Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fuessli ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
69
Fulco-Fulgentius
90
skola i Chartres, där han 1006 blef biskop. Hans
Epistolæ, sermones. hymni etc. utgåfvos 1585
ai Masson och finnas intagna i "Bibliotheca
patrum maxima" (bd 18, 1677). F. var en ai
de ut-märktaste representanterna för sin
tids bildning och lärdom. Se Ch. Pfister,
"De Fulberti vita et operibus" (1885).
(Hj. H-t.)
Fulco (fr. Foulqiics), namn på flera grefvar
af Anjou under medeltiden. Bland dem märkas
F. II, 1. 972, d. 1040, en djärf krigare, som
på grannarnas bekostnad utvidgade sitt område
och under namnet F. Ner ra ännu som sagohjälte
är populär bland Anjous befolkning, samt F. V
d e n u u g e, f. 1095, d. 1142 som konung af
Jerusalem, hvilken värdighet han genom val
erhöll, sedan han äktat konung Balduin II:s
dotter Melisenda. I Jerusalem efterträddes
F. af sin äldste son med Melisenda, Balduin
III, hvaremot grefskapet Anjou redan 1129
till-iallit hans son i ett tidigare gifte,
Gottfrid, stamfader för den ryktbara ätten
Plantagenet. (V. S-g.)
Fulco af Neuilly [nöji], fr. Foulques, en
af medeltidens utmärktaste folkpredikanter,
präst i Neuilly-sur-Marne, d. 1202, egde en
ovanlig vältalighet och betraktades till följd
af sin fromhet såsom ett helgon. Man tillskref
beröringen med hans kläder en helande kraft,
ehuru han själf varnade för sådan vidskepelse. På
Innocentius III :s uppmaning predikade
han 1199 ett korståg (det s. k. fjärde).
(Hj. H-t.)
Fulda [fo’lda]. 1. Flod i norra Tyskland,
rinner upp i preussiska prov. Hessen-Nassau
vid Wasserkuppe i Rhönbergen, flyter i
hufvudsakligen nordlig riktning förbi städerna
Fulda, Hersfeld och Kassel samt förenar sig vid
Münden, i Hannover, med Werra, hvarefter
den antager namnet Weser (se d. o.). Längd
180 km. Bifloder: t. v. Eder, t. h. Haun
l. Hun. Floden är farbar med ångbåtar till
Kassel, sedan flodloppet 1895 fördjupats till 1,5
m. och flera slussar anlagts. – 2. Kretsstad i
preussiska reg.-omr. Kassel, prov. Hessen-Nassau,
i det gamla landskapet Buchgau (Buchonia),
vid högra stranden af floden F. och vid
Bebra–Frankfurt- och F.–Giessen-järnvägslinjernas
sammanbindningspunkt. 20,419 inv. (1905). Säte
för en katolsk biskop. Bland stadens byggnader
märkas dess 1704–12, efter mönstret af
Peterskyrkan i Rom byggda domkyrka, med den
helige Bonifatius’ graf i kryptan under
koret, Mikaelskyrkan (från 800-talet),
det iorna biskopspalatset (nu rådhus),
framför hvilket står en 1842 rest staty af
Bonifatius, samt biblioteksbyggnaden, som
innehåller omkr. 83,000 band. 1734 erhöll F. ett
universitet, men detta förvandlades 1804 till
gymnasium. Jämte detta finnas prästseminarium
(i det 1803 upphäfda benediktinklostret) och en
högre realskola. Industrien omfattar linne- och
bomullsväfverier, plysch- och lastingsfabriker,
kamgarnsspinneri samt en berömd fabrik för
blåsinstrument m. m. F. är ett högkvarter för
ultramontanismen i Tyskland och har flera
kloster, och Tysklands katolska biskopar ha
därstädes ofta sina konferenser. F. uppstod
som en by kring klostret och blef stad 1208. –
3. Biskopsstift, uppstod ur det genom Bonifatius
744 stiftade benediktinklostret, hvars abbot i
senare hälften af 900-talet fick primatet öfver
alla kloster i Tyskland och Frankrike. Dess
klosterskola var Tysklands första lärdomsanstalt,
som på 800- och 900-talen räknade
en mängd berömda lärare och hade ett stort
bibliotek. Abbotstiftet föll 1631 i landtgrefve
Vilhelm V:s af Hessen händer och öfverlämnades
formligen (febr. 1632) af Gustaf II Adolf
till denne såsom furstendöme ("Fürst in
Buchen"). Men han förlorade det efter slaget vid
Nördlingen. 1752 upphöjdes F. till biskopsstift,
och dess innehafvare bar titeln furstbiskop. 1803
sekulariserades det och öfverlämnades såsom
furstendöme till huset Nassau-Oranien, men stod
1806–10 under fransk förvaltning och utgjorde
1810–13 en del af storhertigdömet Frankfurt
samt delades 1816 mellan Bajern och Kurhessen,
som fick större delen. 1866 införlifvades
det jämte hela Kurhessen med Preussen. Det
nuv. biskopsdömet rekonstituerades 1829.
