Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik II - Fredrik III, den sköne - Fredrik IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit ömtåligt, och 1236 utbröt kriget i full
låga. F. tillfogade städerna 1237 afgörande nederlag
vid Cortenuova, och 1238 eröfrade han så godt
som hela Lombardiet. Han stod nu nära sina planers
förverkligande; genom eröfringen af norra Italien var
det sicilianska maktområdet förbundet med det tyska,
och F. började redan i det eröfrade landet ordna en
kejserlig förvaltning. Då trädde påfvedömet ånyo
i spetsen för kampen mot F. Han bannlystes 1239. I
anledning häraf utspann sig en häftig pennfejd
mellan det påfliga och kejserliga kansliet, hvarunder
F. beskylldes för de gröfsta hädelser, en beskyllning,
som vann stöd i hans bekanta förkärlek för orientalisk
vetenskap liksom i hans sedeslösa lif. Påfven sökte
ock, ehuru förgäfves, att uppsätta en motkonung i
Tyskland och förband sig med de lombardiska städerna
samt med Frankrike. 1240 hade F. och hans naturlige
son Enzio (se denne) i trots häraf så betydande
militära framgångar, att påfven såg sig tvungen att
predika korståg mot F. Denne hotade Rom, när Gregorius
1241 afled. Under efterträdaren, Innocentius IV,
skärptes striden. Konsiliet i Lyon (1245) förklarade
F. afsatt. I Tyskland uppsattes 1246 Henrik Raspe,
landtgrefve af Hessen, och efter hans död 1247 grefve
Vilhelm af Holland såsom motkonungar. Äfven i Italien
led F. motgångar: hans försök att återeröfra Parma
misslyckades, och hans här led 1249 vid Fossalta ett
nytt nederlag, hvarvid Enzio tillfångatogs. Småningom
förbättrades dock F:s ställning genom segrar till
lands och sjöss, påfvens anhängare började affalla,
och en vändning syntes förestående, då F. afled 13
dec. 1250 i Fiorentino, på dödsbädden försonad med
kyrkan. F:s regering betecknar en vändpunkt i både
kejsardömets och påfvedömets historia. Det gamla
af Otto I grundade tysk-romerska kejsardömet med
dess ideala anspråk och verkliga maktställning i
Tyskland och Italien var krossadt; men under kampen
hade påfvedömet tvungits till att söka stöd hos
Frankrike, och det fördes därigenom in på den väg,
som förde till "fångenskapen" i Avignon och den
stora schismen. Få medeltida regentpersonligheter
ha satt folkfantasien i lifligare rörelse än F. För
sin samtid var han ett under af lärdom, och hos den
följande tiden anknötos till hans person drömmarna om
Tyska rikets förnyelse. Ty F. II, ej F. Barbarossa,
är Kyffhäuser-sagans slumrande kejsare, som en gång
skall vakna och föra sina skaror till seger. Litt.:
Huillard-Bréholles, "Historia diplomatica Friderici II" (11 bd, 1852–61),
Schirrmacher, "Kaiser Friedrich II" (4 bd. 1859–65),
Winkelmann, "Geschichte k. Friedrichs II und seiner reiche" (1863–65) och
"Kaiser Friedrich II" (2 bd, 1889–97),
Blondel, "Étude sur la politique de l’empereur Frédéric II en Allemagne ..." (1892), samt
Jastrow och Winters under F. I omnämnda arbete.
