Print (PDF) - On this page / på denna sida - Frisiska språket - Frisiska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1461
Frisiska öarna
1462
l j v ä s t f r i s i s k a n, höll. vanligen
landfriesch, som talas i nederländska prov. F r i e s
l a n d mellan Zuiderzee och Lauwerzee på landsbygden
och i smärre orter samt omfattar flera dialekter, af
hvilka den i Hindelopen är den ålderdomligaste. Från
dessa skiljer sig betydligt dialekten i städerna,
Leeuwarden, Bolsward, Sneek m. fl., hvilken är
starkt uppblandad med lågtyska och holländska och
till skillnad från den egentliga frisiskan kallas
stads-frisiska. Till den västfrisiska dialekten
kunna ock räknas språken på öarna Terschelling och
Schier-monnikoog ; 2) saterländskan, som talas
i västligaste delen af mellersta Oldenburg, det
s. k. Saterland, i dettas tre af moras omslutna byar;
3) wangeroogskan, nu så godt som utdöd, på den lilla
ön Wangeroog, midt emot västliga delen af Oldenburgs
kust; 4) den mycket uppblandade helgoländskan, på
ön Helgoland; 5) nordfrisiskan, i västra Slesvig
(Tön-ders och Husums kretsar) samt å de flesta flår,
såsom Sylt (fris. Sold), Föhr, Amrum m. fl. Den numera
s. k. östfrisiskan är endast en i det hannoverska
Ostfriesland talad plattysk munart, i hvilken
enstaka frisiska ord upptagits ur den där förr
lefvande frisiskan. Ett utbildadt litteraturspråk
kan icke någon af de nyfrisiska munarterna sägas
vara. Dock ha bemödanden gjorts att höja västfrisiskan
därtill. På 1600-talet utgaf G y s b e r t Japicx
(f. 1603, d. 1666) "Friesche rymlerye" (1668;
ånyo utg. 1821 och 1824 med ordbok af £ pirerna),
en ryktbar västfrisisk diktsamling; men detta försök
att använda nyfrisiskan som skriftspråk vann under
lång tid föga efterföljd. Först på 1800-talet började
västfrisiskan mera allmänt odlas i skrift. Poetiska
och prosaiska arbeten ha författats och utgifvits af
J. H. och E. Halbertsma, R. Post humus, P. C. Sal
v er d a m. fl. En mängd folkdikter har dessutom
tryckts. Ett sällskap för frisisk historia, forn- och
språkkunskap utgifver sedan 1839 i Holland tidskriften
"De vrije fries". Nyfrisiska (västfrisiska)
grammatikor ha utgifvits af Sy t st ra ("Friesche
spraakkunst", l-3, 1854- 62) och G. C o l m j o n
("Beknopte friesche spraakkunst", 1863; ny uppl. af P
h. vanBlom 1889). Början till en nyfrisisk ordbok har
T h. Halbertsma utgifvit ("Lexicon frisicum", A-Feer,
1874), en annan ordbok öfver det nyfrisiska språket
i Holland är under utgifning (W a l i n g Dijkstra,
"Friesch woordenboek", A-T, 1896 ff.). Medarbetare i
denna ordbok var i början F. B u i t e n-rust Hett em
a, f. n. måhända den främste vetenskaplige kännaren
af det nyfrisiska språket. Fornfrisiska språkets
grammatik har behandlats af Rask, Grimm, Heyne,
Kern, Möller, van H el t en m. fl., men en nyare,
strängt vetenskaplig bearbetning däraf saknas ännu,
ehuru omfattande försök till en sådan föreligga
i L. van H el t en s "Altostfriesische grammatik"
(1890) och i Th. Siebs’ "Geschichte der friesischen
sprache" (2:a uppl. 1901, i H. Pauls "Grundriss
der germanischen philologie"). De fornfrisiska
lagarna ha utgifvits af K. v. Richthofen ("Friesische
reehtsquellen", 1840) och M. de H a a n Hettema; den
förre har ock utgifvit den bästa fornfrisiska ordboken
("Altfriesisches wörter-tmch", 1840), jämte hvilken må
förtjäna att nämnas <den senares "Idioticon frisicum"
