Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik II, den föregåendes och Sofia Doroteas af Hannover son - Fredrik Vilhelm II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förskonats från krigets härjningar, folkmängden hade
minskats med en niondedel. F. afhjälpte den mest
trängande nöden genom utdelningar af spannmål ur
kronans magasin, genom omfattande skattelindringar
m. m. Nödmyntet, hvaraf landet öfversvämmats under
kriget, aflystes helt enkelt, och de obligationer,
hvarmed ämbetsmännen aflönats, inlöstes blott
till en ringa del - en hänsynslös bankrutt,
som befriade F. i ett slag från en öfvermäktig
skuldbörda. Genom tullskydd och premier i en ytterligt
gående merkantilistisk anda sökte han befordra
fabriksanläggningar. Genom omorganisation af tull-
och accisuppbörden ökades kronans inkomster. Den
stående hären bestämdes till en fredsstyrka af
151,000 man och exercerades flitigt, och hela
statsförvaltningen förvandlades till en maskin, som
arbetade med utomordentlig precision, men hvars enda
lifgifvande kraft var F. själf. Redan 1770 kunde
F. anse uppgiften att återställa statens inre ordning
och motstånd såsom väsentligen löst. - Efter kriget
blef en nära förbindelse med Ryssland grundvalen
för F:s utrikespolitik. Rysslands inblandning i
Polen oroade emellertid F., och dess framgångar mot
Turkiet hotade betänkligt Österrikes intressen. Detta
föranledde från 1769 ett närmande mellan Preussen och
Österrike, hvilket tvang Katarina II att betydligt
inskränka sina planer på Polen samt unna hofven i
Berlin och Wien en andel af den polska landmassan,
hvilken hon helst velat lägga odelad under sitt
välde. Vid Polens första delning (1772) fick F. på
sin lott Westpreussen (utom Danzig och Thorn). Den
s. å. inträffande revolutionen i Sverige väckte i
början F:s bekymmer, emedan han fruktade en protest
från Rysslands sida mot utvidgandet af den kungliga
myndigheten och genom en artikel i sitt alliansfördrag
med Ryssland förpliktat sig att upprätthålla 1720
års författning. 1778 drog F. ännu en gång i fält
mot Österrike och lyckades hindra Josef II:s försök
att förvärfva Bajern. Förtroligheten mellan Österrike
och Ryssland sedan 1781 föranlät honom att under de
sista åren af sitt lif söka inom riket ett nytt stöd
mot Josef II:s imperialistiska politik: af denna
grund uppkom Tyska fursteförbundet (1785). - F:s
lefnadsafton var dyster och ensam. Hans hängifna
ungdomsvänner hade tidigt gått bort. Känslan af
öfvergifvenhet och ensamhet samt följderna af de
öfvermänskliga själs- och kroppsansträngningarna under
sjuåriga kriget framkallade hos den gamle konungen
ett svårmod, som stegrades ända till världs- och
människoförakt och står i en tragisk motsats till
den hyllning, som kom honom till del i hans eget
land, och till den popularitet han åtnjöt långt utom
den preussiska statens gränser. Han dog barnlös 17
aug. 1786 i slottet Sanssouci vid Potsdam. - Det
egendomliga i hans begåfning ligger i föreningen
af fältherresnille och intresse för den militäriska
detaljen, af sinne för den inre förvaltningens alla
grenar och mästerskap i diplomatien och den högre
politiken samt af praktisk mångsidighet och en ovanlig
litterär fruktsamhet. Skuggsidor i hans bild kunna
lätt påpekas. Men värd erkännande är den plikttrohet,
med hvilken han egnade sig åt sitt rikes väl och
hvarigenom han gjorde verklighet af sin (redan i
Antimachiavel, ou examen du prince de Machiavel,
