Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Fårstynget
204
och i allmänhet långsvansade. Af största
betydelse är merinofåret (Ovis arkal hispanica),
som har bredt hufvud, tjocka, snäckformigt
vridna horn med starka tvärvalkar, fyllig bål,
korta och starka lemmar, kort, fin, krusig,
mycket tät och elastisk ull. Dess ursprungliga
hemland är Mindre Asien, hvarifrån rasen spreds
till Grekland, Italien och Spanien, i hvilket
sistnämnda land fårafveln redan före början af
vår tidräkning stod högt. Det var emellertid
först under morernas välde i Spanien, som dess
ulls finhet utvecklades till den höjd, som
ännu i dag utmärker densamma. Efter morernas
utdrif-vande bemäktigade sig aristokrati och
prästerskap denna lukrativa industrigren och
utverkade åt sig åtskilliga privilegier, som
delvis kvarstått till våra dagar. Fårhjordarna
tillbringa vintern i Estre-madura, Andalusien och
Nya Kastilien; till sommaren tåga de norrut till
Leon, Burgos o. s. v. De spanska merinofåren
ha under de två sista århundradena införts
till skilda länder. Deras acklimatise-ring i
England, hvilken flera gånger försökts, har
slagit fel; klimatet torde vara för fuktigt,
enär merinofåren fordra torr luft och därför
trifvas bäst i stäpptrakter. Däremot ha de
i midten af 18:e årh. till Frankrike införda
merinofåren i det s. k. r a m-bouilletfåret
(se pl. I) vunnit en hög utveckling. Sistnämnda
får producerar en mycket stor mängd, tämligen
lång, om ock mindre fin ull, hvaremot ett
annat slag af samma ras, m a u-champfåret, är
utrustadt med lång, silkeslik ull och slutligen
en tredje afkomling af det spanska merinofåret:
de brådmogna merinos från Champagne, Soissonnais
etc., framstående genom sin snabbvuxenhet, äro
utmärkta köttfår. I Tyskland infördes merinofår,
s. k. escorialfår, först i Sachsen 1765 och
benämndes till kurfurstens (lat. elector) ära
elektoralfår (se pl. I). N e-g r e 11 i f å r e t
(se pl. I) i Österrike är likaledes af merinostam
och kännetecknas däraf, att den ullbärande huden
ligger i stora veck. (Om merinofåren i Sverige se
nedan.) Vida öfverflygladt har emellertid Europa
blifvit genom merinofårafveln i Kaplandet och
Australien, på hvars vidsträckta betesmarker
fårafveln utbildats till den grad, att den
europeiska ullmarknaden rent af öfversvämmas
af australisk vara. Också på Nya Zeeland och i
flera af Syd-Amerikas stater har merinofårafveln
vunnit stor spridning.
Det krumhornade fåret (0. ar’kal
strepsi-ceros; se pl. I) kännetecknas genom
långa, spiral-formigt’ utdragna horn, lång
svans och grof ull; äfven hornlösa stammar
förekomma. Dess hemland är Kreta, Balkanhalfön,
Ungern och Syd-Ryssland. Äfven västerut (i
Pommern, Hannover, Schweiz o. s. v.) förekomma
hithörande raser.
Fettsvansfåren anses likaledes härstamma från
0. arkal och uppträda i två hufvudslag. Det ena,
O. a. platyura, utmärkes genom sin tämligen
långa, tjocka och breda svans med stark
fettaflag-ring; svansen är på öfre sidan
hårbeklädd, på undre naken och kan uppnå
en fjärdedel af djurets vikt. Hornen, som
vanligen finnas blott hos gumsen, äro korta och
halfmånformiga. Denna ras förekommer i skilda
former på Krim, i Persien, Syrien, Palestina,
Egypten, Tunisien o. s. v. Hos det andra slaget,
0. a. steatopyga, är svansen förkrympt, och
å ömse ^idor om densamma finnes en stor naken
f ettklump.
Af detta slag träffas skiljaktiga raser i
Central-Asien, Sibirien, öfre Egypten och
Sornaliländerna.
I hela Europa har fårafveln gått tillbaka år
för år. Detta beror i väsentlig grad därpå,
att Australien, Kaplandet och Argentina
kunna producera ull till mycket lägre pris än
Europa. Af de europeiska länderna har Ryssland
- särskildt i sin södra del på stäpperna -
den största fårrikedomen. Intensiv fårafvel
bedrifves ock i Storbritannien, företrädesvis
i Skottland. De därstädes förekommande
rasernas härkomst är ännu ej till fullo
utredd; helt säkert ha talrika korsningar
förekommit. Af därstädes hållna får må
nämnas new-leicester-. lincoln-, cheviot-,
southdown-, oxfordshire-d o w n-, h a m p s
h i r e d o w n-, c o t s w o l d-och s h r o
psh i r e-fåren (se pl. II). Inom Tyskland är
fårafveln i Mecklenburg, Pommern och Hannover
störst. I Norge har fårskötseln en rätt stor
omfattning. På Island är den en af de viktigaste
näringsgrenarna; fårköttsexporten därifrån är
mycket betydande.
I Sverige var fårafveln inhemsk redan under
stenåldern. Under medeltiden var Gottland kändt
för högt utvecklad fårafvel; större fårstammar
förekomma ännu i södra delen af ön samt på
Karlsöarna, Fårön och Gotska sandön. De äro
s. k. utegångsfår (se pl. II), som hela året om
lefva i fullkomligt naturtillstånd; endast små
skjul äro uppförda för dem till skydd mot snö och
oväder. Ännu i dag står fårkött från Gottland
högt i pris. Sedan redan tidigare (på 1500-
och 1600-ta-len) till Sverige införts särskildt
engelska och tyska får till afvelns förbättring,
grundlade Jonas Alströmer (se denne) 1726 en
merinofårafvel i vårt land genom att införskrifva
merinofår från Spanien till kungsgården
Höjentorp, där en skola för fårskötsel (s c h ä f
e r i) upprättades. Merinofårafveln, som gynnades
genom allehanda privilegier, utbredde sig starkt
i landet och höjdes genom ytterligare importer
af rambouillet- och elektoralfår. Staten skaffade
sig betydande hjordar (stamschäferier), hvarifrån
afvelsdjur af goda raser spredos inom landet. Vid
midten af 1800-talet ha flera storbritanniska
raser, särskildt cheviotfåret samt de kortulliga
southdown- och oxfordshiredown-fåren,
med framgång acklimatiserats hos oss. Se
vidare Fårskötsel. Litt.: K. Lydekker, "Wild
oxen, sheep and goats of all land" (1898),
C. Keller, "Naturgeschichte der haustiere"
(1905), E. 0. Arenander, "Husdjursskötsel"
(i "Uppfinningarnas bok", IV, 1899). L-e.
Fårstynget, Oestrus ovis 1. Gephalomyia ovis,
zool., en till ordn. tvåvingar (Diptera),
afdelningen flugor (BracJiy-cera) och
fam. styng-flugor (Oestridæ) hö-rande insekt. Den
full-bildade flugan (se fig., a) är till färgen
brun-spräcklig; antennerna äro svarta, vindarna
glasklara med gulbruna ribbor. Längden är hos
hannen 10, hos honan 12 mm. Honan lägger sina
ägg vid mynningen af fårets näsborrar, och de
utkläckta larverna vandra upp i näshålan och
pannhåligheten,
Fårstynget (a) och dess larv (b).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
