Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fäktkonst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Fäktkonst
216
därvid verkställes understundom en förflyttning
tillbaka.
Enhandsvapnet består af fäste, med parerstång
och parerplåt, samt klinga. Klingans främsta
hälft, räknad från fästet, kallas den starka
delen, den återstående hälften den svaga delen;
dessa delar åter ha blifvit indelade i hälfter,
hvaraf den yttersta är själfva anfallsdelen. Den
starka delen nyttjas för att möta och af böj a
motståndarens anfallsrörelser med vapnet. Två
motståndare, som korsa klingor med hvarandra,
kunna låta dessa mötas på hvilken sida som
helst, vanligtvis på inre sidan 1. kvartsidan,
d. v. s. i höger gardställning, med motståndarens
klinga till vänster om egen, och i vänster
gardsfcällning, till höger om egen. Motsatta
sidan är den yttre 1. ters-sidan. Det förra läget
kallas kvartläge, det senare ters-läge. Eörelser
med vapnet äro: spets-under 1. dégagement,
spcts-öfver 1. coitpé, ett flyttande af vapnet
från den ena till den andra sidan; sträckning
öfver fästet på endera sidan af motståndarens
vapen, äfvensom sträckning under motståndarens
fäste från båda dessa lägen, verkställes från
yttre sidan genom att omvrida handen, så att
handryggen kommer uppåt (denna senare rörelseform
benämnes sekund, de öfriga benämnas prim); att
gå omkring motståndarens vapen sker från inre
sidan med korsning, slingring 1. croisade, då
handen omvrides till sekundläge med en spirallik
rörelse framåt, och från yttre sidan, flanconade,
då handen bibehålles med naglarna uppåt; då till
sistnämnda båda rörelser, som skola göras lätt
och fint, så att motståndaren om möjligt icke
märker dem, läggas större kraft och omfång,
så att en svikt mellan vapnen framkallas,
uppkommer utbrytning 1. brissade; strykning, slag
(it. battute); af böjning ar 1. parader, fyra
till antalet: högt böj in 1. kvart, motståndarens
vapen föres i kvartläge från fäktplanet,
högt böj af 1. ters, motståndarens vapen
föres ur fäktplanet i tersläge (i båda dessa
af-böjningar skall vapnets spets vara riktad
åt motståndarens närmaste öga), lågt böj af
1. sekund, motståndarens vapen föres med omvriden
hand ur fäktplanet åt samma håll som högt böj af,
lågt böj in 1. kvint, motståndarens vapen föres
ur fäktplanet åt samma håll som högt böj in
(vid de låga afböj-ningarna skall spetsen vara
riktad åt motståndarens höft). Af böjningarna
äro medgående eller mötande; i afseende å formen
böra de verkställas så, att motståndaren, om
han icke tillräckligt skyddar sig med eget
vapen i anfallet, själf blir spetsad. Utom
nu anförda rörelser förekommer afböjning med
sträckning i samma fyra lägen; denna rörelse
har blifvit kallad sträck- eller hejdstöt
1. ärret-stot. Till samma slag af rörelse höra
äfven motstöt eller tempostöt och reträttutfall,
s. k. tempoanfall, hvarmed menas ett angrepp,
som inträffar omedelbart, innan motståndaren
fullbordat sitt tillämnade anfall. Äfvenledes
förekomma sammansättningar af afböjning och
anfall, s. k. couléer 1. glidningar, forcader
1. tryckningar m. fl. sammansatta och dubblerade
rörelser.
