Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik I - Fredrik Adolf, svensk arfprins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så kräfde; det hade han visat vid flera tillfällen
under sin krigarbana, vid sin gemåls tronbestigning
och under den brydsamma tid, som närmast följde. Icke
desto mindre blef hans långa konungabana ett af de
bedröfligaste minnena i Sveriges historia. Redan efter
några år hade F. förspillt det personliga anseende
han egt vid trontillträdet. Delvis berodde detta af
det bedröfliga resultat, hvaruti 1719 års politik
utmynnade genom Nystadsfreden (1721); det åstadkom ett
allmänt klander af upphofsmännen till denna politik,
och bitterheten blandades med säkerligen ogrundade
misstankar, att F. i underhandlingen med tsaren för
egna syften eftergifvit Sveriges intressen. Hans
nöjeslystnad, ohåga vid allvarliga regeringsbestyr
trots de sällsynt kräfvande uppgifter, som förelågo,
och slutligen hans tydliga bemödanden att i strid
mot den nygrundade författningen utvidga sin makt
väckte ytterligare klander och bidrogo att förstärka
den farliga opposition, som kom till utbrott vid
riksdagen 1723. Ett af bondeståndet framburet
förslag om konungamaktens stärkande icke blott
genast kväfdes, utan föranledde en sträng räfst med
anstiftarna. Konungen själf skyndade att anhålla
om ständernas förlåtelse och betyga sin trohet mot
författningen. Det af Ryssland stödda holsteinska
partiet (se d. o.) nådde höjdpunkten af makt, och
under de närmast följande åren satt F. osäkert nog på
sin tron, till dess det lyckades kanslipresidenten
Horn att med stöd af gynnsamma yttre konjunkturer
vid riksdagen 1726-27 krossa det holsteinsk-ryska
inflytandet i riket. Från 1723 var det emellertid
slut på den själfständiga roll F. spelat i Sveriges
politik, och ehuru han förblef landets konung i
ytterligare nära tre årtionden, hade hans person i
det följande en ringa betydelse. I stället för att
utvecklas i monarkisk riktning växte lörfattningen
hastigt nog ut till en fullständig parlamentarism
eller ett fullständigt riksdagsvälde, och i det
sjudande politiska lif, som med 1730-talet bröt
igenom, blef konungadömet mer och mer en skugga eller
en etikett, som nödtorftigt täckte författningens i
grunden republikanska karaktär. F:s verkliga makt var
reducerad väsentligen till utnämnandet af ämbetsmän
inom vissa gränser och till ett visst inflytande
på utrikespolitiken, hvarjämte partiernas jämvikt
stundom kunde göra hans allians värdefull. I den
rika ekonomiska och andliga odling, som likaledes
med 1730-talet framträdde och som gaf tidehvarfvet
dess bästa innehåll, hade F. ännu mindre någon
del. Han förblef alltid en främling för Sveriges
folk och lärde sig aldrig tala dess språk. F:s
personliga utveckling under den senare delen
af hans lefnad blef icke gynnsam. Hans medfödda
bekvämlighet och njutningslystnad öfvergingo mer
och mer till verklig själslättja, moralisk slöhet
och karaktärens försimpling. Hans tid utfylldes
väsentligen af jakt, dryckeslag och umgänge med
gunstlingar och mätresser. Från 1730 ingick F. en
mera stadigvarande kärleksförbindelse med hoffröken
Hedvig Taube, riksrådet E. D. Taubes dotter, slutligen
upphöjd till romersk riksgrefvinna von Hessenstein
(se d. o.). Denna förbindelse, i hvilken två söner
och två döttrar föddes, antog mer och mer, särskildt
efter Ulrika Eleonoras död (1741), karaktären af
ett morganatiskt äktenskap, utan att dock, såsom
ett samtida rykte visste förmäla, bekräftas af någon
vigsel, och löstes först genom
grefvinnan Hessensteins död 1744. Förbindelsen väckte
den tiden stor skandal såsom det första exemplet
i Sveriges konungaborg af en "maîtresse en titre"
och egde från början till slut en viss politisk
vikt. Genom att understödja konungens gryende böjelse
för denna älskarinna lyckades K. Gyllenborg med flera
fiender till A. Horn att innästla sig i hans ynnest
och lägga första grunden till ett oppositionsparti,
som vid 1734 års riksdag växte ut till det stora
hattpartiet, och genom att i det följande ömsom gynna
den kungliga kärleksförbindelsen, ömsom hota med
ständernas ingrepp och offentlig skandal visste samma
parti sedan att i afgörande ögonblick binda konungens
handlingsfrihet. Sålunda afstod F. 1739 från sitt
motstånd mot hattpartiet för att bereda riksrådet
Taube ett mildare öde än de öfrige medlemmarna
af Horns rådkammare, och 1741 belönades konungens
votum för kriget mot Ryssland med tillåtelse att
utnämna sina båda söner till svenska grefvar (se von
Hessenstein). 1745 fick F. en ny älskarinna i fröken
Katarina Ebba Horn, öfversten frih. Kr. Horns dotter,
äfvenledes upphöjd till riksgrefvinna, hvilken
dock aldrig erhöll samma inflytande öfver honom, ej
heller någon politisk vikt. Till den nye tronföljaren
Adolf Fredrik och hans gemål stod F. i godt, ehuru
föga intimt förhållande; han bemötte dem med utmärkt
godhet och uppmärksamhet, men lyckades aldrig vinna
deras tillgifvenhet, väl närmast på grund af sitt
sedeslösa lefnadssätt. 1748 rördes F. några gånger
af slag, och från den tiden fick en namnstämpel,
af hvilken han förut mera undantagsvis betjänat
sig, ersätta hans plats i regeringen. Han afled
25 mars 1751 i Stockholm. Sedan 1730 var F. äfven
regerande landtgrefve af Hessen. Han företog 1731 en
resa till detta land. Dess styrelse öfverlämnade
han nästan h. o. h. åt sin broder Vilhelm.
L. S.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
