Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krets. Hans rättighet till främsta platsen beror
endast därpå, att han med mycken framgång, i nästan
alla riktningar och i högre grad än någon annan,
gifvit exemplet af en fullständig frigörelse från de
gamla traditionerna. Lamartine (1790
-1869) och Delavigne (1793-1843) räknas ej för
afgjorda romantiker, men frigjorde sig dock i mycket
från den klassiska rutinen. Detsamma kan
sägas äfven om Alfred de Vigny (1797
-1863), under det att Alfred de Musset
(1810-57), en själsfrände till Byron, hade en bestämd
lutning åt verklig romantik. Théophile
Gautier (1811-72) var att börja med excentrisk romantiker
och ifrig förfäktare af teorien "l’art
pour 1’art"; han bildar sedan i viss mån öfvergång
till naturalismen genom sitt bemödande
att rikta och utveckla språket till förmåga af
minutiöst naturtrogen skildring. - Men ej blott
inom den egentliga poesien, utan ännu mera inom
romanen och novellen var denna period verksam.
Utom Victor Hugo skrefvo äfven Vigny och Alexandre
Dumas d. ä. (1803-70) historiska romaner, af hvilka
den senares ännu i dag lifligt intressera ungdomen.
Ch. Nodier (1783-1844), Musset och Prosper
Mérimée (1803-70) ha skrifvit noveller,
som fortfarande räkna många lifliga beundrare.
Den romantiska skolan kunde dock ej länge hålla sig
uppe på den höga nivå, till hvilken den hastigt fördes
af de stora skaldesnillen, som först determinerade
denna starka litterära rörelse. Dess svaga punkter
urartade till sentimental individualism och till
vanvård i formellt hänseende, som starkt framträdde
hos yngre, mindre begåfvade efterföljare. Detta
väckte ett bemödande att åter höja poesiens nivå,
hvilket fick sitt uttryck i en ny gruppering, Les
parnassiens. Denna s. k. skola utgjordes af ett antal
yngre skalder, som år 1866 slöto sig samman i syfte
att hejda den franska poesien i dess riktning mot
förfall och att i formellt hänseende bringa den till
högsta möjliga grad af konstnärlig fulländning. Dessa
reformifrare vunno för sitt syfte så framstående
äldre skalder som Leconte de Lisle (1818-94)
och Th. de Banville (1823-91). Deras organ blef
en antologi, "Parnasse contemporain, recueil de
vers nouveaux", som utkom i en serie af tre volymer
under åren 1866, 1871 och 1876. Såsom detta företags
egentliga upphofsmän nämnas Catulle Mendès
(f. 1841) och Xavier de Ricard (f. 1843)
i förening med bokförläggaren Alph. Lemerre. I dessa
tre diktsamlingar finnas representerade skalder af
skiftande begåfning; såsom de främste må anföras
Sully Prudhomme (1839-1907), J. M. de Hérédia
(1842-1905), François Coppée (f. 1842) och Armand
Silvestre (1837-1901). Någon egentlig skola bildade
de ej, ty hvar och en följde sitt eget kynne. Deras
sammanhållande uppgift kan sägas ha varit att
åstadkomma ett slags "romantisme classique",
d. v. s. en förening af den genom romantismen
vunna friheten i val af ämnen och versformer med
klassicismens säkra fasthet ej blott i sättet
att objektivt framlägga det poetiska stoffet, utan
äfven i språkets formella behandling. Romantismen kan
sålunda sägas ha utmynnat i denna reaktionärt färgade
reformrörelse, som dock, älven den, snart nog icke
befanns motsvara en senare generations poetiska kraf.
Under 1870-talet hade positivism och determinism fått
allt starkare rotfäste i den filosofiska åskådningen,
hvilket stod l samband med en hastig utveckling af
naturforskarnas vetenskapliga metod, och detta fick
inom litteraturen sin motsvarighet i en riktning
åt hvad man kallat naturalism, d. v. s. en teori,
enligt hvilken konstens enda uppgift är att troget
återge naturen. På skönlitteraturens öfriga områden,
romanen och i någon mån äfven dramat, kan denna
riktning ega sitt berättigande, men på den lyriskt
lagda känslan och fantasien verkar den som förlamande
begränsning. Hos en stor skara yngre skaldenaturer
uppstod därföre mot denna smakriktning en reaktion,
som slog öfver på mystikens område. Det af "Les
parnassiens" uppställda, något nyktra krafvet
på klart innehåll, säker metrik och vårdade rim
tillfredsställde dem icke heller. Deras bemödande blef
att afvinna språk och diktkonst en mystisk förmåga
att återge stämningar, åt hvilka endast tonkonstnären
kan skänka ett fullt adekvat uttryck. De ville bringa
orden att verka som toner och ordförbindelserna
som tonsatser, hvilket ledde till en förkonstlad
och stundom fullkomligt obegriplig språkbehandling;
härtill kommer, att själfva diktstoffet oftast
utgjordes af vagt tecknade sinnesintryck, hvilkas
symboliska uppgift var att i förening med ordmelodien
hos läsaren väcka en resonans af skaldens egen
dunkelt erfarna känslostämning. Denna riktning
framträdde offentligt först år 1886, och som dess
föregångsman räknades Stéphane Mallarmé (1842-98)
och Paul Verlaine (1844-96). Dess anhängare fingo
först den till en början äfven af dem själfva erkända
benämningen Dekadenter, hvilken dock snart utbyttes
mot Symbolister, hvari ligger en antydan om karaktären
af deras diktning. - Den profana allmänheten ställde
sig dock alltjämt oförstående gentemot en art af
poesi, som saknade samband med hvad den vant sig att
älska och söka inom diktkonsten. Symbolisterna kunde
själfva icke komma till enighet om det mål de sökte
uppnå. Många återvände till de gamla traditionerna;
andra åter, alltefter smakriktning eller begär att
väcka uppseende, delade upp sig i smärre grupper
med firmatitlar sådana som "Mager", "Romaner",
"Integralister" o. s. v. Hela rörelsen tyckes ha
upplöst sig i bildandet af oordnade hopar, hvilkas
gemensamma kännemärke får anses vara att under
förakt för den franska diktkonstens traditioner
söka uttrycksformer för en ny art af lyrik. -
Vid sidan af denna famlande nyhetsäflan bemöda
sig "Les parnassiens" och deras efterföljare att
åt den franska lyriken bereda möjligheten af en
mot gamla traditionor mindre stridande och äfven
mera sund utveckling. Det Nobelpris, som år 1901
tilldelades Sully Prudhomme, kan sägas lämna stöd åt
denna sträfvan. Han bildade nämligen däraf en fond,
hvaraf räntan utgår som understöd åt yngre lefvande
skalder. Med Sully Prudhomme som hederspresident
grundades år 1902 "La société des poètes français",
som är fast konstituerad och årligen utdelar pris åt
däraf förtjänta dikter. År 1907 utgafs "Anthologie de
la société des poètes français", en diktsamling, till
hvilken lämnats bidrag af ett tjugutal mestadels yngre
författare. De i densamma intagna dikterna utgöra
oftast en i fast och säker form lämnad stämningsfull
skildring med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
