Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1423-1424 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Friherre - Friherrekronor. Se Krona - Friherreskap, en åt en friherre på vissa villkor gifven förläning. Se Friherre - Frihet, filos. 1. Negativ frihet - Frihet, filos. 1. Positiv frihet - Frihet, jämlikhet och broderskap. Se Liberté - Frihetsbref - Frihetskrig - Frihetsmil. Se Fredsmil - Frihetsmössa l. Jakobinmössa - Frihetsrättigheter. Se Medborgerliga rättigheter - Frihetsstraff

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

drabbade äfven gref- och friherreskapen, i den mån dessa
träffades af dess allmänna bestämmelser. Utdelandet
af friherrlig värdighet fortsattes emellertid i
stor utsträckning, och åtminstone två friherreskap
tillkommo, nämligen åt P. Würtz, som 1 april
1657 fick Adler Salvius’ förra, efter dennes död
hemfallna friherreskap Örneholm, och åt
R. von Aschenberg, som 18 dec. 1673 erhöll till
friherreskap Kastell-ladugården vid Kungälf. Vid
den nya reduktionen 1680, då motsättningen mellan
hög- och lågadel alltmer skärpts, beslöts emellertid
bl. a., att alla återstående gref- och friherreskap
skulle till kronan indragas, och detta skedde
därpå under de följande åren med en räntevinst
för kronan i ordinarie och ovissa räntor af
för grefskapen inemot (134,000 dal. smt och för
friherreskapen omkr. !70,000 dal. 17 sept. 1688
förbjöd Karl XI slutligen grefvar och friherrar
att i sina titlar fortfarande bära sina forna läns
namn. Äfven friherrarnas betydelse vid riksdagarna
gick förlorad, då (1719) klassindelningen upphäfdes
på riddarhuset. Klassindelningen återinfördes 1778,
men upphörde ånyo 1809, då omröstning per capita
infördes. Efter denna tid ha friherrarna icke egt
några särskilda företrädesrättigheter framför den
öfriga adeln (se Adel). Antalet friherrliga ätter,
som introducerats på svenska riddarhuset, utgjorde
1908 406, däraf dock blott 140 kvarlefde. -
På finska riddarhuset ha introducerats 51
friherrliga ätter. Jfr Adelstitlar och Baron.
G. F. (S. C.)

Friherrekronor. Se Krona.

Friherreskap, en åt en friherre på vissa villkor
gifven förläning. Se Friherre.

Frihet, filos. 1) Negativ frihet, oberoende af
något, följaktligen bestämdhet enligt sin egen natur,
tillkommer i egentlig bemärkelse endast det lefvande
eller organiska. 2) Positiv frihet, förmåga af val
emellan olika möjliga bestämningsgrunder, tillkommer
blott viljor och säges vara formell, om valet
sker emellan olika sinnliga bestämningsgrunder,
och abstrakt l. moralisk, om valet sker emellan
sinnlighet och förnuft. Se Determinism och
Indeterminism. - Om viljans frihet se Vilja.
L. H. Å.*

Frihet, jämlikhet och broderskap. Se Liberté.

Frihetsbref, benämning särskildt under medeltiden
på urkunder, i hvilka suveränerna åt folket
beviljade politiska fri- och rättigheter
eller ock hugnade städer eller korporationer
af olika slag med ekonomiska eller rättsliga
privilegier. Jfr Charter och Magna charta.
V. S-g.

Frihetskrig, i allmänhet hvarje krig, som ett
folk för i syfte att befria sig från ett annat
folks öfvervälde, t. ex. amerikanska frihetskriget,
greikiska frihetskriget m. fl. Under denna benämning
förstå tyskarna särskildt kriget mot Napoleon
I 1813.

Frihetsmil. Se Fredsmil.

