Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franzén, Frans Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sonens önskan gift om sig - reste han till
Uppsala, där han läsåret 1790-91 under Boëthius’
och Höijers ledning satte sig in i den Kantska
filosofien. Efter återkomsten till Åbo utnämndes han
1792 till docent i vältalighet.
F:s äldsta dikter från barnaåren i Uleåborg äro
hållna i frihetstidens diktnings stil; närmast ha
mönstren varit fru Nordenflycht och Creutz. I Åbo
utvecklades snart nog hans själfständighet, och
flera af hans vackraste dikter härröra från åren
omkr. 1790. En del af dem har inspirerats af hans
första käriek, hvars föremål, dikternas "Selma",
var fröken Margret Tihleman, som emellertid redan
1794 gifte sig med en annan. Till dessa "Selmadikter"
höra Människans anlete, Selma, De tre behagen, Den
enda kyssen. I andra åter är kärleken till hemmet
centrum, vare sig den tar sig uttryck i en elegisk
längtan till moderns och syskonens krets eller den
visar sig i idylliska genrebilder {Modren och sonen,
Till de hemmavarande, Hemnöjet, De små), öfver alla
hans dikter hvilar en stämning af ren, skär oskuld
och naiv, omedveten idealism, som äfven öfver lifvets
små, skenbart obetydliga tilldragelser förmår gjuta
ett skimmer af äkta, oförgänglig poesi. De faror,
som närmast hotade honom och hvilka han ej heller
alltid undgick, voro en något gråtmild sentimentalitet
och en alltför prosaisk hvardagston. Så ursprunglig
denna F:s diktning än öfver hufvud är, sammanhänger
den dock med den allmänt europeiska borgerliga och
realistiska strömning, som under 1700-talets slut
bildar en öfvergång från upplysningstidehvarfvets
klassicism till nyromantiken. Af denna borgerliga
riktnings representanter - Klopstock, Voss och
Matthisson i Tyskland, Baggesen i Danmark - har
F. rönt en påverkan, som ytterligare stärktes genom
inflytande från Kellgrens senare diktning och fru
Lenngren samt i någon mån kanske ock från Thorild.
F:s första offentliga uppträdande som skald
skedde emellertid med ett i den härskande klassiskt
akademiska smaken hållet sorgetal på alexandriner (ej
tryckt) öfver Gustaf III vid Åbo akademis sorgefest
sommaren 1792. Följande år gjorde han i Stockholm
genom Porthans introduktion bekantskap med flera af
den litterära världens storheter, och genom Kellgrens
förmedling infördes i "Stockholms-Posten" flera af
hans dikter (bland dera "Människans anlete" och Den
gamle knekten), hvarvid Kellgren själf i en not i de
mest smickrande ordalag för publiken presenterade den
unge skalden. Den beundran dessa dikter öfverallt
väckte, fick ett officiellt uttryck, då Svenska
akad. 1794 tilldelade F. Lundbladska priset. I början
af 1794 öfvertog han redaktionen af "Åbo tidningar",
hvarmed han fortfor under hela sin vistelse i Finland,
och publicerade under den närmaste tiden dels där,
dels i "Stockholms-Posten" en mängd dikter.
På sommaren 1795 blef F. satt i tillfälle att med
en ung Bremer (Fredrika Bremers fader) företaga en
resa till utlandet, som räckte öfver ett år, under
hvilken tid Danmark, Tyskland, Frankrike och England
besöktes. Under denna resa mottog han åtskilliga
nya litterära intryck; hans motvilja mot den franska
litteraturen tilltog alltmer, och i stället trädde en
entusiastisk beundran för Shakspere. Det genombrott
resan framkallade i hans diktning kommer tydligt till
synes i Sången öfver Creutz, som Svenska
akad. 1797 belönade med sitt stora pris. I denna
dikt lyfte sig F. till de största höjder han nått;
hans fantasi har en flykt och en klarhet, som aldrig
annars, och hans form är säkrare och renare. Den bröt
helt med alla de smakregler, som akademien dittills
hyllat, och prisbelöningen skedde ock med en viss
tvekan och under många reservationer, hvilka ledde
till, att dikten undergick en grundlig omarbetning,
innan den trycktes.
Efter att ha brutit en sommaren 1797 ingången
förlofning med fröken Elisabet Löfman från Vasa
gifte sig F. 1799 med Lilli Roos, en köpmansdotter
från Gamlakarleby. Han hade redan kort efter det han
anträdt sin utrikesresa utnämnts till bibliotekarie
i Åbo (en syssla, som dock Porthan äfven framdeles
hufvudsakligen skötte), och från 1798 förenade han
med denna befattning professuren i lärdomshistoria,
som 1801 utbyttes mot den i världshistoria och
praktisk filosofi. 1803 lät F. prästviga sig, då han
erhöll Pemar som prebende. Under hela denna tid var
filosofien, närmast etiken, det främsta föremålet för
hans tankar. Småningom fann han Kant alltför abstrakt
och sökte stödja sedelagen på en mer empirisk grund
än dennes kategoriska imperativ, hvarjämte han alltmer
sökte närma filosofien och religionen till hvarandra.
Påverkad dels häraf, dels väl ock af de anspråk,
som från akademiskt håll ställdes på hans diktning,
undergår denna samtidigt rätt stora förändringar:
den blir alltmer reflekterande och filosofisk, hans
numera praktiskt realistiska, något resignerade
världsåskådning ger den färg, och fantasiflykten
stämmes ner. Utvecklingen kan tydligt följas från
promotionsdikten En blick på det adertonde seklet
(1798) till allegorien De tre bröderna (1805). Bland
större dikter från denna tid märkas för öfrigt den
fosterländska Finlands uppodling (1800) och idyllen
Emili eller en afton i Lappland (tryckt 1802). Högst
når han emellertid nu i några "sällskapsvisor" -
Ordensvisa för studenter, Glädjens ögonblick och
Champagnevinet -, i hvilka reflexionen förädlas till
djup, klar poesi.
Hans hustru dog 1806, och &t år senare gifte han
sig med sin vän och lärjunge Choæus’ änka Sofi
Wester Efter Gyllenborgs död invaldes han af
Svenska akad. 1808 till dennes efterträdare. Då
Finland 1809 skildes från Sverige, beslöt sig F. för
att flytta öfver till det senare landet, dit han
redan förut längtat, och 1810 utnämndes han till
kyrkoherde i Kumla; följande år på sommaren flyttade
han öfver. Sitt afsked till Finland bragte han i
dikten Den inre föreningen, som ingår i det band
Skaldestycken han 1810 utgaf i Åbo; det innehåller
för öfrigt hufvudsakligen ett urval af hans tidigare,
i tidningar och tidskrifter tryckta dikter, de flesta
dock mer eller mindre omarbetade.
Efter öfverflyttningen till Sverige, där han
1815 blef led. af Vet. akad. och 1818 utnämndes
till teol. doktor, egnade F. sitt lif främst åt
prästkallet. 1824 utnämndes han till kyrkoherde
i Klara församling i Stockholm, och samtidigt
utsågs han till Svenska akad:s sekreterare (efter
Rosenstein). Båda dessa befattningar lämnade han,
då han efter att 1831 ha utnämnts till biskop i
Härnösands stift 1834 tillträdde detta ämbete (1828
hade han uppförts på biskopsförslag i Strängnäs
stift).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
