Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Presles (d. 1383) och hans samtida Nicholas
Oresme (d. 1382).
Renässansen. - Med början af 16:e seklet inträder
Frankrikes litteratur i ett nytt skede, som
bildar ett synnerligen starkt afbrott mot det
föregående. Kulturens tråd afslöts dock icke
fullständigt, så att man får ej föreställa sig, att
den gamla litteraturen helt och hållet ersattes af en
ny sådan och att smaken helt plötsligt blef alldeles
ombytt. De båda strömningar, som nu inbröto, voro
emellertid så starka, att den gamla fåran hastigt
blef föga märkbar. Renässansen och reformationen
framkallade gemensamt denna hvälfning. Den var dock
så till vida förberedd, som bekantskapen med den
latinska klassiska litteraturen redan börjat vidgas
och man sedan länge vant sig att med kritiska blickar
betrakta kyrkan, dess kult och kultur, hvilket
framkallat en mer eller mindre medveten längtan
efter nya, litterära och kulturella insatser. Genom
den latinska litteraturens framdragande i fullare
belysning och genom nvförvärfvad bekantskap med den
grekiska (hvilket inleder renässansen) blefvo dessas
rika fonder och stora formella egenskaper kända och
insedda af den tidens bildningssökande. Det var från
Italien rörelsen utgick, och genom den täta beröringen
mellan detta land och Frankrike fördes den öfver
till det sistnämnda. Där fann den en jordmån, som
var i hög grad gynnsam till följd af den satiriska
riktning, hvilken starkt framträdt i den senare
medeltidslitteraturen och allt lifligare lät känna
behofvet af en andlig förnyelse. Af samma skäl bidrog
böjelsen för satir att göra nationen mottaglig för de
reformatoriska rörelser på kyrkligt område, hvilka
i Frankrike vållade starka slitningar inom kvrkan
och staten. Också rönte alla Frankrikes märkligare
skriftställare under denna period starkt inflytande
från båda dessa rörelser, ehuru hos olika individer
endera gör sig hufvudsakligen gällande. - Inom poesien
möta vi först Clément Marot (1496-1544), som
hade mycken lutning åt protestantismen, men däremot
visade mindre intresse för den klassiska kulturen,
för hvilken han dock ej var alldeles främmande. Med
stor framgång begagnade han sig af nästan alla de
diktformer, som den lyriska poesien egde kvar från
medeltiden, och ökade dem vidare efter klassiskt
mönster med ekloger och skaldebref,
i hvilken senare diktart han var synnerligen
lycklig. Ehuru han sålunda i fråga om diktformerna
följde sina föregångare, bröt han dock fullkomligt
med dem i fråga om stil och uppfattning.
Hans språk är klart och enkelt, utan alla
konventionella bilder eller omskrifningar, och
han gaf, om man frånräknar användningen af
vulgära uttryck, första exemplet på den enkla
stil, som Boileau fordrar inom diktkonsten.
Som skald utmärker sig Marot mera för en
skämtsam kvickhet än verklig poetisk känsla,
ehuru han ej utan framgång försökte sig på
en så högstämd poesi som öfversättningar
ur Psaltaren. Vid sidan af Marot står Mellin de
Saint-Gelais (1487-1558), som visserligen ej egde;
samma stora begåfning, men utmärker sig genom
ett prydligare språk. Han stod under italienskt
inflytande och anses vara den, som i Frankrikes
poesi införde sonetten. - I en från den italienska
Petrarkismen utgående symbolistisk riktning diktade
en krets af skalder i Lyon, bland hvilka
Maurice Scève (d. 1564) och Louise Labé
(1526-66) intaga främsta rummet. Det är först under
den s. k. Plejadens ledning, som den franska poesien
börjar forma sig efter den grekiska och romerska
klassicitetens mönster. Denna diktarskola, hvars
verksamhet börjar omkring 1500-talets midt, fick
sitt namn däraf, att sju personer inom densamma
hufvudsakligen voro verksamma: Dorat, du Bellay,
Ronsard, Jodelle, Baîf, Belleau och Pontus
de Thiard. Af dem representerade Dorat (d. 1588)
den klassiska lärdomen, som han meddelade åt de
öfrige, hvarjämte han hos dem väckte entusiasm för den
antika litteraturens mästerverk; du Bellay (1525-60)
skref skolans manifest 1549; Ronsard (1524-85) var
dess förnämste skald, som med oerhörd produktivitet
och stor talang skref episka och lyriska dikter
efter antikens olika mönster; Jodelle (1532-73)
var skolans dramaturg; Baîf (1532-89) gjorde
misslyckade försök att på den franska poesien
inympa den klassiska poesiens meter; Belleau
(1528-77) öfversatte Anakreon och diktade i hans
anda; Thiard (1521-1603) var lyriker, men som sådan
föga framstående. Med ungdomlig hänförelse sträfvade
dessa skalder att åt sitt lands litteratur eröfra den
antika poesiens ande och former. Fastän de icke kunde
alldeles lösgöra sig från den närmast föregående
medeltidslitteraturens inflytande och sålunda icke
heller mäktade fullt tillegna sig antiken, gingo
de dock långt i denna riktning och röjde väg för
den klassiska period, hvars höjdpunkt tillhör 17:e
årh. De vande allmänheten vid antikens diktarter samt
utbildade språket till större rikedom och böjlighet,
ehuru de i detta hänseende ej förforo med nödig
varsamhet, utan ofta förföllo i ett smaklöst
antikiserande, som bl. a. yttrade sig däruti, att de
i franskan sökte införa rent latinska konstruktioner,
ja till och med efter grekiskt mönster nybildade
ordsammansättningar. I Plejadens spår följde bland
andra, ehuru med en viss själfständighet, Du Bartas
(1546-90), som i sitt stora epos "La sepmaine" företog
sig att i pompös stil skildra världens skapelse, samt
Agrippa d’Aubigné (1550-1630), hvars förnämsta
skaldeverk dock är "Les tragiques", en bitter och
häftig satir mot samtiden. Båda dessa skalder, som
voro hugenotter, röjde i sin poetiska stil starkt
inflytande af bibeln, hvilket ej var fallet med den
i religiöst hänseende indifferenta Plejaden. Inom
lyriken kunna i viss mån Desportes (1546-1606) och
Bertaut (1552-1611) anses vara lärjungar af Ronsard,
ehuru de stodo under inflytande äfven af den vekare,
men äfven mera formfulländade samtida italienska
poesien. Dramaturgen Jodelle hade ej nog kraft att
inom dramat genomföra en bestående reform, men det
blef dock under detta årh. väsentligen modifieradt,
ehuru det först i det följande tog fasta klassiska
former. Af tidehvarfvets dramatiska författare må
ytterligare nämnas Grevin (omkr. 1540-70),
Garnier (1534-90), Corneilles värdige föregångare,
Alex. Hardy (1570-omkr. 1031), den produktivaste och
mest rutinerade af dem alla, samt Pierre Larivey
(omkr. 1540-omkr. 1615); till börden italienare,
bearbetade han italienska komedier och var ej
utan inflytande på Molières första utveckling som
dramatiker. - Ehuru, som vi sett, diktkonsten under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
