Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysiokratiskt system ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Fysionomik
168
Fysionomik, konsten att af yttre drag (fysionomi,
se d. o.) och egenheter hos människor eller
djur sluta sig till dessas själsegenskaper,
tillstånd eller anlag. Redan i äldsta tider
egnades stor uppmärksamhet åt denna konst. Så
berättas om P y -thagoras, att han underkastade
en noggrann fysionomisk pröfning hvar och en, som
ville upptagas bland hans lärjungar eller i hans
vänkrets. Den förste, som systematiskt bearbetade
denna disciplin, var Aristoteles, som utsträckte
sina iakttagelser ända till djuren. Tämligen
fullständigt afhcindlas ämnet i det Aristoteles
tillskrifna verket "Fysiognomica". Där afhandlas
icke blott fysiono-mikens allmänna metoder,
utan meddelas äfven speciella regler, enligt
hvilka slutsatser dragas af kroppens hållning,
rörelse, färg m. m. Ett ännu utförligare
verk från något senare period är Pole- mons
"Fysiognomicon encheiridion", där skillnad göres
mellan nationell och individuell fysionomik,
men där Aristoteles’ lära i allt väsentligt
följes. Denna lära kommenterades ytterligare
af ett stort antal "scriptores physioguomici",
såsom Ada-mantius, Melampus m. fl. Såsom en
afart af fysionomiken räknades kiromantiken,
1. konsten att spå i händerna, och metoposkopien,
1. konsten att spå i anletsdragen. Under
medeltiden omhuldades fysionomiken af bl. a. A
l b e r t u s Magnus, i den nyare tiden af
Baptist della Porta och Thomas Campanella, men
framför alla af La väter, som genom sitt verk
"Physiognomische fragmeiite zur beförderung
der menschenkenntniss und menschenliebe"
(1775-78) påstod sig ha ställt denna konst på
säkra grundvalar. Hans teori var emellertid
ännu alltför fantastisk och detaljerad. Så
ansågs en stor öppen fyrkantig panna såsom ett
tecken på högt förstånd. Andra tecken hämtades
från ögonens färg, läge och storlek. Svarta
ögon antydde kraft, blåa saktmod. Vid näsan
fästes stor vikt. En krokig romersk näsa antydde
snille, trubbnäsa däremot lättsinne, munterhet,
fåfänga. "Karaktärslösa näsor kunna väl finnas
hos goda och ädla människor, men aldrig hos
storartade och framstående". Näst ögonen ansågs
munnen lämna de säkraste kriterier. "Sådana
läppar, sådan karaktär", säger Lavater; fasta
läppar: fast karaktär; mjuka och rörliga
läppar: vek och ostadig karaktär. Lavaters
åsikter omfattades en tid i Tyskland med verklig
entusiasm, och han prisades såsom "skaparen af
en vetenskap, som lämnade nyckeln till alla djup
i den mänskliga naturen". Men kritiken uteblef
ej heller. En vetenskaplig, på anatomiska
och fysiologiska fakta grundad bearbetning af
fysionomiken kan sägas ha blifvit grundlagd af
Ch. Bell ("Anatomy and philosophy of expression",
1806). Duchenne de B o u l o g n e ("Mécanisme
de la physionomie humaine", 1862) studerade
med synnerlig noggrannhet ansiktsmusklernas
betydelse för framkallandet af olika mimiska
uttryck och åskådliggjorde detta genom lokal
faradisation. Äfven anatomen P. Gratiolet
behandlade ämnet på ett förtjänstfullt sätt ("De
la physionomie et des mouvernents d’expression",
1865). Banbrytande på detta område blef
Ch. Darwin ("The expression of the emotions in
man and animals", 1872). Han söker förklara de
flesta af de i kroppens olika organ framträdande
uttrycken för själstillstånd hos människan eller
djuren ur tre särskilda hufvudprinciper.
Dessa principer äro 1) the principle of
serviceable associaled habits, enligt hvilken
vissa handlingar eller kroppsställningar, som
från början framkallats med afsikt för att gagna
vid ett visst själstillstånd, såsom fruktan,
ondska e. d., uppträda genom vana äfven vid andra
tillfällen, 2) the principle of anti-thesis,
motsatsens princip, enligt hvilken motsatsen
till det uttryck, som genom förstnämnda princip
framkallas, uppstår vid en motsatt sinnesrörelse,
samt 3) principen om nervsystemets direkta
verkan, t. ex. framkallandet af rodnad, blekhet,
tårar och åtskilliga reflexrörelser. Darwin
förklarar på grund af dessa principer de
olika uttryck, som människans och djurens
ansikte samt andra kroppsdelar antaga under
olika sinnesrörelser och själsstämningar. Hos
barnet uttryckes hunger, smärta," illamående
m. m. genom skrik, och därvid får ansiktet
en särdeles karakteristisk förvridning. Den
egentliga anledningen till denna ansiktets
förvridning under skrikandet finner Darwin,
liksom flera fysiologer före honom, uti det
instinktlika behofvet att genom sammanpressning
af ögonlocken motverka den blodkon-gestion
till ögats inre och yttre delar, som uppstår
genom häftig, krampaktig exspiration. Gråt eller
tårafsöndring från tårkörtlarna uppkommer äfven
genom nämnda sammandragning, men tårbildningen
sker först småningom och genom vana. Det mycket
späda barnet fäller inga tårar. Äfven hos
djur förekomma tårar såsom uttryck för sorg,
i synnerhet hos fångade elefanter, t. ex. när
deras ungar blifvit dem fråntagna. Vid det
ansiktsuttryck, som framkallas genom sorg,
sammandragas ögonbrynsmusklerna och pannniuskelns
mellersta del. Därigenom uppstå vertikala veck
öfver näsroten, och horisontala ofvanför desamma,
under det ögonbrynens inre vinkel dragés uppåt,
så att ögonbrynen få en sned stupning nedåt
och utåt samt deras hår resa sig mera framåt,
hvarjämte munvinklarna dragas nedåt. Antikens
tragiska figurer, t. ex. Laokoons-gruppen, och
den tragiska masken (fig. 1) visa, att redan
i äldsta tider ofvannämnda drag ansågos såsom
karakteristiska uttryck för sorgen. Darwin har
öfver-tygat sig om, att uttrycken för sorg äro
lika hos alla
Fig. 1.
Fig. 2.
människoraser, och förklarar detta uttryck såsom
en reminiscens och modifikation af det uttryck,
som ansiktet vant sig att antaga vid skrik under
barnaåren. Känslor af glädje uttryckas under
vissa förhållanden genom skratt eller leende. De
högsta graderna af skratt karakteriseras
genom en lång, djup, ljudlös inspiration,
efterföljd af korta, krampaktiga, högljudda
exspirationsstötar. Därvid hålles munnen öppen,
så att tänderna blottas, munvinklarna dragas
uppåt, till följd hvaraf munöppningen blir bred,
hvilket tydligast betecknas på antikens komiska
mask (fig. 2), ögonlocken slutas något, rynkor
uppstå vid näsroten, under och utanför ögonen,
och naso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
