetta, hvars
"stora ministär", där han själf var utrikes- och
Waldeck-Rousseau inrikesminister, trots berömvärda
ansatser till reformer och mycken initiativrikedom,
nödgades afgå efter 9 veckor (29 jan. 1882) ej minst
på grund af den afundsjuka, som Gambettas öfverlägsna
förmåga väckte biand politikerna. Freycinet bildade
den nya ministären och genomdref en lag, enligt
hvilken i alla kommuner, utom i Paris, kommunalråden
skulle ega rätt att välja märer (förut var detta
fallet blott i de mindre kommunerna), samt en ny
skollag. I den egyptiska frågan sökte Freycinet
förgäfves åstadkomma en allmän europeisk intervention,
och när England nödgades med våld uppträda mot det
egyptiska nationalpartiet, men Freycinet afböjde
det engelska förslaget om gemensam intervention,
led då ett nederlag i deputeradekammaren och
måste afgå (6 aug. 1882). Duclerc bildade den
s. k. "förlägenhetsministären", som lefde helt
och hållet på Gambettas stöd. Den genom Englands
ockupation af Egypten uppkomna spänningen i F. mot
England ökades genom dettas protest mot F:s anspråk på
protektoratet öfver Madagaskar. Kort efter Gambettas
död (31 dec. 1882) sökte också prins Napoléon
Louis Jérôme, Jérômes sonson, aktivt agitera för
bonapartismen. Han lät på husknutarna i Paris
uppslå plakat, hvari bonapartismen förklarades
vara landets enda räddning. Samtidigt höllos
legitimistiska banketter i södra F., och orleanisterna
började förorda hertigen af Aumale till president
vid nästa val. Alla dessa anslag framkallade i
deputeradekammaren ett förslag af Floquet, att alla
prinsar af i F. förr regerande hus skulle utvisas
från franskt område. Då regeringen icke kunde enas i
denna fråga, afgick den 28 jan. 1883, och Fallières
bildade ett nytt kabinett, men detta föll redan 18
febr. och efterträddes af en ministär Ferry, som
till stor del bestod af f. d. gambettister. Därpå
utfärdade presidenten Grévy ett dekret, hvarigenom
tre i armén tjänande orleanska prinsar försattes i
disponibilitet. De republikanska fraktionerna enade
sig nu om att understödja
kabinettet Ferry, hvilket höll sig kvar under mer än
två år. Flera nya lagar genomfördes nu: en lag, som
gjorde det möjligt för regeringen att aflägsna alla
mot republiken fientliga personer ur domstolarna, lag
om afskaffandet af religiösa eder vid domstolarna
och lag om rätt till äktenskapsskillnad. 1884
gjordes några ändringar i författningen, af hvilka
de viktigaste voro, att inga senatorer därefter
skulle utses för lifstid, att ingen prins af ett
fordom regerande furstehus skulle kunna utses till
president samt att ingen författningsrevision skulle
få innebära republikens afskaffande. Året förut
hade genom grefvens af Chambord död (24 aug. 1883)
legitimisterna förlorat sin tronkandidat, och i maj
1884 skilde sig den konservativ-klerikala delen af
bonapartisterna från prins Napoléon (Plon-Plon) och
slöt sig till hans son Victor. Med det ultramontana
prästerskapet hade regeringen flera strider rörande
skolväsendet, hvilket bl. a. framkallade en lag
(1884), att ordensandliga icke skulle få undervisa i
skolorna. Större svårigheter bereddes ministären genom
landets dåliga finansiella ställning. Inkomsterna
understego årligen utgifterna, och därigenom hade
sedan 1874 uppstått ett deficit på 4 milliarder frcs,
hvilket måste täckas genom lån och förskott. Ferry
lyckades återställa jämvikt i budgeten genom en
gynnsam konvertering, som inbragte 35 mill. frcs
årligen, och genom att uppgifva tanken på att
lägga alla järnvägar under staten, hvarigenom
utgiftsbudgeten väsentligt lättades. Samtidigt tänkte
Ferry utvidga kolonialväldet. På Madagaskar besattes
hamnen Diego-Suares, och fördraget i Tamatave (17
dec. 1885) stärkte F:s ställning där. Genom den
framgångsrika expeditionen till Tonkin (se d. o.,
Annam och Ferry) stärktes det franska kolonialväldet
i Bortre Indien, men den tillfälliga motgången
vid Lang-son (28 mars 1885) och öfverdrifna rykten
därom i Paris vållade Ferrys fall. Hans fiender,
som mestadels tillhörde revanschmännen, förklarade,
att truppsändningarna till fjärran land afsåge att
omintetgöra ett hämndkrig emot Tyskland. De harmades
äfven öfver ett af Ferry med Bismarck afslutet fördrag
om Kongoområdet, och han anfölls med raseri af de
radikale under Clémenceaus ledning samt förklarades
rent ut för landsförrädare. 30 mars 1885 störtades
han, hvarpå efterträdaren Brisson 9 juni slöt fred med
Kina, som förband sig att utrymma Tonkin och afstå
från sin öfverhöghet öfver Annam. Kort före Ferrys
fall hade deputeradekammaren antagit lagen om listval,
som 23 maj godkändes af senaten och promulgerades
17 juni. Det hittills eniga republikanska partiet
delade sig definitivt i två: vänstern (la gauche)
och republikanska föreningen (l’union républicaine)
bildade tillsammans regeringspartiet, som kallades
"opportunister", och yttersta vänstern, som nu
tog namnet "radikaler" (radicaux). Afsikten med
listvalen var att stärka republikanerna, men vid
nyvalen i okt. 1885 valdes först en majoritet af
konservativa samt efter omvalen 202 konservativa och
382 republikaner, radikaler och opportunister till
ung. lika antal. Brisson, som erhöll blott några få
rösters majoritet för sina förslag, afgick därför,
sedan Grévy 28 dec. 1885 återvalts till republikens
president, 6 jan. 1886 och efterträddes af Freycinet,
bland hvars kolleger märktes krigsministern
Boulanger. Radikalerna, som nu kände sin styrka,
framställde genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