1739, uttalade) sats, att "fursten är sitt folks
förste tjänare". Stor visade han sig i olyckan,
som hvarken nedslog hans
mod eller förvandlade honom till en äfventyrare,
utan fann honom på hans post orubblig, uppbjudande
alla sin själs och sitt "förstånds krafter. I
den allmänna historien intager han en plats
såsom den förste representanten för den "upplysta
despotismen". För Tysklands historia var hans styrelse
af betydelse icke endast därigenom, att alla den
gamla riksförfattningens obotliga fel trädde i dagen,
utan måhända ännu mera genom den allmänt erkända
återverkan hans personlighet utöfvade på nationens
andliga utveckling. Åt preussiska staten lämnade han
i arf dess ställning såsom en af Europas stormakter
och den för det lilla landet svåra förpliktelsen att
upprätthålla denna ställning. F:s litterära arbeten
äro utgifna under titeln (Œuvres de Frédéric le grand
(31 bd, 1846-57), bland hvilka märkas dikter, hvaraf
en del utgafs redan under hans lifstid (Œuvres
ou poésies diverses du philosophe de Sans-Souci),
historiska verk (t. ex. Histoire de mon temps-,
Reflexions sur les talents militaires et sur le
caractère de Charles XII). Af den stora publikationen
Politische korrespondenz Friedrichs des grossen ha
sedan 1879 till 1906 utkommit 30 bd. F:s brefväxling
med åtskilliga medlemmar af hans familj utgafs 1903
af Berner, med Voltaire s. å. af Koser. F. var en
stor amatör på flöjt och äfven kompositör (25 hans
sonater för flöjt och klaver samt 4 konserter utgåfvos
af Spitta i 4 bd, 1889). F:s namnteckning finnes
återgifven i de art. Autograf bilagda "Autografer af
åtskilliga ryktbara personer", I. Litt.: R. Koser,
"Friedrich der grosse als kronprinz" (1886) och
"König Friedrich der grosse" (2 bd, 1893-1903),
hufvudarbetet för kännedomen om F:s person och
regering. Af äldre arbeten förtjäna framhållas
Ranke, "Zwölf bücher preussischer geschichte" (3 bd,
"Sämtl. werke" XXV-XXIX), Droysen, "Geschichte der
preussischen politik" (5 dlr), Carlyle, "History of
Friedrich II" (6 bd, 1858-65), tyska generalstabens
verk "Die kriege Friedrichs des grossen" (hittills 3
dlr i 12 bd, 1890-1904). Bland mängden af monument
öfver F. må nämnas Rauchs ryttarstaty i Berlin
(1851; se pl. VII till art. Bildhuggarkonst),
Uphues’ staty, i Siegesallee därstädes,
och den af kejsar Vilhelm II till Förenta
staterna skänkta statyn i Washington (1904).
R. Koser. (L. S.)
7. F. Vilhelm II, den föregåendes brorson, son
till prins August Vilhelm och Lovisa Amalia af
Braunschweig, f. 25 sept. 1744 i Berlin, d. 16
nov. 1797. - Han fick en ganska försummad uppfostran
och försjönk tidigt i djup sinnlighet samt blef hela
sitt lif en lekboll för sina älskarinnor, af hvilka
grefvinnorna Lichtenau och Dönhoff voro de mest
beryktade. Han var för öfrigt af ett mildt sinnelag
samt en stor älskare af konst och musik. Vid sina
regeringshandlingar visade han framför allt brist
på ihållighet och energi. Efter sin tronbestigning
(17 aug. 1786) sökte han på allt sätt mildra den
hårda militära despotism, som hans farbroder ansett
nödvändig, och vidtog, till allmän belåtenhet,
flera andra förändringar i liberal anda; men snart
undanträngdes hans frisinnade rådgifvare och ersattes
af skenheliga lismare (konungens personlige gunstling
sachsaren J. R. v. Bischoffswerder och f. d. pastorn
J. C. Wöllner, hvilka genom sin förtrogenhet med
Rosenkreutzarnas då på modet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
