Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 183-184 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fåglar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Äfven syn- och hörselorganen äro mera utvecklade
än hos kräldjuren.

Endast vänstra äggstocken och äggledaren äro
utvecklade; under sin gång genom äggledaren omges
äggulan, som bildas i äggstocken, af hvitan,
skalhinnan och skalet.

I allmänhet äro fåglarna monogama; mera sällan,
såsom fallet är med vissa hönsfåglar, har en
hanne flera honor (polygama). Antalet samtidigt
lagda ägg är mycket olika hos olika fåglar:
sillgrisslan, lunnefågeln, tordmulen etc. endast
ett, större roffåglar, dufvor, kolibri 2, medan
simfåglar, hönsfåglar, strutsar lägga ett större
antal. I olikhet med flertalet öfriga djur rufva
fåglarna sina ägg, d. v. s. de bibringa dessa
genom att ligga på dem den temperatur, som är
nödvändig för deras utveckling. Ofta finner man
på den rufvande fågeln ligg-

Fig. 5. Hjärna af fågel, A sedd uppifrån, B från sidan; sh stora hjärnan, lh lilla hjärnan.

eller ruffläckar, ställen, hvarest
fjädrarna fallit af, så att den varma huden kommer
i omedelbar beröring med äggen. Endast sällan
öfverlämnas denna uppvärmning åt solstrålarna,
som värma den sand, i hvilken äggen äro
nedgräfda. Flertalet fåglar bygger bon,
i hvilka äggen läggas. Medan somliga fåglar
uppföra synnerligen konstmässigt byggda bon,
bestå dessa hos andra helt enkelt af en grop
i marken; andra åter lägga äggen omedelbart
på marken utan någon som helst antydan till
bo. Oftast är det ensamt honan, som rufvar äggen;
stundom biträder hannen vid rufningen, t. ex. hos
tordmulen, sillgrisslan, strandskatan. Hos vissa
vadare ej blott deltager hannen i rufningen,
utan ombesörjer äfven, sedan ungarna kläckts,
ensam deras vård och ledning, hvilket eljest i
allmänhet tillkommer honan.

Stor vikt har från klassifikatorisk synpunkt
fästs vid det olika utvecklingstillstånd, i
hvilket ungarna födas. Sålunda har man stundom
uppdelat fåglarna i sådana, som födas dunklädda,
seende, strax i stånd att springa omkring och
söka sin föda, och i sådana, som födas nakna,
blinda och vårdas i boet af föräldrarna en
längre tid efter kläckningen. Representanter
för den förra gruppen äro hönsfåglar samt
flertalet vadare och simfåglar, för den senare
tättingar, hackspettar, skärrfåglar, dufvor
och roffåglar. Någon skarp gräns emellan
dessa grupper finnes dock gifvetvis ej, enär
sådana fåglar som storkar, hägrar, måsar, alkor
o. a. födas dunklädda och seende, men dock matas
och vårdas någon tid i boet af föräldrarna.

Könsdimorfismen, d. v. s. en mera betydande
olikhet mellan de båda könen äfven i andra
afseenden
än sådana, som gälla själfva könsorganen, är
mycket allmännare och mera i ögonen fallande
hos fåglarna än hos kräl- och däggdjur. Sålunda
kan hannen vara utrustad med alla slags kammar,
köttlappar, horn, uppblåsbara säckar, sporrar,
fjäderbuskar, förlängda fjädrar o. s. v. Stundom
pryder sig hannen under fortplantningstiden med
en mer eller mindre bjärt färgad bröllopsdräkt,
som sedermera (vid nästa ruggning) utbytes mot
en enklare dräkt, hvilken mera liknar honans;
eller ock bär hannen under hela sitt lif en mera
lysande kostym än honan, t. ex. vissa hönsfåglar
och många småfåglar. Endast undantagsvis
(t. ex. hos simsnäpporna) är honans dräkt den
prydligare, hvilket sammanhänger med motsvarande
förändringar i yngelvården.

Könsskillnaderna sträcka sig äfven till
sångförmågan. Som denna nästan uteslutande
tillkommer hannen, måste man antaga, att den
liksom de förut omnämnda prydnaderna har till
uppgift att göra innehafvaren tilldragande
för honorna. Sången är mest fulländad hos
vissa tättingar; men äfven vissa vadare och
simfåglar frambringa egendomliga läten. Så är
ock förhållandet hos flera dufvor, hönsfåglar
o. a., där "sången" är förbunden med en säregen
s. k. lek, eller kärleksdans, genom hvilken
hannarna täfla om honornas gunst.

Några fågelarter, t. ex. gråsparfven, skatan,
rapphönan och slagugglan, stanna under hela
sitt lif kvar i den trakt, där de blifvit
födda; dessa kallas stannfåglar. Andra fåglar,
t. ex. siskorna, domherren, tallbiten, korpen,
mesarna, ströfva under den tid, då de ej äro
upptagna af häckningsbestyren, oftast förenade
i större eller mindre flockar, omkring under
sökande efter föda och kallas strykfåglar. De
flesta af våra nordiska fåglar äro dock
flyttfåglar: från de trakter, där de häcka
och tillbringa sommaren, flytta de periodiskt
söderut, därtill tvingade af omöjligheten att
under vintern skaffa sig sin föda. Beträffande
denna indelning bör dock anmärkas, att man inom
olika fågelgrupper kan iakttaga en fullständig
öfvergångsserie mellan sådana arter, som enligt
ofvan gifna definition äro strykfåglar, och
typiska flyttfåglar. Vidare har iakttagits, att
samma art är stannfågel i det ena, men flyttfågel
i det andra landet samt att af samma art å
samma område somliga individer äro stann-, andra
flyttfåglar. Väglängden, som Nordens flyttfåglar
tillryggalägga, är också mycket olika; medan
somliga (t. ex. gräsanden) ej flytta längre
än hvad väderleksförhållandena för tillfället
tvinga dem till, bege sig andra långt ned i
Afrika. Att åtminstone flertalet flyttfåglar
följer bestämda vägar (flyttningsvägar),
kan anses afgjordt. Flyttningsvägarna torde
åter i väsentlig mån bestämmas af landets
konfiguration, såsom kusternas sträckning,
floder, större insjöar m. m. Flertalet fåglar
återkommer om våren till samma plats de om hösten
lämnade. Vägarna för hemresan äro i allmänhet
desamma som för utresan. De flesta fåglar flytta
i stora skaror, somliga parvis eller enstaka. Som
hos flera arter de unga och de gamla fåglarna
flytta å skilda tider, kan tydligtvis kännedomen
om flyttningsvägarna hos dessa ej ha förvärfvats
genom undervisning. Driften att flytta är säkert
nedärfd; i hvad mån detsamma gäller rörande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>