Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1183-1184 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans af Assisi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Peterskyrkan tiggde sitt bröd; han började besöka
spetälskesjukhusen för att trösta och vårda de sjuke;
han började iståndsätta några förfallna kyrkor
och kapell utanför Assisi, S. Damian, S. Peter och
S. Maria de Portiuncula. Denna F:s nya lifsriktning,
ej minst hans slösande frikostighet, ledde till en
oåterkallelig brytning med fadern, som utgör
vändpunkten i hans lif.

Det äldsta porträttet af Frans från Assisi, efter en på 1220-talet målad fresk i kloslret Subiaco.

Vid en gudstjänst i S. Maria -
förmodligen 24 febr. 1209 - mognade hos honom vid
åhörandet af dagens evangelium (Matt. 10:7-10)
hans lifs stora tanke. Han beslöt att göra allvar
af Kristi ord om det apostoliska predikandet och
den apostoliska fattigdomen. Snart slöto sig till
honom hänförda anhängare - de förste voro Bernhard
af Quintavalle, Petrus och Egidius -, och F. gaf
dem en regel för deras lif, bestående blott af
några bibelspråk, som rörde lärjungaskapet och
fattigdomen (Matt. 19: 21, Luk. 9: 1-6, Matt. 16:
24-27) samt af några stadganden för deras lefverne
(rörande fastor o. d.). 1210 gaf Innocentius III sitt
tillstånd till F. och hans följeslagare att fortsätta
sin verksamhet enligt den af F. gifna regeln, men
uppsköt den slutgiltiga bekräftelsen på den nya
institutionen. Till brödraskapets ledare utsågs F.;
dess samlingsplats, när medlemmarna ej voro ute på
missionsresor, var först Rivotorto, senare S. Maria
de Portiuncula; medlemmarna lefde af sina händers
arbete och af allmosor och kallade sig Poenitentes
de Assisio.

Om F:s lif under de följande åren ha källorna litet
att förtälja. 1212 medförde uppkomsten af en kvinnlig
gren af F:s sammanslutning; han invigde själf Chiara
Sciffi och lyckades utverka, att den nämnda kyrkan
S. Damian uppläts åt det första konventet af Sankt
Klaras orden. Uppgiften att F. vid Laterankonsiliet
i Rom 1215 eller något af de följande åren (1216,
1218) sammanträffat med Dominikus, en uppgift,
hvars riktighet bestridts af ansedda forskare från
Hase till Grützmacher, har i våra dagar funnit
försvarare i Sabatier, Goetz och Thode. Säkert är
däremot, att F. 1219 företog en missionsresa till
Egypten och Palestina; stridigheter inom orden tvungo
honom dock att redan följande år återvända. Dessa
strider framtvungo en närmare reglering af det
nya brödraskapets organisation genom nya regler
(1221, 1223). Sabatier och åtskilliga moderna
forskare se i dessa händelser en kris i F:s och hans
ordens historia, en den kyrkliga politikens seger
öfver F:s ursprungliga ideal: den fria föreningen
af botgörare och predikanter, sådan F. ämnat den,
aflöses af en hierarkiskt organiserad orden - således
en djupgående och olöslig principiell motsats. Det
var känslan häraf, som tvang F. att med döden i
hjärtat lämna ledningen af den sammanslutning han
skapat och som kastade skugga öfver de sista åren af
hans lif. Säkerligen med mera rätt framhåller Goetz,
att här icke förelegat någon principiell motsättning,
utan att vissa missförhållanden inom orden framkallat
den känsla af bitter besvikenhet, som hvarje
ideellt anlagd människa erfar af oemotsvarigheten
mellan de ideella krafven och deras förverkligande i
lifvet. Äfven sjukdom fördystrade F:s sista år: han
bar sina plågor, till hvilka hörde ett svårartadt
ögonlidande, med det glada mod, som utgör ett af
de mest fängslande dragen i hans väsen. Sin tid
egnade han åt böner och betraktelser i ensamheten -
under denna tid uppstod den berömda "solsången"
- och därunder nådde han på Alvernusberget (nu
la Verna, vid Bibbiena) extasens högsta stadium:
stigmatiseringen (se d. o.) - antingen man nu vill
förklara fenomenet såsom under extasen själftillfogade
sår eller såsom en själslifvets återverkan på
det kroppsliga; något bedrägeri från lärjungarnas
sida synes osannolikt. Då F. kände döden nalkas,
lät han föra sig till Assisi, där han 3 okt. 1226
afled i sin älskade S. Maria in Portiuncula: han
blef två år senare kanoniserad (åminnelsedag 4
okt.). Af alla medeltidens religiösa gestalter är
F. den originellaste och den mest tilldragande: hans
frihet från allt, som kan kallas religiös form, hans
medkänsla med allt skapadt, hans friska natur- och
skönhetssinne och hans lika naiva som om en intuitiv
människokännedom vittnande religiösa vältalighet gåfvo
honom öfver samtid och eftervärld ett inflytande,
som blott kommit få af människosläktets störste
till del. Källorna för kännedom om hans lif äro
lefnadsteckningar af Tomas från Celano (1228, 1229,
1247) och Bonaventura (omkr. 1261). Den af Sabatier
framdragna Speculum perfectionis innehåller, ehuru
i sin nuvarande form härrörande från 1300-talets
andra årtionde, åtskilligt, som kan ledas tillbaka
till vittnesbörd af F:s samtida; den s. k. legenda
trium sociorum är däremot sannolikt en senare
kompilation. Om de källkritiska problemen se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>