Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1275-1276 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik III (F. Vilhelm Nikolaus Karl, ända till sin tronbestigning kallad Fredrik Vilhelm) - Fredrik, dansk-norska och danska konungar - Fredrik I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppfostran och studerade 1849–52 vid universitetet i
Bonn juridik, statsvetenskap, historia och språk.
Ungdomsintrycken af dessa studier, under bl. a.
E. M. Arndt och F. C. Dahlmann, och af den vid
de tyska universiteten då jäsande nationellt liberala
strömningen blefvo grundläggande för F., som anknöt varaktiga
personliga förbindelser inom Tysklands intellektuella värld.

Utbildningen fortsattes de närmaste åren genom resor i Tyskland och
utlandet, hvarvid tidvis sedermera fältmarskalken Moltke var F:s adjutant
och handledare. Jämsides med studiearbetet bedrefs nämligen prinsens
militära utdaning. När striden mellan konung Vilhelm
och landtdagens andra kammare utbröt, intog F. en
från fadern skiljaktig hållning, påverkad af sina
ungdomssympatier (nu stärkta genom historikern Max
Duncker, som var hans föredragande råd), men ock
af intryck från England, särskildt genom hans
gemål samt genom den intima korrespondensen med hans
svärfar, prins Albert. F. ansåg sålunda vissa
eftergifter för oppositionen vara nödvändiga och ogillade
Bismarcks hänsynslösa uppträdande, liksom han ock
under den holsteinska krisen åtminstone till en början
ville tillmötesgå huset Augustenborgs önskningar.
Genom Bismarcks dominerande kraft då och framgent
ställd väsentligen utanför politiken, fann F. ett
själfständigare verksamhetsfält å det militär området.
I 1864 års fälttåg följde han Wrangels högkvarter,
ställdes vid krigsutbrottet 1866 i spetsen för 2:a
armén, som från Schlesien inryckte i Böhmen och
afgjorde definitivt segern vid Sadowa (Königgrätz,
3 juli 1866) genom sitt inträffande på slagfältet i rätta
stunden. Efter den definitiva segern understödde han
kraftigt Bismarcks ansträngningar (emot konungen
och Moltke) att bereda Österrike en dräglig fred.
I kriget emot Frankrike 1870–71 förde F. – nu
som förut med Blumenthal som stabschef – den af
nord- och sydtyska trupper sammansatta 3:e armén,
besegrade Mac-Mahon vid Weissenburg 4 och vid
Wörth 6 aug. 1870, deltog energiskt i operationerna
före och under slaget vid Sedan 1 sept. samt därefter
i inneslutningen af Paris. I okt. 1870 utnämndes
han till generalfältmarskalk. Den popularitet, han
som arméchef förvärfvat bland sydtyskarna, torde ej
obetydligt underlättat de på hösten s. å. förda
underhandlingarna om Syd-Tysklands anslutning till
Nordtyska förbundet och konung Vilhelms utropande till
tysk kejsare, underhandlingar, i hvilka F. lifligt och
framgångsrikt deltog. Under det att F. sålunda
förträffligt samarbetat med Bismarck i allt, som angick
det tyska enhetsverket, gingo deras meningar alltjämt
i sär rörande den inre styrelsen. Efter freden blef det
också slut på den mera framträdande ställning, som
F. under kriget intagit. Bismarck misstrodde F:s
och hans gemåls liberala sympatier och intresse för
sociala reformer (bl. a. understödde F. ungdomsvännen
pastor v. Bodelschwing) och höll honom helst
fjärran från styrelsen. De förhoppningar, som
oppositionen mot Bismarck fäste vid F:s tronbestigning,
skulle ej förverkligas. Ovisst torde väl ock vara,
om F. trots sina sympatiska personliga egenskaper
varit egnad att inleda en verkligt ny era i den inre
styrelsen. I början af 1887 angreps F. af en
elakartad halssjukdom, som slutligen visade sig vara
kräfta; en 7 febr. 1888 i San Remo företagen operation
(luftrörssnitt) kunde blott för kort tid förlänga
lifvet. Efter kejsar Vilhelms död 9 mars 1888 besteg
F., som då tog namnet Fredrik III, Preussens tron
och blef därmed tysk kejsare. Hans korta regeringstid
var fylld af bittra fysiska lidanden, hvilka han
med ädelt jämnmod fördrog, men ock af skarpt
intrigspel mellan Bismarcks motståndare och den
mäktige rikskansleren. Något systemskifte kom icke till
stånd, ty efter blott 99 dagars styrelse afled F. –
25 jan. 1858 förmäldes F. med Viktoria af England,
dotter af drottning Viktoria och ”the prince-consort”
Albert af Sachsen-Koburg. Af deras barn nådde två
söner, kejsar Vilhelm II och prins Henrik, samt fyra
döttrar, Charlotte (f. 1860, förmäld 1878 med
arfprinsen af Sachsen-Meiningen), Viktoria (f. 1866,
förmäld 1890 med prins Adolf af Schaumburg-Lippe),
Sofia (f. 1870, förmäld 1889 med kronprins Konstantin
af Grekland) och Margareta (f. 1872, förmäld 1893
med prins Fredrik af Hessen), mogen ålder. F:s
Tagebücher über die kriege 1866 und 1870–71 sowie über seine reisen nach dem Morgenland und nach Spanien
utgåfvos af Marg. v. Poschinger (2:a uppl. 1902).
En mängd statyer har rests öfver F., bl. a. två i
Berlin (af Brütt och Maison). – Litt.:
H. v. Sybel, ”Die begründung des deutschen reiches durch Wilhelm I” (1889–94),
Müller-Bohn, ”Unser Fritz” (6:e uppl. 1896),
Margaretha v. Poschinger, ”Kaiser F. In neuer quellenmässiger darstellung” (3 bd, 1898–1900),
Philippson, ”Das leben kaiser F:s III” (1900).

^{C. H. H.}

Fredrik (da. Frederik), dansk-norska och danska konungar.


1. F. I, Kristian I:s son, f. 3 sept. 1471. Hans
moder, Dorotea af Brandenburg, som föredrog honom
framför hans äldre broder, konung Hans, arbetade
på att få honom vald till hertig i Slesvig och Holstein
samt utverkade, att ständerna i dec. 1482 hyllade båda bröderna som hertigar, och att
hertigdömena i aug. 1490, när F. blifvit myndig, delades mellan dem. F. valde den
gottorpska delen och tog sitt säte på Gottorps slott. Han kände sig alltigenom som en tysk
furste och kunde näppeligen tala danska. F. gjorde emellertid anspråk äfven på halfva
Norge och några danska öar som arf, men en
riksdag i Kalundborg 1494 afvisade alldeles dessa
anspråk. 1500 deltog F. i anfallet på Dithmarschen,
men undgick nederlaget. Med sin brorson
Kristian II stod F. i flera år i godt förhållande,
lämnade honom 1520 hjälp till härfärden mot Sverige
och mäklade s. å. förlikning mellan honom och
Lybeck. Men då Kristian 1521 af sin svåger kejsar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>