Print (PDF) - On this page / på denna sida - Fruntimmersfreden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undervisningens ordnande tog F. till orda i Förslag till enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken (1823), i hvilken skrift, som utkom utan författarens namn, F. ställde sig i stark opposition mot kommitténs åsikter. I krigsakademien (d. v. s. Karlbergs krigsskola), lärda skolan, apologist- och allmogeskolan ser han "Sveriges fyra stånd... på väg att vilja fullkomligt utbilda sig till fyra särskilda kaster i likhet med de indiska" och förordar en gemensam uppfostran för alla klasser, ur hvilken de olika yrkes- eller lärdomsskolorna sedan må uppspira. En af vårt folks numera viktigaste och ännu olösta demokratiska uppgifter, nämligen att göra folkskolan till "bottenskola", hade alltså redan i F. en förespråkare, utmärkt för skarpsinne och framsynthet. F. fordrade i en tid, då latinet var det förnämsta undervisningsämnet, att undervisning skulle meddelas i svenska språket, och utgaf 1824 Svensk språklära till skolornas tjänst (13:e uppl. 1865), lämpad efter den i synnerhet af F. uppburna växelundervisningsmetoden och hvars 4 :e uppl. (1832) ökades med en öfversikt af svenska språkets och svenska litteraturens historia, hvilken under årtionden var den svenska ungdomens enda vägvisare i dessa för skolan förut främmande ämnen. Sina åsikter i pedagogiska frågor uttalade F. ännu en gång i Försök att närmare bestämma frågorna om undervisningsverkens reform (1832). Folkbildning, hvars skadlighet då ännu förfäktades af många vetandets stormän, framhölls af F. såsom välsignelserik för hela landet. F:s anseende som skolman föranledde den 1825 tillsatta nya skolkommittén att påkalla hans biträde, först vid dess förhandlingar, sedan (1827) såsom rektor och lärare i svenska språket vid de nya åsikternas försöksanstalt, Nya elementarskolan i Stockholm. Men F. kom aldrig att utöfva lärarverksamhet vid denna, enär han före skolans öppnande erhållit rektorstjänsten vid Maria skola (1828). De principer för undervisningen, hvilka vid det nya läroverket genomfördes, beslöt F. att använda äfven vid flickors undervisning, och han stiftade därför 1831 den efter skolans inspektor, dåv. pastor primarius J. 0. Wallin, uppkallade "Wallinska flickskolan", som ännu fortgår. 1836 tillträdde F. Sunne pastorat i Värmland, hvilket han efter sin farbroder Axels död (1834) erhållit. F. fick 1833 professors titel, blef 1836 kontraktsprost och 1845 teol. doktor. Han afsade sig kontraktsprostbefattningen 1846 och åtnjöt från 1 aug. 1847 till sin död årligen förnyad tjänstledighet från kyrkoherdesysslan för att uteslutande kunna egna sig åt litterära värf. Från den ringa början 1823, då F. under Uppfostringskommitténs egid utsände den i nov. 1822 påbörjade första delen af sina Berättelser ur svenska historien, hade detta hans stora lifsverk vid tiden för den ständiga tjänstledighetens begynnelse blifvit ett nationalverk, hvars fortgång och fullbordan samtiden motsåg med odeladt intresse, om ock ej med odeladt bifall. F:s "Berättelser" voro nämligen i början, beträffande delarna 1 -- 6, öfvervägande biografisk-historiska framställningar, burna af en strålande diktarfantasi, af ett behof att i det yttre framställa de bilder, som rörde sig inom F:s varma hjärta. Inbillningskraften hade långt större spelrum än historisk lärdom med dess kritiska apparater. Man kan i F:s efterlämnade, stora materialsamling, den s. k. "rustboden", som förvaras i K. biblioteket i Stockholm, finna massor af biografiska detaljer, hvilket förklarar "Berättelsernas" stora fyllighet i den ofta kåserande framställningen. När 6:e delen (om Gustaf II Adolf) 1833 utkom, stod F. på höjden af sin ryktbarhet. Med tiden hade ett allt rikare källmaterial dock ledt F. in på mera strängt vetenskapliga utredningar, samtidigt som den fordom så frodiga diktarfantasien började slappas. Planen för "Berättelserna" utvidgades oerhördt. Kristinas förmyndares och hennes egen regerings historia berättades i fyra delar (1838 -- 42), Karl X:s i två (1843), Karl XI:s förmyndares och hans egen i åtta (1846 -- 53), Karl XII:s i nio (1856 -- 59), Frihetstidens femtiotre år i sjutton delar (1862 -- 79). Det rykte F. vunnit såsom berättare motsvarades icke af hans förmåga såsom historieskrifvare. Den biografiska planen, som aldrig öfvergafs, föranledde ett mer detaljeradt än koncentreradt framställningssätt, och i opartisk uppfattning, detaljnoggrannhet och öfverskådlighet lämna "Berättelserna" mycket att önska, sedan deras författare inträdt bland historieskrifvarna. Å ena sidan saknade dessa delar i det stora hela alltför mycket den erforderliga stimulansen för
Anders Fryxell i 80-års-åldern.</img> folkfantasien för att kunna till fullo vara folkets, den stora massans böcker, och å andra sidan stöttes vetenskapen tillbaka för det omöjliga försöket att förena berättelseformens lösryckta perioder med sträfvandet efter ett enhetligt, vetenskapligt framställningssätt. Därtill kommer, att F. behärskades af vissa förutfattade meningar, som han fullföljde med ensidig ihärdighet. Några hufvudpimkter voro: konungamakten hade haft för mycket att säga och folket själft för litet -- häri låge skulden till Sveriges olyckor; adeln utgjorde blomman af ett sant "folkvälde", och det vore oriktigt att tillintetgöra detta stånd. F. var snarare republikan än rojalist. Kriget, som F. afskyr, skrifves i regel på konungarnas skuldkonto, som redan förut ansenligt belastades. F:s höga uppskattning af adelns ingripande i Sveriges utveckling förde honom i häftig polemik mot Geijers förkärlek för konungarna och alstrade (1845-51) en hel litteratur af stridsskrifter. Om aristokratfördömandet i svenska historien (1845 -- 50) hette F:s inlaga i striden, i hvilken, utom Geijer och F., fem andra författare ingrepo. Ridderskapet och adeln vid 1847 års riksdag gaf F. som bevis af erkänsla sin stora guldmedalj. 1860 -- 62 utgaf F. en annan serie af polemiska skrifter, de föga tillförlitliga Bidrag till Sveriges litteraturhistoria (9 hftn), i hvilka framställningen gäller icke blott Geijer, utan hela den litterär-politiska striden från 19:e årh:s början till slutet af Karl Johans regeringstid. Såväl "Berättelserna" som dessa "Bidrag" framkallade bittra kritiker, hvilka F. stundom bemötte. Hans stridbarhet växte med åren, liksom hans sinnes lifaktighet, och t. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
