Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frisiska språket - Frisiska öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1) västfrisiskan, holl. vanligen
landfriesch, som talas i nederländska prov. Friesland mellan
Zuiderzee och Lauwerzee på landsbygden och i
smärre orter samt omfattar flera dialekter, af hvilka
den i Hindelopen är den ålderdomligaste. Från
dessa skiljer sig betydligt dialekten i städerna,
Leeuwarden, Bolsward, Sneek m. fl., hvilken är
starkt uppblandad med lågtyska och holländska och
till skillnad från den egentliga frisiskan kallas
stadsfrisiska. Till den västfrisiska dialekten
kunna ock räknas språken på öarna Terschelling och
Schiermonnikoog; 2) saterländskan, som talas
i västligaste delen af mellersta Oldenburg, det
s. k. Saterland, i dettas tre af moras omslutna byar;
3) wangeroogskan, nu så godt som utdöd, på den lilla
ön Wangeroog, midt emot västliga delen af Oldenburgs
kust; 4) den mycket uppblandade helgoländskan, på
ön Helgoland; 5) nordfrisiskan, i västra Slesvig
(Tönders och Husums kretsar) samt å de flesta öar,
såsom Sylt (fris. Söld), Föhr, Amrum m. fl. Den numera
s. k. östfrisiskan är endast en i det hannoverska
Ostfriesland talad plattysk munart, i hvilken
enstaka frisiska ord upptagits ur den där förr
lefvande frisiskan. Ett utbildadt litteraturspråk
kan icke någon af de nyfrisiska munarterna sägas
vara. Dock ha bemödanden gjorts att höja västfrisiskan
därtill. På 1600-talet utgaf Gysbert Japicx
(f. 1603, d. 1666) "Friesche rymlerye" (1668;
ånyo utg. 1821 och 1824 med ordbok af Epkema),
en ryktbar västfrisisk diktsamling; men detta försök
att använda nyfrisiskan som skriftspråk vann under
lång tid föga efterföljd. Först på 1800-talet började
västfrisiskan mera allmänt odlas i skrift. Poetiska
och prosaiska arbeten ha författats och utgifvits af
J. H. och E. Halbertsma, R. Posthumus,
P. C. Salverda m. fl. En mängd folkdikter har dessutom
tryckts. Ett sällskap för frisisk historia, forn- och
språkkunskap utgifver sedan 1839 i Holland tidskriften
"De vrije fries". Nyfrisiska (västfrisiska)
grammatikor ha utgifvits af Sytstra ("Friesche
spraakkunst", 1—3, 1854—62) och G. Colmjon
("Beknopte friesche spraakkunst", 1863; ny uppl. af
Ph. van Blom 1889). Början till en nyfrisisk ordbok har
Th. Halbertsma utgifvit ("Lexicon frisicum", A—Feer,
1874), en annan ordbok öfver det nyfrisiska språket
i Holland är under utgifning (Waling Dijkstra,
"Friesch woordenboek", A—T, 1896 ff.). Medarbetare i
denna ordbok var i början F. Buitenrust Hettema,
f. n. måhända den främste vetenskaplige kännaren
af det nyfrisiska språket. Fornfrisiska språkets
grammatik har behandlats af Rask, Grimm, Heyne,
Kern, Möller, van Helten m. fl., men en nyare,
strängt vetenskaplig bearbetning däraf saknas ännu,
ehuru omfattande försök till en sådan föreligga
i L. van Heltens "Altostfriesische grammatik"
(1890) och i Th. Siebs’ "Geschichte der friesischen
sprache" (2:a uppl. 1901, i H. Pauls "Grundriss
der germanischen philologie"). De fornfrisiska
lagarna ha utgifvits af K. v. Richthofen ("Friesische
rechtsquellen", 1840) och M. de Haan Hettema; den
förre har ock utgifvit den bästa fornfrisiska ordboken
("Altfriesisches wörterbuch", 1840), jämte hvilken må
förtjäna att nämnas den senares "Idioticon frisicum"
