Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Vilhelm - Fredrik I, den föregåendes och Lovisa Henriettas son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inre omsorger. Landtständerna i Ostpreussen,
som nu befarade maktinskränkning i följd af
kurfurstens vunna friare myndighet, protesterade
mot skilsmässan från Polen, men bragtes med
hot om våld till underkastelse. Äfven på andra
ställen inom hans stater gjorde de privilegierade
klasserna motstånd mot den centraliserade styrelse,
som F. V. sökte genomföra, och oftast genomdref
han sin vilja med stöd af vapenmakt. Under tiden
fortfor nydaningsarbetet. Utländska handtverkare
inkallades, fabriker anlades, ödelagda landsträckor
koloniserades, kanaler (så Fredrik-Vilhelmskanalen
mellan Oder och Spree-Elbe, 1662-66), vägar och broar
byggdes, och en ordentlig postgång inrättades. I
synnerhet omhuldades handeln af F. V., och han gjorde
äfven, särskildt med tanke på faran från Sverige,
början till bildandet af en örlogsflotta, hvilken dock
efter hans död fick förfalla. Af särskild vikt blef,
att han öppnade sina stater för religiöst förföljda
från andra länder, så i synnerhet efter Nantesiska
ediktets upphäfvande (1685) för flyktiga franska
hugenotter: omkr. 20,000 "refugiés" vunnos till stor
förmån för Brandenburgs industri. Äfven den andliga
odlingen befordrades, gymnasierna och universiteten
understöddes, och framstående lärda (bl. a. Samuel
von Pufendorf från Sverige) och konstnärer inkallades
i landet. Så framgångsrikt stärkte och utvecklade
F. V. sina stater, att han med fog hedras som det
moderna Preussens grundläggare. Mindre lycklig än den
inre styrelsen var F:s senare utrikespolitik. Hans
första försök att bispringa Nederländerna mot Ludvig
XIV:s angrepp (1672) ändade med, att han tvangs
till separatfred i Vossem (1673). När han kort därpå
förnyade kriget mot Frankrike, angreps han i ryggen
af dettas allierade Sverige. Segern vid Fehrbellin
(se d. o.) 1675 öfver svenskarna gaf honom med
ens stort rykte, och han lyckades därpå (1676-78)
för andra gången eröfra Vorpommern, ehuru under
hårdnackadt motstånd från de fåtalige försvararna,
samt nödgade (jan. 1679) genom sin raska anmarsch
öfver de frusna haffen de i Ostpreussen infall
ne svenskarna till förvirrad reträtt. Till sin
harm tvangs han emellertid, öfvergifven från sina
allierades sida, af Ludvig XIV genom freden i S:t
Germain (1679) att afstå från sina eröfringar. Denna
bittra erfarenhet föranledde honom att framgent
söka bättre lycka genom förbund med Frankrike (25
okt. s. å.); hans förhoppning att härigenom lättare
vinna Pommern sveks, men däremot underlättade han
mot sin vilja Ludvig XIV:s reunioner. De sålunda
alltjämt svikna förhoppningarna och risken för en
ny katolsk reaktion (Ludvig XIV:s förbund med Jakob
II af England samt Nantesiska ediktets upphäfvande)
förmådde F. V. att 1685 åter sluta sig till sina
forna allierade, främst Nederländerna; han tog
därpå liflig del i bildandet af 1686 års förbund
i Augsburg och sysselsatte sig med rustningar för
kriget mot Frankrike, när döden drabbade honom. -
Sedan F. V:s första äktenskap med Lovisa Henrietta af
Oranien 1667 upplösts af döden, förmälde han sig 1668
med Dorotea af Holstein-Glücksburg, som öfverlefde
honom. Åt sönerna af det senare giftet inrymde han
genom sitt testamente en halft själfständig furstlig
ställning, den blifvande kurfurstens öfverhöghet
dock oförkränkt. - I bild förevigades F. V. genom
Schluters berömda ryttarstaty (1703) på kurfurstebron
vid slottet i Berlin, hvarjämte "die Ruhmeshalle"
i Berlins tyghus har i
senare tid utförda målningar öfver hans krigiska
bedrifter. Hans lifsgärning förhärligades af
den officielle historiografen S. von Pufendorf
i "De rebus gestis Friderici Wilhelmi Magni
electoris Brandenburgici commentariorum libri". På
grundvalen af detta verk har 1800-talets preussiska
historieskrifning under intryck af den moderna
politiska utvecklingen framhållit F. V. ej blott
som grundläggaren af det senare Preussen, utan ock
som den nationella rikstankens förfäktare under
Ludvig XIV:s tidehvarf (så särskildt J. G. Droysen
i "Geschichte der preussischen politik"). Mera
ingående studier, särskildt i samband med den
stora publikationen "Urkunden und aktenstücke
zur geschichte des kurfursten Friedrich Wilhelm
von Brandenburg" (hittills 18 bd, 1864 ff.), ha
korrigerat denna åskådning och under betonande af
F. V:s storartade förtjänster om Brandenburgs inre
utveckling framhållit svagheterna och opålitligheten i
hans yttre politik. Jfr särskildt B. Erdmannsdörffer,
"Deutsche geschichte vom westfälischen frieden bis
zum regierungsantritt Friedrichs des grossen" (1890
-93), H. Prutz, "Preussische geschichte" (1900-02),
A. Waddington, "Frédéric Guillaume de Brandebourg"
(1905). C. H. H.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