3. F. III, den sköne, tysk konung, son till konung
Albrekt I af huset Habsburg och Elisabet af Kärnten,
f. 1286, d. 13 jan. 1330, öfvertog efter sin faders
död (1308) för sig och sina yngre bröder styrelsen
öfver hertigdömet Österrike. Efter Henrik VII:s
död (1313) valdes F. af det österrikiska partiet 19
okt. 1314 till tysk konung och kröntes 25 nov. s. å. i
Bonn. Under tiden hade – 20 okt. – det talrikare
luxemburgska partiet
till konung valt hertig Ludvig af Bajern, hvilken
tidigare varit nära lierad med habsburgska huset,
men sedan 1313 var dess motståndare. I den kamp,
som nu utbröt mellan de båda motståndarna, förlamades
visserligen det österrikiska partiets kraft genom den
seger, som schweizarna 1315 vunno öfver F:s broder
Leopold och som blef ursprunget till schweiziska
edsförbundet, men fr. o. m. 1319 lutade vågskålen
alltmer till dess fördel, tills Ludvig genom slaget
vid Mühldorf 1322 lyckades krossa sin motståndare,
som föll i hans händer. Efter tre års fångenskap
utfäste sig F. genom fördraget i Trausnitz att afstå
från kronan, erkänna Ludvig samt med honom förbinda
sig mot en hvar, påfven inbegripen. Om F:s bröder
hindrade fördragets utförande, skulle han återvända
i fångenskap. Fördraget strandade på hertig Leopolds
motstånd, F. återvände trogen sitt löfte, men upptogs
genom ett nytt fördrag till Ludvigs medregent;
under den ene konungens tåg till Italien skulle
den andre styra Tyskland. Men äfven rörande denna
nya öfverenskommelse uppflammade stridigheter,
som slutade med att F. med bibehållande af sin
konungatitel drog sig tillbaka till Österrike,
som han efter brodern Leopolds död (1326) ensam
styrde. Litt.:
Mühling, "Geschichte der doppelwahl des jahres 1314" (1882),
Schrohe, "Der kampf der gegenkönige Ludwig und Friedrich um das reich bis zur entscheidungsschlacht bei Mühldorf" (1902).
4. F. IV, tysk konung, såsom tysk kejsare F. III,
såsom ärkehertig af Österrike F. V, son till Ernst den
järnhårde och Cimburgis af Masovien, sonsons sonson
till Albrekt I, f. 1415, d. 19 aug. 1493. Sedan sin
faders död herre öfver Steiermark, Kärnten, Krain och
Görz, valdes F. till tysk konung 2 febr. 1440 samt
kröntes i Aachen 17 juni 1442. Redan från början af
sin regering ådagalade den nye konungen svaghet och
obeslutsamhet genom underlåtenhet att tillvarataga
sin myndling Ladislaus Postumus’ intressen och
därigenom åt huset Habsburg bevara dess härskande
ställning i Böhmen och Ungern. Efter åtskilliga
strider erkändes i stället såsom riksföreståndare
i det förra landet Georg Podiebrad, i det senare
Johan Hunyadi. F:s uppträdande gentemot påfliga
kurian präglas af samma brist på kraft. Genom en
1445 afsluten separatöfverenskommelse med F. liksom
genom det tre år senare afslutna Wienkonkordatet (se
Konkordat) lyckades påfvemakten krossa den
konsiliära rörelsen och genom obetydliga eftergifter
undanskjuta Baselkonsiliets reformkraf. F. för sin
del erhöll utnämningsrätt till ett mindre antal
kyrkliga ämbeten inom sina territorier, löfte om
kejsarkronan samt ett penningbidrag för bestridande af
kostnaderna för kröningsfärden till Rom. Kröningen –
den sista under medeltiden – egde rum 19 mars 1452;
tre dagar tidigare hade F. firat sin förmälning
med Eleonora af Portugal. Efter Ladislaus’ död 1457
valdes till Böhmens konung Georg Podiebrad; i Ungern
uppträdde F. såsom tronkandidat, men hans motkandidat
Mattias Corvinus afgick med segern 1458. Följande år
valdes visserligen F. af oppositionen till ungersk
konung, men måste efter flera års strider 1463 mot
en penningsumma afstå från den ungerska kronan,
ehuru han behöll titeln; dessutom aftalades att, om
Mattias aflede utan manlig bröstarfvinge, arfsrätten
skulle öfvergå till F. 1482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
