Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 179-180 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyt ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1 b. Skalle af en fågel.

med lungornas luftsäckar, fyllas med luft
från örontrumpeten eller från näshålorna. I
allmänhet äro hos stora välflygande fåglar
flertalet eller stundom alla ben pneumatiska,
medan hos sämre flygare pneumaticiteten är mindre
utbildad. Hos fåglar, som förlorat flygförmågan,
såsom strutsfåglar och pingviner, äro de flesta
benen märgfyllda.

Å skallen (jfr fig. 1 b) äro hos gamla fåglar
nästan alla sömmar mellan de skilda benen
spårlöst försvunna; endast hos strutsfåglarna
bibehållas sömmarna längre. Fåglarnas skalle
erbjuder väsentliga öfverensstämmelser med
kräldjurens, särskildt ödlornas: ett rörligt
kvadratben, mot hvilket underkäken ledar, ett
långt hörselben och en nackledknapp, hvilken dock
ej är bakåtriktad som hos kräldjuren, utan ligger
på det basala nackbenets undre sida, hvarigenom
hufvudet kommer att uppbäras af halsen på ett
annat sätt än hos kräldjuren. Äfven hjärnskålen
är i sammanhang med den högre och starkare
utbildade hjärnan betydligt större hos fåglarna
än hos kräldjuren. Anmärkningsvärdt är ock, att
i motsats till flertalet andra ryggradsdjur ej
blott underkäken, utan ock i viss mån vanligen
äfven öfvernäbben är rörlig. Halskotorna –
aldrig färre än 9, oftast betydligt flera –
äro förbundna genom mycket rörliga leder,
medan de öfriga ryggradskotorna kunna vara mer
eller mindre orörligt sammanväxta. De starkt
förlängda höftbenen äro sammanväxta med ett
mycket stort antal kotor (stundom öfver 20) till
en sammanhängande skelettdel; hos fågelfostret
äro höftbenen mindre, lika kräldjurens och såsom
hos dessa förbundna med endast två kotor. Sagda
partis starka förstoring står gifvetvis i
sammanhang därmed, att fågelkroppen under gång
och hvila uppbäres uteslutande af baklemmarna,
men då bålen ej hålles upprätt, utan framåtlutad,
måste den bålen uppbärande muskulaturen vara
mycket stark och stor samt ega motsvarande
stor vidfästningsyta å bäckenet. Det senare
är i motsats till förhållandet hos flertalet
öfriga ryggradsdjur öppet på buksidan, något
som sannolikt betingas af, att de stora
hårdskaliga äggen ej skulle kunna passera
genom ett fullkomligt slutet bäcken. De bakre
lemmarna utmärkas företrädesvis därigenom, att
tarsen eller vristbenen hos den fullväxta fågeln
ej äro någon själfständig skelettdel, enär,
såsom fosterutvecklingen visar, vristbenens
öfre rad sammanväxer med underbenet, den
nedre med mellanfotens ben (fig. 2). Det ben,
som i den beskrifvande zoologien vanligen,
men oriktigt benämnes "tarsen", har uppkommit
genom sammanväxning af tre långa mellanfotsben
sinsemellan och med vristbenens nedre rad;
det bär de tre framtårna. Tårnas antal är högst
fyra, ej sällan tre; ensamt afrikanska strutsen
har blott två tår. Särskildt kännetecknande är
bröstbenet: mycket stort, skifformigt, oftast
täckande större delen af djurets buksida, längs
midtlinjen utrustadt med en stark kam; det är de
starka bröst- eller flygmusklerna, som framkallat
denna egendomliga form på bröstbenet. Hos
strutsfåglarna, som sakna flygförmåga,
är ock bröstbenet mindre och kammen ej
utbildad. Äfven nyckelbenen äro kännetecknande
för fåglarna: de ha med sin nedre ända
sammanvuxit med hvarandra och äro ofta
genom ett ligament förbundna med främre
ändan af bröstbenskammen; de bilda det
s. k. gaffelbenet. I den till vinge omdanade
främre extremiteten äro handlofsbenen reducerade
till två och fingrarna till tre, sammanvuxna
med hvarandra. Fåglarna flyga genom att slå
vingarna mot luften; stjärten, hvars pennor under
flykten solfjäderlikt utbredas, tjänar som styr-
och balanseringsapparat.

Fig. 2. Fågelfot, A i utbildadt tillstånd, B hos fostret; vr vristbenen.

Äfven andedräktsorganens byggnad är starkt
påverkad af flygförmågan. Lungorna, som ligga
tätt intill bröstkotorna och refbenen, äro
mycket blodrika, men jämförelsevis små. Ifrån
flertalet öfriga djurs lungor skilja de sig
därigenom, att de fortsättas i ett antal stora,
tunnväggiga säckar, luftsäckarna, som fyllas med
luft från lungorna (fig. 3). Dessa luftsäckar
tränga in mellan inälfvorna, mellan dessa och
kroppsväggen, mellan musklerna och, som redan
nämndt, äfven in i benen; hos somliga fåglar
utbreda sig luftsäckar t. o. m. omedelbart under
huden och mellan fjäderrötterna. Då bröstkorgen
vidgas vid inandning, kunna visserligen de små
lungorna ej utvidgas i samma mån, men luften,
som suges in i luftsäckarna, måste gifvetvis
passera lungorna, där sålunda gasutbytet kan
försiggå. Luftsäckarna äro i allmänhet ganska
blodfattiga och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>