Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fredrik II, den föregåendes och Sofia Doroteas af Hannover son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prinsens böjelse för finare bildning och förkärlek för
fransk litteratur såg han endast kvinnlig svaghet;
den brutalitet, med hvilken han, t. o. m. genom
kroppslig aga, försökte ingripa i gången af F:s
utveckling, dref denne 1730 till ett flyktförsök,
hvarefter konungen lät en krigsrätt döma honom
såsom desertör till döden och tycktes besluten
att låta domen gå i verkställighet. F. straffades
med två års fängelse i Küstrin, hvarunder han,
såsom råd i därvarande regering, lade grunden till
sin kännedom om rikets inre förvaltning.
Sedan
han mot sin vilja blifvit förmäld med Elisabet
Kristina af Braunschweig, vistades han 1732-40
såsom regementschef i Ruppin eller på slottet
Rheinsberg. Han tycktes helt och hållet egna sig åt
konst och vetenskap (han brefväxlade med Europas
yppersta snillen, bl. a. Voltaire), men följde
med spanande uppmärksamhet världshändelserna och
förtärdes af kvalfull otålighet öfver faderns
misslyckade politik och de främmande makternas
ringaktning för Preussen. Han uppsteg på tronen 31
maj 1740 i full afsikt att genast öfvergå till en
energisk handlingspolitik. Tillfälle därtill erbjöd
sig, när huset Habsburg med kejsar Karl VI utslocknade
på manslinjen (20 okt. 1740). Åberopande sig på gamla
förlegade anspråk på vissa delar af Schlesien, ryckte
F. 16 dec. 1740 in i detta land och satte sig raskt
i besittning däraf. Det 1741 utbrytande österrikiska
tronföljdskriget (se d. o.) tvang Maria Teresia
att, sedan hon fåfängt sökt återeröfra Schlesien,
afstå större delen däraf till Preussen genom freden
i Breslau (12 juni 1742). De österrikiska vapnens
oväntade framgångar mot Frankrike och Bajern under
den närmast följande tiden oroade F., och för att
trygga Schlesiens besittning bröt han i aug. 1744
ånyo freden och inföll i Böhmen. F:s nya segrar
öfver Österrikes och Sachsens härar förmådde Maria
Teresia att genom en fred i Dresden (25 dec. 1745)
bekräfta Schlesiens afträdelse mot det att F. erkände
hennes gemål, den nyvalde kejsaren Frans I, såsom
tysk-romersk kejsare. Den glänsande eröfringen af
det rika Schlesien gjorde med ens Preussen till en
europeisk stormakt och ådagalade F:s utomordentliga
begåfning såsom statsman och krigare, men också den
trolöshet och egoism, som gjort honom till en af de
mest typiske representanterna för det 18:e årh:s
kabinettspolitik. De följande tio fredsåren voro
rika på fruktbringande åtgärder för landets andliga
och materiella förkofran (t. ex. kansleren Coccejis
ryktbara reform af lagskipningsväsendet). Under dessa
år inföll också hufvudsakligen konungens omfattande
litterära verksamhet, både på vers och prosa. Alla
hans arbeten, t. o. m. hans historiska skrifter,
äro författade på franska och sakna, delvis, icke
ett originellt värde. Voltaires vistelse (1750-53)
vid preussiska hofvet utöfvade stort inflytande på
F:s formella bildning. Efter freden i Dresden bemödade
sig F. att afhålla
sig från inblandning i de europeiska
förvecklingarna. Då han fruktade, att en närmare
förbindelse med någon af stormakterna skulle draga
honom in i nya äfventyrligheter, sökte han stärka sin
ställning genom allianser med stater af andra rangen
(defensivallians med Sverige 38/29 maj 1747). När
Ryssland efter freden i Aachen 1748 uppträdde allt
mera hotfullt mot Sverige, sökte F. i nära samverkan
med Frankrike hindra utbrottet af ett krig, som lätt
kunde utveckla sig till allmänt, och rådde ifrigt
sin syster Lovisa Ulrika att afstå från planer på en
författningsändring för att betaga Ryssland hvarje
förevändning till anfall. Den farliga krisen i norra
Europa gick lyckligt öfver, och efter tronskiftet i
Sverige 1751 kunde all fara anses förbi. Preussen och
Frankrike, till hvilka Sverige slöt sig, bildade en
motvikt mot Ryssland, Österrike och England, och detta
politiska system blef för några år bestämmande för de
europeiska förhållandena. Några år därefter hotade en
ny fara genom utbrottet af sjökriget mellan England
och Frankrike 1755. För att förhindra krigslågans
spridning till Tyskland närmade sig F. till England
och ingick med denna makt (i Westminster 21 jan. 1756)
en öfverenskommelse att med gemensamma krafter
upprätthålla Tysklands neutralitet. Detta förslag
hade blott den verkan att föra tillsammans de
gamla arffienderna Frankrike och Österrike, utan
att minska vänskapen mellan denna senare makt och
Ryssland. Maria Teresia, som endast längtade att
hämnas på F. för Schlesiens förlust, såg ändtligen
tillfället kommet, och en fruktansvärd anfallsliga
sammanslöt sig mot Preussen. F. beslöt att förekomma
sina fiender och inbröt i aug. 1756 djärft i Sachsen,
som inom kort var fullständigt i hans händer. Hans
hopp att genom ett raskt angrepp framtvinga ett
förnyande af freden gick emellertid alldeles om
intet. Under 1757 förklarade Ryssland, Frankrike
och Sverige honom krig, och F. hade att så godt som
ensam kämpa mot en oerhörd öfvermakt. Den långvariga
förtviflade kamp för Preussens bestånd, som därmed
började, är ständigt minnesvärd genom de glänsande
segrar, som F. vann än öfver österrikarna (Prag,
Leuthen, Liegnitz), än öfver fransmännen (Rossbach)
eller ryssarna (Zorndorf, Torgau) och som förskaffat
honom ett af de största namnen i krigshistorien,
den själsstyrka, hvarmed han uppbar motgångarna
(Kolin, Kunersdorf), och den oerhörda seghet, med
hvilken han höll ut i de mest förtviflade lägen. Att
han icke dukade under i den ojämna kampen, därför
hade han att tacka i främsta rummet sin egen kraft
och det preussiska folkets trohet och pliktkänsla,
därnäst det rika ekonomiska stöd, som Englands
genialiske statsman William Pitt d. ä. från 1758
beredde honom, och slutligen ej minst odugligheten
hos hans motståndare eller bristen på samverkan dem
emellan. Icke desto mindre syntes ställningen mer och
mer hopplös, till dess att Elisabets af Ryssland död i
jan. 1762 med ens förändrade hela läget. Det sällsynt
växlingsrika kriget (se Sjuåriga kriget) slutade
genom freden i Hubertsburg (15 febr. 1763) utan någon
territoriell förändring. Preussen behöll Schlesien
och utgick således med bevarad stormaktsställning ur
den fruktansvärda krisen. - En svår uppgift förestod
F. efter kriget. Preussiska statens välstånd tycktes
i grund fördärfvadt: knappt en enda ort hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0688.html
