Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Fysik
154
(1731-1810) upptäckte, att elektricitetens
verkan är beroende på det omgifvande mediet, en
upptäckt, som likväl råkade i glömska och ånyo
(1835) gjordes afMichaelFaraday (1791-1867). .
En epokgörande upptäckt inom elektricitetslärans
område skedde genom Luigi Galvanis (1737- 98)
fynd, att elektriska fenomen uppträda, då två
metaller sättas i förbindelse genom en vätska
(1790). Den fullkomnades genom Aless. Voltas
(1745- 1827) konstruktion af den galvaniska
stapeln vid sekelskiftet (1800). Dess
märkvärdiga kemiska verkningar studerades
omedelbart därefter af William N i c h o l s
o n (1753-1815) och A n t h o n y C a r-lisle
(1768-1840), som sönderdelade vatten, Humphry
Davy (1778-1829), som frigjorde alkalimetaller,
och Jöns Jakob Berzelius (1779-1848), som
på sina elektrokemiska studier grundade sitt
elektrokemiska system. Dessa arbeten funno sin
höjdpunkt i Faradays upptäckt (1834) af lagen
för de elektrokemiska ekvivalenterna. Samtidigt
utvecklades läran om elektriska strömmars
inverkan på hvarandra och på magneter. Efter
dansken H. Kr. örsteds grundläggande upptäckt
(1819) utvecklade André Marie Ampér-e (1826)
lagarna för elektrodynamiken (se d. o. och
Elek-tromagnetism) och framställde magnetismen
såsom ett elektriskt fenomen. J. S. Kr. S c h w e
i g-ger (1779-1857) konstruerade 1821 den första
galvanometern. Georg Simon Ohm skref 1827 sitt
epokgörande arbete om den galvaniska strömmen,
hvarvid han stödde sig på F o u r i e r s
snillrika arbete om värmeledning (1822). Faraday
utvidgade högst betydligt detta område genom sin
upptäckt af de elektriska induktionsströmmarna
(1831), hvilka ligga till grund för den
oerhörda utveckling, som elektrotekniken
sedan nått. Den första elektriska telegrafen
utfördes år 1833 af Gauss och W. E. W e b e r,
telefonen 1876 afGrahamBell och Elisha G r a
y. Efter de äldre magneto-elektriska maskinerna,
hvaribland Ernst Werner Siemens’ maskin (1856)
må nämnas, kom Luigi Pacinottis ringkonstruktion
år 1864, hvilken emellertid råkade i glömska
och återupp-fanns af belgiern Zénobe Gramme
(1870), hvilkens maskin är urtypen för de
vanliga likströmsmaskinerna. På senare tider
ha växelströmsmaskinerna och synnerligen sådana
för trefas-strömmar vunnit en mycket utsträckt
användning, särskildt på grund af lättheten att
transformera dessa strömmar (jfrElektriska banor,
Elektriska järnvägar, Elektriska maskiner och
Elektriska spårvägar). Med fördel användas de
för elektrisk arbetsöfverföring (se d. o.). En
stor användning har elektriciteten funnit för
belysningsändamål, grundad dels på den af D a v y
(1821) upptäckta ljusbågen, dels på glödning af
trådar af kol eller metall (Thomas Edison och
William S w a n 1880) eller af metalloxider
(Jablochkov 1876, Walther Nernst 1897. Jfr
Båglampa, Elektrisk belysning, Elektrisk ljusbåge
och Glödlampa). Kanske ännu större betydelse
är förbehållen åt elektricitetens användning
inom den kemiska industrien (Moritz Hermann
von Jacob i, 1801-74, och S pence r 1838. Se
Elektrisk ugn, Elektrokemi s k industri och
Elektrometal-iurgi). Samtidigt med denna nästan
explo-
siva utveckling af elektricitetslärans praktiska
användningar har en annan lika viktig pågått inom
den teoretiska elektricitetsläran. Epokgörande
är här skotten James Clerk M a x w e 11 s
(1831-79) på Faradays åsikter grundade arbete
"Treatise ön electricity and magnetism"
(1873), i hvilket visas, att ljuset beror
på elektriska och magnetiska svängningar,
och strålningstryckets lagar härledas. Efter
värdefulla bidrag af Helmholtz inoia denna
gren kommo H. Hertz’ storartade undersökningar
af elektriska svängningar (1887). Till detta
område kan också H. A. Lorentz’ (f. 1853)
elektronteori hänföras. En praktisk användning
(1895) af de elektriska svängningarna föreligger
i gnisttelegraferingen (Guilelmo Marconi,
f. 1874). Ett annat område för fysisk forskning
öppnades genom Wilhelm H i 11 o r f s (f. 1824;
och William Gr o ok es’ (f. 1832) arbeten
angående katodstrålarna, hvilka emellertid vunno
sin största betydelse först genom Philipp Lenards
(f. 1862) undersökningar (1894). Dessa följde*
omedelbart af upptäckten af Röntgenstrålarna,
Becquerelstrålarna, kanalstrålarna och de
radioaktiva företeelserna, på hvilket område utom
af Wilhelm Eöntgen (f. 1845) och Antoine Henry
Becquerel (f. 1852) de viktigaste inläggen
gjorts afPierreCurie (1859-1906) och hans
maka Marie (f. 1867), sir William R a m s a y
(f. 1852), Ernest Rutherford (f. 1871), lord R
a y l e i g h (f. 1842) och J. J. T h o m-son
(f. 1853). Särskildt märkvärdig är radiums
(och andra radioaktiva ämnens) egenskap att
ständigt producera stora energimängder, om
hvilkas ursprung man ännu ej vunnit klarhet,
samt att gifva sönder-delningsprodukter, bland
hvilka helium spelar ea framstående roll.
Samtidigt pågick en stark utveckling på det
elektrokemiska området, där Berzelius’ åsikter
alltmer miste herraväldet, särskildt efter John
Frederic Daniells arbeten (1836-42). Hittorf
utförde sedermera sina grundläggande arbeten om
ionernas vandringar (1853-59), R. J. E. C l a
u s i u s (1822 -88) gaf den första teoretiska
behandlingen af elektrolyters ledningsförmåga
(1857), och F. Kohl-r a u c h (f. 1840) studerade
lösningars ledningsförmåga för elektricitet
(1873-86). Efter år 1883 anställda arbeten
ang. mycket utspädda lösningars ledningsförmåga
för elektricitet uppställde Svante Arrhenius
1887 den elektrolytiska dissocia-tionsteorien,
som gaf en tillfredsställande förklaring af
företeelserna på detta område. Enligt denna teori
föres elektriciteten fram genom vätskorna af
"fria ioner". Vid denna tid tog också studiet
af elektricitetens gång genom gaser ett starkt
uppsving genom Gr. Fl. Varleys (1828-83),
Hittorfs, Grookes, E. Wiedemanns (f. 1852),
AleksanderStoletovs (1839-96), Au gast o Righis
(f. 1850), Julius Els t ers (f. 1854) och
Hans Geitels (f. 1855), Hertz’, Lenards samt
särskildt J. J. Thomsons och hans lärjungars,
bl. a. Rutherfords, arbeten. Äfven för detta fall
har man antagit, att elektriciteten transporteras
af ioner, som dock äro af annan natur än de i
vätskor förekommande (se Elektron). Anledningen
till den kemiska frändskapen är troligen
elektriska krafter, såsom redan Berzelius lärde,
hvilken lära senare förbättrats af Helmholtz
(1871) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