(1874) och Buitenrust Hettemas "Bijdragen tot het oudfriesch
woorden-boek". Den sistnämnde har gjort sig
förtjänt om frisiskan genom sin bearbetning af
de västfrisiska ortnamnen fr. o. m. äldsta tid i
sammelverket "Nomina geographica neerlandica"
(1899); personnamnen ha samlats och bearbetats
af J. Winkler ("Friesche naamlijst", 1898). En
jämförande grammatisk behandling af fornfrisiskan
och de nyfrisiska munarterna har Minssen lämnat i
"Friesisches archiv" (I, II; 1849, 1854), hvilken
tidskrift innehåller många andra värdefulla bidrag
till kännedom om de nyfrisiska folkspråken,
särskildt wangeroogskan och saterländskan. En
helgoländsk ordbok med samtalsöfningar har utgifvits
af Oelrichs. Öfver nordfrisiskan finnas
ganska många arbeten, såsom en ordbok af Outzen
(1837), grammatikaliska bearbetningar af särskilda
trakters munarter af Lyngby, Bendzen, Johansen,
Siebs m. fl. En vetenskaplig framställning af de
viktigaste nyfrisiska dialekterna från synpunkten
af deras ljudsystem lämnar Siebs i sitt ofvan
nämnda verk. — Bland språkliga kännetecken för
frisiskan kunna påpekas en mycket utvecklad vokalism
(rikedom på diftonger i nyfrisiskan) och en långt
drifven assibilation, bortfall af infinitivändelsen
-n, i vissa fall vokalisk brytning, t. ex. i
fornfrisiskt sionga (ty. singen jfr sv. sjunga),
genom hvilka sistnämnda egendomligheter frisiska
språkets utveckling öfverensstämmer med de nordiska
språkens, något, som röjer sig äfven i andra fall,
såsom då i nyfrisiska munarter det gamla begynnande
th ofta blifvit t, liksom i svenskan och danskan,
men i motsats till förhållandet i tyskan, där det
blifvit d (jfr fornfris. thiaf, fnod. þjófr med
nyfris. tjeaf, sv. tjuf, nyhty. dieb), eller som då
i flera nyfrisiska munarter w bortfallit framför u
(jfr fornfris. ulle, nyfris. ull, oll, nyhty. wolle,
sv. ull). Att i några nordfrisiska munarter
dualpronomen (se Dualis) — hvaraf i fornfrisiskan
intet spår finnes — ännu fortlefver (t. ex. wat, vi
två, jat, I två), kan slutligen förtjäna anmärkas. —
Se f. ö. om frisiskan de bibliografiska uppgifterna
i Siebs’ "Geschichte der englisch-friesischen
sprache" (1889); om dess geografiska utbredning i
äldsta tider se K. v. Richthofen, "Untersuchungen
über friesische rechtsgeschichte" (1880—86).
Fr. L—r. (Hj. P—r.)
Frisiska öarna, en lång rad af öar på den nederländska
och tyska Nordsjökusten från spetsen af Helder i
Nord-Holland till tysk-danska gränsen i Jylland, med
afbrott endast utanför Wesers och Elbes mynningar.
Öarna äro återstoden af det forna fastlandet, som
bortrycktes genom hafvets inbrott företrädesvis
åren 1277, 1287, 1511 och 1634 och följa kusten på
ung. samma afstånd och stå vid ebb ännu i förbindelse
med densamma genom de då torra "watten". Man fördelar
öarna i tre grupper: väst-, öst- och nordfrisiska
öarna, de båda förra utanför den nederländska,
östfrisiska och oldenburgska kusten, den senare
vid Slesvigs västkust. Till den första gruppen,
som tillhör Nederländerna, höra Texel, Vlieland,
Terschelling, Ameland, Schiermonnikoog, Boschplaat
och Rottum, till den andra gruppen Borkum, Memmert,
Juist, Norderney, Baltrum, Langeoog, Spiekeroog
och Wangeroog, hvilka tillhöra prov. Hannover, med
undantag af den sistnämnda, som tillhör Oldenburg,
medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
