Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verk dock numera till största delen ega endast
ett litteraturhistoriskt värde. Bland dessa skalder
egnade sig J. B. Rousseau (1671-1741) och Louis Racine
(1692-1763) icke utan framgång åt den högre lyriken;
andra åter skrefvo "vers de société" och anakreontiska
sånger. Som dramatiker förtjäna anföras La Motte
(1672-1731) och Crébillon (1674-1762), hvilka
följdes af La Chaussée (1692-1754), som skapade
la comédie larmoyante, och Marivaux (1688-
1763), som genom sina långt drifna känsloanalyser
och fint tillspetsade kvickhcter gaf anledning till
termen "marivaudage". Piron (1689-1773) och
Gresset (1709-77) skrefvo uppsluppna lustspel.
Beaumarchais (1732-09) angrep i sina
komedier nästan alldeles direkt l’ancien régime". -
Romanen odlades med allt större framgång, och man
har från denna tid i "Gil Blas" af Lesage (1668
-1747) ett verkligt mästerverk; vid sidan af detta,
ehuru underlägsna, förtjäna nämnas äfven Marivaux’
"Marianne" och Prevosts (1697-1763) ryktbara
"Manon Lescaut". En annan författare, Rétif de la
Bretonne (1734-1806), skref i ytterst själfsvåldig
stil en massa romaner, hvilka med rätta anses som
förelöpare till den moderna s. k. naturalistiska
romanen, och detta såväl för valet af ämnen som för
de krasst naturtrogna skildringarna. - "Reflexions
et maximes" skrefvos i en ädel och upphöjd stil
af Vauvenargues (1715-47). M:me de Staals
(1684-1750) memoarer läsas ännu med intresse, och
bland historioskrifvare från denna period anses
Fréret (1688-1749) och Rulhière (1735-91)
intaga främsta rummet.
Revolutionstidehrarfvet och
kejsartiden kunna sägas tillsammans bilda en öfvergång
till romantiken. Ifrågavarande period frambragte
emellertid endast några få snillrika skriftställare af
första ordningen, och särskildt i dess början fingo de
litterära intressena vika för de starka svallningar,
som genomgingo tidens politiska lif. - Lebrun (1729
-1807) och Delille (1738-1813) egde som lyriska
skalder stor begåfning, men kände dock intet behof
att lämna den gamla utnötta fåran, utan höllo sig
troget kvar vid de gamla mönstren. André Chénier
(1762-94) ensam hade nog själfständighet att direkt
ur den antika grekiska poesien hämta förebilder för
sina sånger, hvilka därigenom fingo en frisk och
ungdomlig fägring, som bildar ett bjärt afbrott mot
samtidens öfriga nästan halft vissna produkter. Efter
Chénier skref Millevoye (1782-1816) elegier,
af hvilka några ännu läsas och beundras. Désaugiers
(1772-1827) och Béranger (1780-1857) bragte
visans genre till dess högsta fulländning. Arnault
(1766-1834) och M. J. Chénier (1764-1811) författade
tragedier, som, nu glömda, först mottogos med mycket
bifall. - På prosans område möta vi först
Mirabeau (1749-91), som i politikens tjänst- använde en
vältalighet, mera ljungande orh kraftfull än själfve
Bossuets. La Harpe (1739-1803) var en skicklig
litteraturhistorisk kritiker af gamla skolan. Längre
fram i perioden blir det litterära lifvet rikare,
och flora af dess förnämsta skriftställare kunna
sägas ha direkt förberedt romantiken. Till dom höra
i främsta rummet m:me de Staël (1766-1817), som
bland annat eger den förtjänsten att ha öppnat
fransmännens ögon för den tyska poesiens skönhet, samt
Chateaubriand (1768-1848), som med sia högstämda
prosastil, sitt varma natursinne och sin kärlek för
medeltidens traditioner var en lika äkta romantiker
som de, hvilka räknas till denna skola. B.
Constant (1767-1830) författade romanen "Adolphe" samt
arbeten af politiskt och religionsfilosofiskt
innehåll. Xavier de Maistre (1763-1852) skref i
en kvick och intagande stil "Voyage autour de ma
chambre". P. L. Courier (1772 -1825) utvecklade i
politiska pamfletter en dräpande satir och ådagalade
i dem såväl som i sina öfversättningar från grekiskan
en stilistisk talang, som ger honom en plats bland
Frankrikes allra främsta språkkonstnärer.
Den romantiska och den moderna perioden. - Sedan
Frankrike genom restaurationen (1814) fått en tid af
hvila och lugn efter den närmast föregående periodens
politiska brytningar, inträdde inom litteraturen
en liflig verksamhet, som under några decennier
bar rika frukter och skänkte landet en litterär
glansperiod. Anledningen därtill var närmast det
lyckliga förhållandet, att en mängd rikt begåfvade
författare samtidigt arbetade på litteraturens
fält, men äfven att de element till en friare och
rikare uppfattning af diktkonsten, som Rousseau,
Saint-Pierre och Chateaubriand gjort gällande bland
allmänheten, hvilken genom m:me de Staëls arbeten
äfven fått en aning om en friare litterär rörelse i
utlandet, nu hade nått den fasta utveckling, att de
räckte till för åstadkommande af en revolution inom
den litterära smaken. I motsats till den klassiska
smakriktning, hvilken förut varit härskande, kallas
den nu uppträdande riktningen romantik. Denna
term är hämtad från den tyska litteraturhistorien
och angifver där ett återvändande från en urartad
konventionell klassicitet till medeltidens fantastiska
och mystiska åskådningssätt. På fransk botten, där
medeltidsmystikcn ej fann passande jordmån, kan den
knappt sägas betyda annat än ett öfvergifvande af den
konventionella idésfären samt de trånga och småaktiga
regler, af hvilka diktkonsten under den klassiska
perioden blifvit allt hårdare bunden. I båda fallen
innebär romantiken sålunda den skapande fantasiens
frigörelse från gamla, tryckande band. Den, som i
Frankrike har förtjänsten af att i dess litteratur
ha fullt genomfört denna reform, är Victor Hugo
(1802-85), hvars fantasi var tillräckligt rik för att
kunna fylla vidare former än dem, som förr medgåfvos,
och hvars formella talang var nog stor att sätta
honom i stånd att genom handling visa, att språkets
välljud ingalunda fordrade alla de små föreskrifter,
som Malherbe och Boileau fastställt för den franska
versläran. Från medeltidens litteratur hämtade han
blott ett element, det groteska, som han med förkärlek
användt för att vinna skarpa kontraster. Emellertid
får man ej antaga, att Hueo ensam dominerade sin
samtid och att alla öfriga skalder bildade en skara,
som blindt följde sin ledare. Detta gäller endast
om hans eget kotteri, utanför hvilket funnos
själfständiga författare, som af den nyvunna
friheten betjänade sig endast i den mån det passade
dem. Alla motståndarna till klassiciteten rörde sig
friare än förr, utan att man dock kan säga, att de
alla tillhörde den romantiska skolan, om man tager
drnna term i inskränkt mening och därmed förstår Hugos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
