Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Fysik-Fysikalisk kemi
158
märkvärdiga, af Joseph Stefan 1879 upptäckta
strålningslagen. Denna fullkomnades i hög grad
af Max Wien (1894) och af Planck (1900). De
af Maxwell härledda lagarna (1873) för ljusets
brytning och absorption ha äfven bekräftats af
många forskare, särskildt af Eubens. Viktiga
relationer mellan de olika våglängderna i en gas’
spektrum ha funnits af B a l m e r (1885), af
Joh. Robert E y d b e r g (f. 1854), af Heinrich
Kayser (f. 1853) och af Karl Eun ge (f. 1856).
Den fysiologiska optiken och akustiken ha varit
föremål för grundläggande arbeten af Helmholtz.
Inom den kosmiska fysiken, som behandlar
företeelser af fysisk art, sädana de förekomma
i den fria naturen, ha storartade framsteg
gjorts. Bland de viktigaste är bestämningen af
jordens medeltäthet. Den förste på detta område
var Cavendish (1798), som fann, att jordens
medeltäthet är 5,45 gånger större än vattens
vid 4° C. Metoden har sedan förbättrats, och det
sannolikaste värdet är 5,527, funnet af Boys och
Karl Braun (1831- 1907). Till detta område höra
ock mätningarna af jordens temperatur. Jordytans
medeltemperatur är -f- 16° C. och stiger
inåt med omkr. 30° C. pr km. Följaktligen är
jordskorpan ganska tunn, omkr. 50 ä 60 km., då
på detta djup bergarternas smältningstemperatur
är uppnådd. Ännu längre in öfverskrides troligen
jordmassans kritiska temperatur, så att jordens
kärna är gasformig. Om jordens inre få vi någon
kännedom genom, jordbäfningar och vulkaniska
företeelser. En annan kosmisk-fysikalisk
företeelse, som ifrigt studerats af fysiker,
är jordmagnetismen. Inom detta område må
K r. Hansteens (1819), Gauss’ (1833) och
Johann Lamonts (1849) arbeten nämnas. Sedan
denna tid ha de jordmagnetiska företeelserna
uppmätts i olika länder, i Sverige särskildt
af V. Carlheim-Gyllensköld (f. 1859), som också
underkastat jordmagnetismens långsamma ändringar
en noggrann analys. Nara dessa företeelser stå
de luftelektriska och polarskenen. De förra
ha noga studerats af tyskarna J. Elster och
H. Geitel, de senare ha varit föremål för en
mängd undersökningar, bl. a. af dansken Adam
Poulsen (1833 -1906), norrmannen Kristian
Birkeland (f. 1867) och svenskarna Arrhenius
och N. G. E k-holm (f. 1848).
Stora delar af den kosmiska fysiken behandlas
inom astronomien, hydrografien, geodesien,
geologien och meteorologien (se dessa ord).
Fysiken har många viktiga tillämpningar
äfven inom åtskilliga praktiska vetenskaper,
såsom jordbruksläran , s. k. agrikulturfysik,
medicinen, s. k. fysikalisk terapi, fysiologien
och tekniken, särskildt elektrotekniken.
I allmänhet kan man säga, att fysiken, som
nu vanligen indelas i experimentalfysik,
grundad på försök, och matematisk fysik,
inom hvilken matematiken tillämpas på de
experimentellt funna resultaten, f. n. befinner
sig i en utomordentligt stark utveckling,
vida öfverträffande den under gångna tider.
S. A-s.
Fysik (samma härledning som föreg.),
kroppsbeskaffenhet, kroppskonstitution; ture,
sällskapsbroder ("en glad fysik").
Fysikalisk (jfr Fysik), hvad som angår fysiken,
fattad i dess nyare, inskränkta bemärkelse. Fysi-
kalisk beskaffenhet är motsatsen till kemisk,
då däremot fysisk i sig innesluter bäggedera. -
Fysikalisk undersökning, med., innefattar
de metoder, som i allmänhet först i 19:e
årh. började användas för undersökning af
människo- eller djurkroppen, i friskt eller
sjukt tillstånd. Genom dessa metoder söker man,
oftast med användande-af särskilda instrument,
utröna vissa fysikaliska tillstånd hos kroppens
väfnåder och organ, och därigenom kan man
draga de säkraste slutsatser rörande organens
hälsotillstånd. Bland de olika fysikaliska
undersökningsmetoderna må nämnas a u s k u
11 a-tion, palpation, perkussion, l a r y n g
o-skopi, oftalmoskopi och röntgenundersökning.
’ F. B.*
Fysikaliska behandlingsmetoder, med. Se
Fy-sioterapi.
Fysikalisk kemi, gränsområdet mellan fysikens och
kemiens vetenskaper. Ända till början af 19:e
årh. voro de fleste kemister samtidigt fysiker
och tvärtom (man må erinra sig namnen Boyle,
Cavendish, Lavoisier, Priestley, Berthollet,
Gay-Lussac, Faraday), hvarför också den
fysikaliska kemien utvecklades lika snabbt
som de båda systervetenskaperna. Sedermera
inträdde småningom en specialisering af de båda
hufvudgrenarna, hvilket hade till följd, att
mellanområdet blef jämförelsevis försum-madt,
oaktadt några utmärkt framstående fysikaliska
kemister, såsom B u n s e n och H i 11 o r f,
utförde förtjänstfulla undersökningar inom detta
område. Största delen af denna periods arbete
nedlades på att finna s. k. stökiometriska
relationer af rent numerisk natur mellan
de olika kemiska föreningarna och deras
beståndsdelar. Man kan beteckna denna tid -
större delen af 19:e årh. - såsom en tid för
samlande af primärobservationer, hvilka endast
föga bearbetades. Karakteristiska för denna
tid äro H. Kopps och hans skolas arbeten. Af
samma art äro de vidsträckta undersökningarna
inom termokemien, hufvudsakligen utförda af
M. Berthelot och J. T h o m s e n. Redan på
1860-talet började studiet af företeelserna vid
dissociationen gifva anledning till betraktelser
af teoretiskt värde (Henri S:te Claire Deville
och hans skola). Utomordentligt värdefull,
fastän lång tid nästan okänd var W. G i b b s’
undersökning angående termodynamikens tillämpning
på kemien (1876-78). Den moderna riktningen
tog emellertid egentlig fart först vid midten
af 1880-talet, då v an’t Ho f f publicerade sin
storartade generalisation af Avogadros lag, och
studiet af vätskornas elektriska ledningsförmåga
föranledde uppställandet af den elektroly-tiska
dissociationsteorien (Arrhenius). Från denna
grund har en utomordentligt snabb utveckling af
den fysikaliska kemien egt rum, hufvudsakligen
genom Os t w al d s, Nernsts och deras lärjungars
arbeten. Tre stora tidskrifter, "Zeitschrift fur
physikalische chemie" (Ostwald), "Journal of
physical chemistry" (Bancroft och Trevor) och
"Journal de chimie physique" (Guye) ha gjort
sig till centra för publikationer inom detta
område. Den fysikaliska kemien har kanske sin
största betydelse genom sina tillämpningar inom
praktiska områden. Industrien på den oorganiska
kemiens och särskildt elektrokemiens fält hvilar
till stor del på användningen af den fysikaliska
kemien. Likaså har denna vetenskap funnit den
största använd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