Genom en afböjning uppkommer en blotta; denna ger
tillfälle till ett omedelbart anfall. Blotta kan
framkallas genom låtsadt anfall, s. k. fint,
eller genom angrepp på motståndarens vapen
med någon ofvan beskrifven rörelse. En dylik
rörelse åtföljd af ett anfall är det medelbara
anfallet. Ett lyckligt af böjdt anfall bör
omedelbart besvaras med en stöt,
riposte 1. efterstöt, och ett motanfall. Om
efterstöt uteblir, framkallar detta ett
förnyadt anfall, äfven kalladt reprise L
återstöt. Eörelserna med vapnet böra på det
noggrannaste öfverensstämma och sammanfalla
med kroppsrörelserna. "Hand och fot böra
följas." Alla rörelser med vapnet uppkomma genom
ett och samma bemödande af båda motståndarna att
intaga och bibehålla vapnet i fäktplanet. Därtill
fordras den största finhet, eftergiflighet eller
motstånd och likväl bestämdhet i rörelserna.
Sabelfäktning, eller, i dagligt tal,
sabel-huggning, utföres dels med böjda, dels med
raka klingor, den använder såväl hugg som stötar,
hvilka afböjas med de ofvannämnda afböjningarna
(paraderna). Sabelfäktningen grundar sig
på värjfäkt-ningen. Gardställning, utfall,
förflyttningar, af böjningar och stötar göras på
motsvarande sätt som i värjfäktning. Dessutom
tillkomma utfall ur fäktlinjen (såväl inåt som
utåt) och hugg. Hugget (slaget) är en större
eller mindre kretsande rörelse af vapnet, med
handen såsom medelpunkt. Huggen äro lodräta -
nedhugg (prim) inom och utom -, vågräta - inhugg
(kvart) och uthugg (ters) - samt sneda. Dessutom
förekomma allehanda sammansättningar af dessa
rörelser. De lodräta huggen afböjas med klingans
svaga, de öfriga med dess starka del. Utom
de nämnda förflyttningarna tillkomma bågsteg
(volt) åt ena eller andra sidan. Rörelserna
i sabelhuggning måste verkställas med stor
hastighet, ty endast därigenom kan handen
skyddas under en del sammansatta rörelser. Främre
handen bör städse hållas i fäktplanet och aldrig
högre än egen axel. Handtaget omfattas så nära
intill parerplåten som möjligt, för att genom
bakre delen af fästet gifva någon motvikt till
själfva klingan. I sabelfäktning skall man först
angripa motståndarens främre hand med små och
snabba hugg, för att tvinga honom att, äfven
om den icke träffas, draga densamma tillbaka,
hvarefter hufvud och bål angripas med hugg och
stötar. Till den första inöfningen af sabelns
bruk användas stundom käppar, försedda med fästen
(eng. singlesticks) eller lätta veka klingor,
s. k. rapier. Sabelfäktning är lättare inöfvad
än värjfäktning, men upp-drifves sällan till
motsvarande färdighet af amatörer. Sabelhuggning
till häst förekommer äfven och skiljer sig
i mycket från den till fot. Vid huggen är då
själfva axeln att betrakta såsom medelpunkt för
vapnets kretsande rörelse.
Bajonettfäktning är den yngsta af de här
afhandlade vapenlekarna. Den torde tidigast ha
blifvit öfvad i franska och (sedan 1820-talet)
i tyska arméerna, men öfvas numera i nästan alla
Europas arméer. 1832 utgaf sachsiske kaptenen
v. Selmnitz ett arbete om bajonettfäktning,
i hvilket rörelserna framställas mycket
vidlyftiga. I själfva gardställ-ningen hålles
vapnet långt framsträckt för att af-lägsna
motståndaren. (Se fig. i.) - I Sverige infördes
bajonettfäktningen af P. H. L i n g, som grundade
äfven denna färdighet på värjfäktningen. Vid
bajonettfäktning föres vapnet, till följd af
sin tyngd, med bägge händerna: den ena handen,
styrhand, och motsvarande sida af kroppen dragas
tillbaka, den andra, den främre, bärhand,
fattar geväret omkring dess tyngdpunkt och
uppbär detsamma. Inåt är i höger gärd till
vänster om eget vapen och i vänster gärd
till höger därom. Utåt är åt motsatt sida. I
bajonettfäktning söka motståndarna att möta hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
