Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1259-1260 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Adolf, svensk arfprins - Fredrik, sorhertigar af Baden - Fredrik Vilhelm Ludvig - Fredrik II - Fredrik och F. Vilhelm, kurfurstar af Brandenburg samt konungar i och af Preussen - Fredrik I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tullgarn, som ständerna inköpt och lämnat honom till
underhåll. På de sista åren var hans hälsa mycket
försvagad, och under en resa, som han för dennas
återvinnande företog, afled han i Montpellier 12
dec. 1803. Fredrik Adolf ansågs för den vackraste
af de tre bröderna och var godmodig till lynnet,
men häftig och till karaktären svag, lättsinnig och
njutningslysten. Han stod under sin mors inflytande
och kom liksom hon i mindre godt förhållande till
Gustaf III, i synnerhet sedan denne måst ställa
honom under ett slags förmynderskap. Han var en varm
vän af de sköna konsterna och idkade dem äfven såsom
dilettant, förnämligast musiken. Jfr Odhner, "Sveriges
polit. hist. under kon. Gustaf III:s regering".
(L. W-m.)


Fredrik (ty. Friedrich), storhertigar af
Baden. 1. Fredrik Vilhelm Ludvig, andre son till
storhertig Karl Leopold och Sofia Vilhelmina af
Sverige, Gustaf IV Adolfs dotter, f. 9 sept. 1826 i
Karlsruhe, d. 28 sept. 1907 på slottet Mainau. Han
öfvertog vid faderns död, 24 apr. 1852, regentskapet,
medan hans äldre broder, den sinnessjuke Ludvig,
blef storhertig endast till namnet. F. antog 5
sept. 1856 titeln storhertig, så att Baden till
Ludvigs död 22 jan. 1858 hade två storhertigar på
en gång. Om hans inre styrelse i Baden se närmare
Baden, sp. 630-632. I en svår ställning som
protestantisk härskare öfver ett katolskt land
sökte han taktfullt och ihärdigt, fast med växlande
framgång, bekämpa ultramontanismens öfvergrepp och
häfda statens myndighet mot den katolska hierarkiens
härsklystnad. I materiellt hänseende genomgick Baden
under hans regering en rik utveckling. Tidigt gjorde
sig F. bemärkt som en af den tyska enhetstankens
och den preussiska hegemoniens mest öfvertygade
anhängare i Syd-Tyskland, och hans giftermål (20
sept. 1856) med prinsessan Lovisa af Preussen (f. 3
dec. 1838), dotter till prins Vilhelm, sedermera
kejsar Vilhelm I, stärkte ytterligare dessa hans
sympatier. Motvilligt nödgades han dock låta
Baden deltaga i 1866 års krig på Österrikes sida,
men hans åtgärd att 1868 anförtro den badensiska
arméns omorganisation åt den preussiske generalen
Beyer var en öppen bekännelse om tanken på Tysklands
enande under Preussens militära ledning. Äfven under
fransk-tyska kriget 1870-71 lade F. sitt nationella
sinnelag i dagen och tog en liflig andel i det
tyska kejsardömets upprättande. Det var han, som i
Versailles 18 jan. 1871 utbragte det första lefvet
för den tyske kejsaren. Genom sin familjeförbindelse
med kejsarhuset, sin förmedlande ställning mellan
nord- och sydtyska idéer och sitt stora personliga
anseende som en af "riksgrundläggarna" utöfvade
storhertig F. ett ej obetydligt inflytande på det
nygrundade rikets politik. Det badensiska folket gaf
genom upprepade hyllningar (vid storhertigens 25- och
50-årsjubileum 1877 och 1902 samt på hans 80-årsdag
och guldbröllopsfest och ej minst vid hans
död) vittnesbörd om den popularitet han åtnjöt i
hemlandet. F. var general i svenska armén sedan
1889. F. efterträddes i regeringen af äldste sonen
Fredrik Vilhelm (se F. 2); hans öfriga barn voro
Ludvig Vilhelm (f. 12 juni 1865, d. 23 febr. 1888)
och Viktoria, sedan 20 sept. 1881 förmäld med svenske
kronprinsen Gustaf, sedan 8 dec. 1907 konung Gustaf V
af Sverige. Jfr G. Meyer, "Die reichsgründung und das
grossherzogtum Baden" (1896), A. Döve, "Grossherzog
F. von Baden als landesherr und deutscher furst"
(1902), O. Lorenz, "F., grossherzog von Baden"
(s. å.), och E. Goldschmit, "Grossherzog F. von
Baden" (1906). V. S-g.

2. F. II, den föregåendes son, f. 9 juli 1857 i
Karlsruhe, inträdde 1875 i armén som löjtnant,
utnämndes 1889 till öfverste och 1891 till
generalmajor och chef för 4:e gardesinfanteribrigaden
med förläggning i Berlin samt återvände 1893
till Baden som generallöjtnant och chef för 29:e
divisionen. F. blef 1897 general och chef för 8:e
armékåren (Koblenz), men fritogs i nov. 1902 från
kårchefskapet och residerade sedan i Karlsruhe, där
han biträdde sin åldrige fader i regeringsärendena
under dennes sista år. F. blef 1905 generalöfverste,
efterträdde 28 sept. 1907 sin fader som storhertig af
Baden och utnämndes i okt. s. å. till generalinspektör
för 5:e arméinspektionen. Han förmäldes 20 sept. 1885
med Hilda af Nassau, f. 5 nov. 1864, dotter till
hertig Adolf af Nassau, sedermera storhertig af
Luxemburg. Detta äktenskap är barnlöst, och F:s kusin,
prins Max, f. 10 juli 1867, är Badens tronföljare.
V. S-g.

Fredrik (ty. Friedrich) och F. Vilhelm, kurfurstar
af Brandenburg samt konungar i och af Preussen.

1. F. I, kurfurste af Brandenburg, grundläggaren af
huset Hohenzollerns politiska betydelse, son till
Fredrik V af Hohenzollern, borggrefve af Nürnberg,
f. omkr. 1371, d. 21 sept. 1440 å slottet Kadolzburg
i Franken. Såsom borggrefve af Nürnberg (sedan
1398) invecklades han i det krig, som beröfvade
Wenzel kejsarkronan; detta bragte hans finanser i
sådan oordning, att han 1409 såg sig tvungen att
gå i österrikisk tjänst. Han genomdref Sigismunds
val till kejsare (1411), och denne belönade hans nit
genom att 8 juli s. å. låta honom med fulla furstliga
rättigheter - med undantag af kurfurstevärdigheten -
öfvertaga styrelsen i Mark Brandenburg, närmast under
formen af en fingerad förpantning från Sigismunds
sida. Sedan F. med energi och framgång tyglat
det oroliga ridderskapet i Brandenburg och
häfdat sin regentauktoritet, blef han 18 april 1417,
under kyrkomötet i Konstanz, högtidligen belänad med
Brandenburg och kurfurstevärdigheten. 1418 utnämndes
han till riksståthållare, under det kejsaren för en
tid lämnade Tyskland. Men snart misstänkte Sigismund
grundlöst F. för försumlighet under husitkriget,
hans ovilja stegrades genom afundsmäns inverkan
till den grad, att han 1427 tänkte på att fråntaga
F. Brandenburg. Trots brytningen med Sigismund förblef
F., som sedan början af 1426 personligen lämnat det
oroliga brandenburgska landet (där han invecklades i
strid äfven med den nordiske konungen Erik af Pommern)
och nu egnade sig åt sina frankiska besittningar
(vunna genom hans äldre broder Johans död 1420) samt
åt riksaffärerna, det förnämsta stödet för kejsarens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>