- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
31-32

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frälsehemmansägare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Värmlands och 48,5 proc. i Malmöhus län. I
de norrländska länen ingår frälsemantalet i
större utsträckning i mantalssumman endast
i Norrbottens län (13,2 proc.), men uppgår i
samtliga öfriga län ej till 2 proc. därutaf.
K. H. B. (G. T.)

Frälsehemmansegare. Se Frälsebonde och
Frälsehemman.

Frälseköp kallades den finansåtgärd, hvarigenom
kronans gods och räntor under 1600-talet
afyttrades till enskilda för att skaffa
kronan medel till statsbristens fyllande
och försvarsverkets upprätthållande. Denna
försäljning, som begynte redan under Gustaf II
Adolfs regering (från 1622), ehuru i mindre
omfattning, men som blef af stor betydelse
egentligen under den närmast följande tiden
(till följd af regeringens beslut 1638 och
1641), har fått namnet frälseköp, emedan godsen
genom försäljningen antogo frälsenatur. Det
var också frälseståndet, som njöt fördelarna
af denna afsöndring af gods och räntor från
kronan. Kristinas förmyndarstyrelse stadgade
uttryckligen, att inga ofrälsemän fingo deltaga
i dessa köp. Endast i adelsmans namn lyckades det
någon gång en ofrälseman att göra sådant förvärf
från kronan. Kronans gods och räntor såldes till
frälse, men återlösningsrätt var kronan lagligen
tillförsäkrad, och i de flesta af de under Gustaf
Adolfs regering utfärdade köpebrefven förbehölls
kronan därjämte rätt att framför andra lösa
köpegods "för så många penningar, som de kostat",
om de skulle säljas ur köparens släkt. Ehuru
1634 års R. F. (§ 60) tydligen stadgade, att
afhändelser af kronans gods och räntor, som af
märkliga orsaker kunnat föranledas, skulle för
deras bestånd efter minderårighetens slut helt
och hållet vara beroende af monarkens särskilda
bekräftelse, hade emellertid förmyndarstyrelsens
köpebref så formulerats, att, om drottningen icke
gjorde sin återlösningsrätt gällande inom natt
och år efter sitt tillträde till regeringen,
de sålda kronogodsen skulle blifva evärdeligt
frälse. För öfrigt nådde frälseköpen snart en
sådan omfattning, att godsens återlösen till
kronan omöjliggjordes. 1653 beräknades, att
kronosods voro sålda till en ränta af 268,801
dal. smt. Vid frälseköpen beräknades till en
början köpeskillingen så, att godsens vissa
räntor skulle motsvara 3 proc. å densamma,
men då den förändringen gjordes, att äfven de
ovissa räntorna skulle medräknas, nedsattes
äfven proc. från 3 till 4 1/2. Då emellertid
räntorna beräknades lågt och vissa hjälper,
såsom byggningshjälpen, gingo med i köpet utan
ersättning samt köparna kommo i åtnjutande
af en mängd förmåner därigenom, att godsen
blefvo frälse, så erhöllo köparna i själfva
verket en vida högre proc. å den till kronan
erlagda köpeskillingen, ofta nog ända till 20
proc. Då icke blott kronan led af de stora
afsöndringarna af gods och räntor, utan äfven
skatteböndernas rätt därigenom i mer än ett
afseende träddes för nära, uppstod naturligen en
stark reaktion mot frälseköpen. Redan enl. 1650
års reduktionsbeslut skulle alla sådana köpegods,
som efter Gustaf II Adolfs död sålts undan kronan
inom s. k. omistliga orter, återgå till kronan,
hvarvid lösen eller tillbörligt vederlag skulle
gifvas, då de i vederbörlig ordning voro efter
kronovärdering af köparen betalda med "penningar,
penningvärde eller annan jämngod ränta". Hade
köpegods kommit i enskild hand utan sådan
betalning, skulle de utan
lösen indragas, såvida icke innehafvaren
ville gifva kronan ersättning för dess
förlust. Öfriga köpegods skulle anses
såsom allodialt frälse. Vida hårdare
drabbades köpegodsens innehafvare af Karl
XI:s reduktion. Denna sträckte sig först och
främst jämväl till tiden före Gustaf II Adolfs
död; vidare granskades, huruvida vid samtliga
köpegodsens försäljning priset, när köpet skedde
efter gällande taxa, var rätt uträknadt efter 3
proc. före 1641 och 4 1/2 proc. efter den tiden,
och om betalningen skett med reda penningar,
penningvärde eller annan fruktbar (räntebärande)
försträckning. Köpegods reducerades därefter dels
på den grund, att köpeskilling i själfva verket
aldrig eller blott till en del erlagts, dels af
det skäl, att vid köpeskillingsuträkningen en och
annan ränta icke iakttagits och således blifvit
"obetald"; gods, som frälseköpts för löner
och ofruktbara kapital, hemföllo till kronan,
då detta kapital ansågs ersatt genom godsens
ränta; slutligen erhöll kronan gods och räntor
tillbaka såsom vederlag för "oköpta" räntor,
d. v. s. sådana extra ordinarie räntor, med
hänsyn till hvilka frälsehemman njöt befrielse i
jämförelse med skatte- och kronohemman. På dessa
och ännu några andra grunder återkallades en
mängd köpegods till kronan. Kronan tillerkände
sig därjämte rätt att lösa sådana köpegods, som
förblefvo i innehafvarens hand såsom allodialt
frälse, så snart denne ville sälja dem utom
sina närmaste skyldemäns krets. Denna kronans
lösningsrätt upphäfdes emellertid genom 1723 års
adliga privilegier (§ 24). – De köpegods, som
icke reducerades, skulle bibehållas såsom frälse,
men alla kronogodsen skulle förblifva under
kronan. Lagstiftningen medgaf väl sedermera,
att vissa kronoegendomar under vissa förhållanden
kunde få sin natur genom köp förbytt till skatte
(jfr Skatteköp), men med frälseköpen var det
för all framtid slut. Det må dock anmärkas, att
numera, i enlighet med 1874 års riksdagsbeslut
och sedermera meddelade bestämmelser, vissa
kronoegendomar kunna från kronan försäljas och
därigenom blifva af "allmänt eller utsockne
frälses" natur. Detta gäller emellertid endast
om sådana mindre kronoegendomar, för hvilka
årliga arrendeafgiften icke öfverstiger
eller beräknats komma att öfverstiga 600
kronor och hvilkas bibehållande under kronan
påkallas hvarken af befintlig skogstillgång
eller någon annan särskild omständighet.
K. H. B. (G. T.)

Frälseman (fsv. frælsis man) kallades i Sverige
den, som åtnjöt världsligt frälse (se d. o.),
åtminstone alltifrån 1300-talet. Termen fick dock
aldrig uteslutande giltighet såsom benämning på
frälseståndets medlemmar. Vid sidan af frälsemän
omtalas friborne, utan att någon distinktion
mellan de båda orden synes kunna konstateras,
och ofta sammanföras de till en dubbelterm,
friborne frälsemän (någon gång friborne och
frälsemän
). Andra benämningar på frälsemännen
äro hofmän eller ibland gode män. Med nyare
tidens första århundraden, under hvilka det
rusttjänstskyldiga frälset ombildades till en
privilegierad bördsadel, började samtliga dessa
äldre termer att undanträngas af benämningen
adelsman, som sedan blef den härskande. Frälseman
förekom därefter egentligen endast i
arkaiserande stil eller i motsättning mot
ofrälse. (Se vidare Adel och Adelsprivilegier.)
N. E-n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free