Frihetsmössa l. Jakobinmössa (fr. bonnet rouge, "röd
mössa"), en under den stora franska revolutionen
allmänt brukad spetsig hufvudbonad af rödfärgadt
ylle, prydd med en stor trefärgad kokard. Enligt
traditionen bragtes den på modet i Paris 1792 af de
dit återvändande lössläppte galärslafvarna, hvilka
förut tjänat i regementet Lullin de Châteauvieux,
men på grund af myteri dömts till
galärerna. Den blef en frihetssymbol för de
ifrige revolutionsmännen, hvilka uppträdde i denna
mössa vid politiska folkmöten och på klubbarna. Vid
upploppet i Paris 20 juni 1792 tvangs Ludvig
XVI att sätta på sig en frihetsmössa, och äfven
kvinnor använde den någon gång. F. ö. förekom
frihetsmössan på offentliga handlingar, stämplar,
sigill o. s. v. Robespierre, Danton, Saint-Just
m. fl. terrorister använde den dock aldrig. Efter
9 thermidor (1794) gick den alltmer ur bruk, och
senare försök att bringa den på modet misslyckades
alldeles. Jfr Bonnet rouge, Frihetsträd och
Frygisk mössa.



Frihetsrättigheter. Se Medborgerliga rättigheter.

Frihetsstraff, jur. Ordet tages stundom så vidsträckt,
att det omfattar alla straff, som medföra en
inskränkning i en persons rörelsefrihet. I denna
vidsträckta betydelse sönderfalla frihetsstraffen i
två grupper: a) förvisning från bestämda orter. Dit
höra t. ex. landsförvisning, förbud att begifva sig
till bestämd ort inom riket (norska strafflagen §
33) samt det i nyare strafflagstiftning stundom
förekommande förbudet att besöka utskänkningsställe;
b) förvisning till bestämda orter. Dit höra
deportationsstraff, konfinationsstraff,
d. v. s. förbudet att lämna ett visst område inom
riket (förekommer t. ex. i Ryssland i form af
förbud att lämna sitt gods, i Italien i form af
förbud att lämna en i domen bestämd kommun). Till
denna grupp höra äfven de frihetsstraff, hvilka
ha karaktären af inspärrande. Vanligen afses med
uttrycket frihetsstraff endast åtgärder af detta
sistnämnda slag. För äldre tiders straffsystem voro
frihetsstraff i denna bemärkelse antingen fullkomligt
obekanta eller af ytterst underordnad betydelse. Deras
plats intogs af dödsstraff med eller utan skärpningar,
stympningar och andra kroppsstraff, skamstraff samt
landsförvisning eller deportation. Under tiden från
midten af 1600-talet t. o. m. början af 1800-talet
undanträngdes i Väst-Europa dessa straffpåföljder
först i rättspraxis och sedan äfven i lagstiftningen
af de egentliga frihetsstraffen. Numera utgöra dessa
straffsystemets centrum. De äldsta frihetsstraffen
voro dock föga bättre än de straff de undanträngt. I
tukthusen och spinnhusen blandades alla slags
brottslingar om hvarandra, och äfven de bästa
utgingo därifrån såsom förfallna varelser, ty andan
där var ytterst demoraliserande. Först med Howards
1777 utgifna arbete öfver fängelseväsendet i England
grydde i detta afseende en ny tid. Äldre strafflagar
upptogo ofta en mängd olika arter af frihetsstraff,
men utvecklingen har i allmänhet gått i riktning till
en förenkling af systemet, så att i många strafflagar
numera endast två arter af frihetsstraff komma
till användning. Därjämte ha meningarna alltmera
stadgat sig därhän, att verkställigheten af längre
straff bör vara progressiv, d. v. s. straffet bör
från början drabba med högsta intensitet och dess
tyngd därefter gradvis aflyftas, så att fången först
hålles viss tid h. o. h. i cell, därefter får om dagen
arbeta tillsammans med andra inom straffanstalten,
på ett senare stadium kan sysselsättas med arbete
äfven utom straffanstalten och slutligen under vissa
förutsättningar villkorligt frigifves. I stort sedt
är detta system numera den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>