(1874) och Bui-
tenrust Hettemas "Bijdragen tot het oudiriesch
woorden-boek". Den sistnämnde har gjort sig
förtjänt om frisiskan genom sin bearbetning af
de västfrisiska ortnamnen fr. o. m. äldsta tid i
sammel-verket "Komina geographica neerlandica"
(1899); personnamnen ha samlats och bearbetats
af J. Winkler ("Friesche naamlijst", 1898). En
jämförande grammatisk behandling af fornfrisi-skan
och de nyfrisiska munarterna har Mins-sen lämnat i
"Friesisches archiv" (I, II; 1849, 1854), hvilken
tidskrift innehåller många andra värdefulla bidrag
till kännedom om de nyfrisiska folkspråken,
särskildt wangeroogskan och saterländskan. En
helgoländsk ordbok med samtalsöfningar har utgifvits
af O e l r i c h s. öfver nordfrisiskan finnas
ganska många arbeten, såsom en ordbok af Outzen
(1837), grammatikaliska bearbetningar af särskilda
trakters munarter af Lyngby, Bend-zen, Johansen,
Siebs m. fl. En vetenskaplig framställning af de
viktigaste nyfrisiska dialekterna från synpunkten
af deras ljudsystem lämnar Siebs i sitt ofvan
nämnda verk. - Bland språkliga kännetecken för
frisiskan kunna påpekas en mycket utvecklad vokalism
(rikedom på diftonger i nyfrisiskan) och en långt
drifven assibilation. bortfall af infinitivändelsen
-n, i vissa fall voka-lisk brytning, t. ex. i
fornfrisiskt sionga (ty. singen- jfr sv. sjunga),
genom hvilka sistnämnda egendomligheter frisiska
språkets utveckling öfverensstämmer ined de nordiska
språkens, något, "om röjer sig äfven i andra fall,
såsom då i nyfrisiska munarter det gamla begynnande
th ofta blifvit J, liksom i svenskan och danskan,
men i motsats till förhållandet i tyskan, där det
blifvit d (jfr fornfris. thta/, fnod. J);ö/r med
nyfris. tjeaf, sv. tjuf, nyhty. dtefc), eller som då
i flera nyfrisiska munarter w bortfallit framför u
(jfr fornfris. ulU, nyfris. ull, oll, nyhty. wolle,
sv. ull). Att i några nordfrisiska munarter
dualpronomen (se D u a l i s) - hvaraf i fornfrisiskan
intet spår finnes - ännu fortlefver ft. ex. wat, vi
två, jat, I två), kan slutligen förtjäna anmärkas. -
Se f. ö. om frisiskan de bibliografiska uppgifterna
i Siebs’ "Geschichte der engliseh-friesischen
sprache" (1889); om dess geografiska utbredning i
äldsta tider se K. v. Richthofen, "Untersuchungen
iiber friesische rechts-geschichte" (1880-86).
Fr. L-r. (Hj. P-r.)
Frisiska öarna, en lång rad af öar på den nederländska
och tyska Nordsjökusten från spetsen af Helder i
Nord-Holland till tysk-danska gränsen i Jylland, med
afbrott endast utanför Wesers och Elbes mynningar,
öarna äro återstoden af det forna fastlandet, som
bortrycktes genom hafvets inbrott företrädesvis
åren 1277, 1287, 1511 och 1634 och följa kusten på
ung. samma afstånd och stå vid ebb ännn i förbindelse
med densamma genom de då torra "watten". Man fördelar
öarna i tre grupper: väst-, öst- och nordfrisiska
öarna, de båda förra utanför den nederländska,
östfrisiska och oldenburgska kusten, den senare
vid Slesvigs västkust. Till den första gruppen,
som tillhör Nederländerna, höra Texel, Vlieland,
Terschelling, Ameland, Schier-monnikoog, Boschplaat
och Rottum, till den andra gruppen Borkum, Memmert,
Juist, Norderney, Baltrum, Langeoog, Spiekeroog
och Wangeroog, hvilka tillhöra prov. Hannover, med
undantag af den sistnämnda, som tillhör Oldenburg,
medan Nord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
