Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behofvet af internationell samverkan gällande, och
1867 grundades af V. Hugo, Garibaldi och Ch. Lemonnier
den första internationella fredsorganisationen,
Ligue de la paix et de la liberté. Medan rörelsen
vinner allt större utbredning, utbildas formerna för
det internationella samarbetet än vidare. 1889 egde
den första världsfredskongressen rum i Paris. Sådana
ha sedermera regelbundet återkommit, vanligen med
ett års mellanrum, och förlagts till olika länder;
till dessa kongresser sändas representanter
från fredsorganisationerna i alla länder. Ett
sammanhållande centrum fick rörelsen 1892 i
den s. k. internationella fredsbyrån i Bern, som
samlar, ordnar och tillhandahåller alla fredsfrågan
belysande dokument, upprätthåller förbindelsen
mellan de olika fredsorganisationerna, förbereder
och organiserar världsfredskongresserna och utför
deras beslut. Bernbyrån upprätthålles genom frivilliga
bidrag från organisationer och enskilda och åtnjuter
dessutom årligt statsanslag från Schweiz, Sverige
(sedan 1901), Danmark och Norge. Högsta ledningen
af dess angelägenheter är anförtrodd åt en ständig
internationell kommitté, som representerar ett stort
antal nationer. Byrån meddelar i sin publikation
"Correspondance bimensuelle" underrättelser om
fredsrörelsen i olika länder samt en bibliografi
rörande all hithörande litteratur.
De organiserade anhängarna af fredsrörelsen kunna
numera räknas i millioner, tillhörande en mångfald
olika fredsföreningar inom alla europeiska och
några utomeuropeiska länder. Särskildt talrika
äro fredsorganisationerna i Frankrike och
England, där regelbundet återkommande nationella
kongresser dessutom bidraga att utbreda intresset
för fredsidén. Bland de mest ansedda utländska
organisationerna må nämnas: Société française pour
l’arbitrage entre nations (Paris), Association
pour la paix par le droit (Nîmes), Société de
l’éducation pacifique, Peace society, International
arbitration league, International arbitration and
peace association (alla tre i London), Unione Lombarda
(Milano), Österreichische friedensgesellschaft (Wien)
och Deutsche friedensgesellschaft (Stuttgart).
Utom fredsbyrån i Bern ha på senare år uppstått flera
institutioner, som hvar i sitt slag utgöra gemensamma
organ för den internationella fredsrörelsen; Krigs-
och fredsmuseet i Luzern, upprättadt 1902 af J.
Bloch, har till syfte att illustrera dels det moderna
krigets verkningar och den väpnade fredens ödesdigra
ekonomiska resultat, dels också fredsrörelsens och
skiljedomsidéns landvinningar. Det internationella
fredsinstitutet i Monaco, grundadt 1903, afser
att publicera och samla dokument angående den
internationella rättens utveckling, lösningen
af mellanfolkliga tvistefrågor, statistiska
data angående krigen och rustningarna, angående
fredsfaktorernas utveckling m. m. Ett vetenskapligt
studium af folkrätten och fredsidén är syftet med
norska Nobelinstitutet, som trädde i verksamhet 1904
och står i samverkan med den af norska stortinget
tillsatta Nobelkommittén, hvilken har att utdela
Nobels fredspris. Det arbetar på tre sektioner
(folkrätt, politisk historia och nationalekonomi)
samt har bl. a. upprättat ett synnerligen värdefullt
bibliotek för studier inom dessa områden.
Fredsrörelsen i Sverige daterar sig från 1883, då
Svenska freds- och skiljedomsföreningen bildades
i Stockholm på initiativ af dåv. riksdagsmannen
K. P. Arnoldson. Föreningen vann under sina
första år liflig anslutning, bl. a. också i
riksdagskretsar. Efter några år började emellertid
rörelsen aftaga och förde under en tid ett tämligen
tynande lif. I samband med hela den internationella
fredsrörelsens kraftigare utveckling har emellertid
äfven i Sverige intresset för saken börjat visa sig
lifligare. Svenska freds- och skiljedomsföreningen kan
nu åter konstatera ett snabbt växande medlemsantal;
vid 1907 års slut omfattade den 13 lokalföreningar och
ett medlemsantal af omkr. 2,500; dess publikation,
"Fredsfanan", utkommer en gång i månaden. Därjämte
arbeta för fredsidéns utbredning i vårt land
Sveriges kvinnliga fredsförening (1898), som
vill samla speciellt kvinnornas intresse kring
fredsfrågan samt för ändamålet utgifver en serie
småskrifter och en årsbok, och Sveriges fredsförbund
(1905), som har sitt centrum i Örebro, men omfattar
medlemmar och lokalafdelningar äfven å andra orter
samt har sitt organ i "Svensk fredstidning". Å flera
orter finnas äfven lokala fredsorganisationer,
som ej anslutit sig till någon af ofvannämnda
centralorganisationer. Ett samarbete mellan de flesta
af de svenska fredsorganisationerna eger emellertid
rum genom Sveriges fredsföreningars samarbetskommitté,
som 1906 kom till stånd för att utgöra organ för
deras gemensamma uppträdande. Att intresset för
fredsidén är utbredt inom vida kretsar i Sverige
har visat sig bl. a. däraf, att Svenska freds- och
skiljedomsföreningens petition 1893 till konungen
och riksdagen om en utpräglad fredspolitik samlade
nära 250,000 underskrifter, och att, då Sveriges
kvinnliga fredsförening 1899 ville stödja arbetet
vid den första Haagkonferensen, insamlades på två
månader 228,000 underskrifter å ett uttalande till
förmån för mellanfolklig skiljedom.
Medan de svenska fredsföreningarna å ena sidan stå i
samverkan med hela den internationella fredsrörelsen,
har å den andra ett särskildt samarbete egt rum mellan
fredsorganisationerna i de nordiska länderna, och
nordiska fredsmöten ha flera gånger hållits, första
gången i Göteborg 1885, det senaste i Köpenhamn 1904.
En alldeles särskild insats i fredsarbetet gjordes
från svensk sida, då Alfred Nobel 1896 testamenterade
en femtedel af sin förmögenhet till årlig
prisutdelning åt dem, som "verkat mest och bäst för
folkens förbrödring och afskaffande eller minskning
af stående arméer samt bildande eller spridande af
fredskongresser". Nobels fredspris, som utdelas af
"ett utskott af 5 personer, som väljas af norska
stortinget", har hittills tillfallit H. Dunant (1901),
Fr. Passy (1901), E. Ducommun (1902), A. Gobat (1902),
R. Cremer (1903), Institut du droit international
(1904), B. v. Suttner (1905), T. Roosevelt (1906)
samt E. T. Moneta och L. Renault (1907).
Den opinion mot krig och för fredlig lösning af
mellanfolkliga konflikter, som fredsorganisationerna
gjort till sitt mål att väcka och stärka inom alla
nationer, har ej varit utan inflytande på den
praktiska politiken. Riksförsamlingarna i olika
länder ha tid efter annan haft att sysselsätta sig
med spörsmål, som framsprungit ur denna opinion. Redan
1837 väcktes inom Förenta staternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