(J. F. N.)
Fulda [fo’lda], Ludwig, tysk dramatiker, f. 15
juli 1862 i Frankfurt a. M., 1883 filos. doktor
i Heidelberg på en afhandling om Christian
Weise, hvars verk han gifvit ut i Kürschners
"Nationallitteratur", bodde sedan i München,
där Paul Heyse hade stort inflytande på honom,
och flyttade 1888 till Berlin samt slöt sig där
till den moderata gruppen af unga realistiska
författare. F. är en mycket alsterrik författare
af stor formell smidighet. Förnämligast har han
verkat som dramatiker:’ Die aufricUigen (1883),
Das reellt der jrau (1885), Unter mer ängen
(1885, "Mellan fyra ögon", uppf. 1886), Frühling
im winler (1887), Ein meteor (s. å), Die wilde
jagd (1889; "Den vilda jakten", uppf. 1889),
W underkind (1892), Die kameraden (1894),
Robin-sons eiland (s. å.), Fräulein wittwe
(1895), Jugend-freunde (1897; "Ungdomsvänner",
uppf. 1902), Ein ehrenhandel (1898), Die
zwillingsschw ester (1901), Kaltwasser (1902),
alla lustspel, Der heim-liche könig (1906),
romantisk komedi, Das verlorene paradies (1890),
Die sklavin (1891), Lustige schön-heit (1897),
Herostrat (1898), Die zeclie (s. å.), Novella
d’Andrea (1903), Maskerade (1904; "Lifvets
maskerad", uppf. 1906), alla skådespel, samt
do dramatiska sagorna Der talisman (1892; 18:e
uppl. 1903; "Talismanen" 1896, uppf. s. å.),
den mest populära, Der sohn des khalifen (1896)
och Schlaraffenland (1899). Därtill komma några
band dikter, Satura (1884), Sinngedichte (1888),
Gedichte (1890) och Neue gedichte (1900),
samt noveller. I hög grad berömda äro F :s
öfversättningar af Moliëre (1892; 2:a uppl. 1895)
och Kostand m. fl. - F. har väsentligen sin smak
och bildning, jämte det stora herraväldet öfver
språket, att tacka för sin framgång, ty hans
åskådning är föga originell, föga djup, och hans
anslutning till berömda mönster ofta synnerligen
påtaglig. För "Talismanen" tillerkändes honom
1893 Schillerpriset af juryn, men domslutet
vardt ej godkändt af kejsar Vilhelm II. R-n B.
Fulge’ntius. 1. F. af R u sp e, teolog, f. 478 i
den nordafrikanska staden Telepte, d. omkr. 533,
blef 507 biskop i Ruspe, vardt kort därefter
af van-Jalkonuns;en Thrasamund förvisad till
Sardinien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
