Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1261-1262 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik I - Fredrik II - Fredrik Vilhelm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

auktoritet och inlade särskild förtjänst om
husitkrigens biläggande. Vid Sigismunds död (1437)
sökte F., ehuru förgäfves, vinna kejsarkronan för
en af sina söner. Han lämnade vid sitt frånfälle
Brandenburg åt sin andre son, Fredrik; hans öfriga
söner erhöllo släkten Hohenzollerns frankiska
besittningar. F. var förmäld med Elisabet af
Bajern (d. 1443). Bronsstaty (af Calandrelli,
1902) i Friesack, Havelland, och marmorstaty (af
Manzel) i Siegesallee i Berlin.- Litt.: Riedel,
"Zehn jahre aus der geschichte der ahnherren
des preussischen königshauses" (1851), Droysen,
"Geschichte der preussischen politik" (1855),
och Prutz, "Preussische geschichte" (1900).
C. H. H.

2. F. II, den föregåendes son, kurfurste
af Brandenburg, f. 19 nov. 1413, d. 10 febr. 1471
i Plassenburg, besteg tronen 1440, emedan äldste
brodern, Johan Alkemisten, afsagt sig densamma.
F. bröt städernas själfständighet, särskildt
dubbelstaden Berlin-Köllns (1442) och byggde där
det första kurfurstliga slottet. Han förvärfvade
bl. a. Kottbus och Neumark, men misslyckades i
sitt försök att bemäktiga sig de Pommern-Stettinska
länderna efter hertigliga ättens utslocknande (1464).
1470 nedlade F. regeringen till förmån för sin
broder Albrekt Achilles och drog sig tillbaka till
Franken.


3. F. Vilhelm, "den store kurfursten", kurfurste
af Brandenburg, f. 16 febr. 1620 i Berlin, d. 9 maj
1688 i Potsdam, son af kurfursten Georg Vilhelm och
Elisabet Charlotta af Pfalz. Under
trettioåriga kriget vistades F. V. bl. a. en kortare
tid i Pommern hos sin faster, den svenska drottningen
Maria Eleonora, och var åsyna vittne till Gustaf
II Adolfs likfärd i Wolgast; under denna tid voro
planer å bane om hans förmälning med kusinen,
drottning Kristina af Sverige, särskildt för att så
vinna en utjämning mellan brandenburgarnas arfsanspråk
på Pommern och svenskarnas faktiska välde öfver
detta land. Närmast gjorde Brandenburgs definitiva
anslutning till det kejserliga partiet (1636) under
inverkan af Georg Vilhelms förtrogne, grefve Adam
von Schwarzenberg, slut på dessa planer, hvilka dock
efter F. V:s regeringstillträde skulle åter af honom
själf upptagas, ehuru äfven då förgäfves. Från 1634
vistades den unge F. V. fyra års tid i Nederländerna,
där han knöt nära förbindelse med huset Oranien samt
i allmänhet rönte starka och varaktiga intryck af
holländarnas uppdrifna materiella och andliga odling.
1 dec. 1640 efterträdde F. V. sin fader, och därmed
inleddes en ny tid för det brandenburgska väldet.

F. V. började sin regering med att draga sitt land ut
ur de krigshemsökelser, som följt af faderns brytning
med svenskarna. 14 juli 1641 slöt han med Sverige ett
tvåårigt stillestånd, hvilket sedan faktiskt gällde
fram till den allmänna freden. Men han underhöll
tillika förbindelser med motsidan, skapade under
neutralitetens skydd en liten duglig armé och
var under den westfaliska fredskongressen nära
att öppet bryta med Sverige för att vinna sitt
ifrigt eftertraktade mål, Pommern och särskildt
väldet öfver Odermynningarna. Det var vid denna
tid (1646), som han genom gifte med prins Fredrik
Henriks dotter Lovisa Henrietta sökte vinna stöd
i Nederländerna och draga fördel af den där efter
Brömsebrofreden uppväxande misstron mot Sveriges
nordiska öfvermakt. Dessa förhoppningar sveko,
och F. V. måste då i ett preliminärt aftal med
Sverige foga sig efter dess anspråk i Pommern (28
jan. 1647); han förstod emellertid att sälja sin
eftergift så dyrt, att Brandenburg vid den slutliga
freden gjorde högst betydande territoriella vinster,
nämligen utom det mesta af Hinterpommern med Kammin,
biskopsdömena Halberstadt, Minden och Magdeburg. Då
han dessutom under fredskongressen kraftigt förfäktat
alla tyska protestanters intressen i motsats till
Kur-Sachsens envist antikalvinistiska hållning,
höjde detta betydligt hans anseende, och från denna
tid kunde Brandenburg göra anspråk på ledarställning
bland Tysklands evangeliska stater. Fastän Brandenburg
tämligen lyckligt kommit ut ur krigets svårigheter,
var dess ställning framgent prekär. Dess västliga
besittningar (Kleve-Mark och Minden) gjorde det
känsligt för Frankrikes politiska planer vid
Rhen, dess östliga (Ostpreussen) sammalunda för
konflikterna mellan Sverige och Polen, hvarjämte
det delade Pommern alltid var en ömtålig punkt
gentemot Sverige. Tillika placerad mellan afundsjuka
tyska grannar, som fruktade för hans ärelystna
och skrupelfria politik, var det för F. V. mycket
vanskligt att nå det mål, han ställt för sig, nämligen
sina länders närmare sammanslutning, inre stärkande
och tillväxt utåt. Hans ställning försvårades genom
den materiella ruin, som kriget medfört, och genom
de af ålder själfrådiga landtständernas olust att
efter freden bära några drygare bördor eller öfver
hufvud böja sig för sin härskares vilja. Med hjälp
af sin förtrogne rådgifvare grefve Georg Fredrik
af Waldeck förstod emellertid F. V. att betvinga
det inre motståndet, reformera förvaltningen och
höja styrelsens auktoritet samt särskildt hålla
sin armé vid makt äfven under fredstiden. Den kom
honom väl till pass under det svensk-polska kriget,
som utbröt 1655. Till en början nödgades F. V. genom
Königsbergsfördraget 17 jan. 1656 ställa sig till
Karl X Gustafs disposition och mottaga Ostpreussen
som svenskt län, hvarefter han medverkade i slaget
vid Warschau. Han begagnade sig emellertid härefter
skickligt af de svårigheter, som inom Polen uppväxte
mot Karl X Gustaf, så att denne genom fördraget
i Labiau (20 nov. 1656) tillförsäkrade honom
suveränitet öfver Ostpreussen. När så den svenske
konungen afmarscherat mot Danmark, sålde F. V. sin
öfvergång till hans fiender mot polske konungens
erkännande af samma suveränitet (fördragen i Wehlau
och Bromberg 19 sept. och 6 nov. 1657). Det krig,
som för denna öfvergång efter Roskildefreden hotade
honom från Sverige, afvändes genom Karl X Gustafs
nya anfall på Danmark, hvarför ock F. V. skyndade att
jämte Nederländerna kraftigt taga danskarnas parti;
han fördref svenskarna ur Holstein och Slesvig samt
eröfrade största delen af svenska Pommern, men måste
i freden i Oliva (1660) återlämna dessa eröfringar,
hvaremot han då fick Ostpreussens suveränitet allmänt
erkänd. De närmaste åren upptogos af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>