Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängelsedirektör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Fängelsestraff-Fängelsesystem
skild prästman vid fängelse anställd. 1747
antogs sådan för hufvudstaden häkten. I
följd af 1800-talets reformsträfvanden
började själasörjare allmänt fast anställas
vid fängelserna, och sedan midten af
1850-talet finnas dylika befattningar vid
alla fångvårdsanstalter, där kronans fångar
förvaras. - Fängelsepredikanterna, som
konstitueras af Fångvårdsstyrelsen efter
domkapitlens hörande, innehafva i regel
prästerlig anställning eller lärarbefattning
i ortsförsamlingen; men predikanterna vid de
större, s. k. centrala fångvårdsanstalterna, få
icke, om de tillika äro predikanter vid läns-
eller kronocellfängelse, såsom i allmänhet är
fallet, med sin fångvårdstjänst förena annan
prästerlig anställning. - Genom k. br. 30
dec. 1835 ålades fängelsepredikanterna
att afgifva årsberättelse öfver sin
ämbetsförvaltning samt göra anmälan, när någon
fånge funnes sakna kunskap i kristendomsläran
och i innanläsning. K. M:ts instruktion
"för predikanter vid rikets fängelser
och vid kronoarbetskåren" 3 juni 1846 anger
fängelsepredikantens kall vara: att hos de fallne
återväcka ånger öfver begångna förbrytelser,
allvarliga föresatser till bättring samt hopp och
förtröstan på religionens nådelöften. Predikanten
skall hålla religiösa samtal med enrumsf
ångarna, of va tillsyn öfver fängelsets skola
och bokförråd samt i öfrigt verkställa alla
prästerliga förrättningar inom fängelse,
hålla vanliga gudstjänster, föra kyrkobok,
hvari antecknas vissa omständigheter rörande
fångarna, äfvensom en särskild dagbok, hvari
predikanten skall göra anteckningar rörande sin
verksamhet. Predikanterna vid centralfängelserna
(strafffängelserna) för män ega extra
ansökningsrätt till regala pastorat, en förmån,
som på särskilda underdån, framställningar
beviljats äfven andra fängelsepredikanter.
V. A-t.
Fängelsestraff, jur., omfattar i vidsträckt
mening hvarje straff, som för med sig, att den
brottslige förlorar sin frihet och inspärras å
en straffanstalt. I en inskränktare bemärkelse
användes ordet för att beteckna ett särskildt
slag af sådant straff, till skillnad från
straffarbete (tukthusstraff). Se vidare
Frihetsstraff. . J.H-r.»
Fängelsesystem. Fångvård i ordets nutida
mening har uppkommit, först sedan den fordom
vidsträckta användningen af grymma kroppsstraff
och i synnerhet af dödsstraff började inskränkas
och ersättas af frihetsstraff. Fängelse såsom
straff var väl ej alldeles okändt i den romerska
lagstiftningen och kom under medeltiden mera
i bruk, men först i och med inskränkningen
af dödsstraffets användning fick det större
betydelse såsom straff, hvilken förändring
numera fortgått därhän, att det öfverallt
är frihetsstraffen, som bestämma de olika
straffsystemens egentliga karaktär, medan
öfriga ännu bestående straffarter kunna anses
för mer eller mindre oväsentliga modifikationer
af systemet. Det dröjde likväl länge, innan
den tilltagande användningen af frihetsstraff
medförde en fångvård, afsedd att förbättra
fångarna och förebygga de frigifnes återfall
i brott. Om de svenska fängelserna ännu för
några årtionden sedan, eller vid den af konung
Oskar I inledda fängelsereformens början, yttrar
G. Fr. Almquist ("Kéforme pénitentiaire", 1872),
att deras hufvudsyfte tyckes endast ha varit
att med minsta möjliga kostnad förvara fångarna
och hindra dem att rymma. Väl ha efter hand i
de flesta
länder inrättats s. k. tukthus (det första i
London 1552), i hvilka man böjde fångarna under
en ordnad fängelsedisciplin och holl dem till
arbete, hvilket i de öfriga fängelserna (mörka
fästningshvalf o. d.) var föga möjligt. Men
såsom varande gemensamhetsfängelser för alla
åldrar och kön, för de gröfste förbrytare
och för minderåriga öfverträdare af en
polisförfattning blefvo de ej dess mindre
anstalter för växelundervisning i laster och
brott, om än några bland dem omtalas såsom
vida höjande sig öfver flertalet, t. ex. de
belgiska och holländska fängelser, i hvilka
Howard redan på 1770-talet iakttog oväntade
framsteg. En rörelse i den allmänna meningen
till förmån för en förnuftigare och humanare
behandling af fängelsernas befolkning åstadkom
slutligen engelsmannen J o h n H o w a r d
(d. 1790). I England hade väl vid början af
18:e årh. The society for promoting Christian
knowledge företagit en undersökning af Newgates
m. fl. fängelser, men hvarken denna åtgärd
eller en parlamentarisk kommitté 1729, hvars
undersökningar bragte i dagen do oerhördaste
skändligheter inom fångvården, synes ha
föranledt några mått och steg till missbrukens
afhjälpande. Vald till sheriff i Bedfordshire
1773, hade Howard att å ämbetets vägnar öfvervaka
grcf-skapsfängelset i Bedford, om hvilket häkte,
där Bunyan påbörjade sin "Pilgrim’s progress",
Ma-caulay säger, att i jämförelse därmed det
värsta fängelse i det nutida England är ett
palats. Howards iakttagelser föranledde honom att
besöka de flesta fängelser i England, Skottland
och Irland; öfverallt uppdagade han de svåraste
missbruk och det djupaste elände. Personer,
som efter månaders rannsaknings-arrest blifvit
frikända, släpades tillbaka i häkte, emedan
de ej kunde betala allehanda afgifter till
fångvaktaren och andra vederbörande. Kroglifvet
i fängelserna var en annan inkomstkälla för
fångarnas vårdare. Fångar sutto i åratal, innan
de ställdes inför rätta. Dårar inspärrades
i de allmänna fängelserna. Kopp-patienter
sammanhopades med friska eller sjuka fångar i
smutsiga, trånga, kalla hålor. Ehuru den engelska
brottmålslagstiftningen vid denna tid använde
dödsstraffet i en utsträckning, som ej egde
motsvarighet i något annat civiliseradt land
(hängning för stöld till en shillings värde,
för tillgrepp af ett får, för trolldom),
understeg dock, enligt Howard, de af rättades
ofantliga antal vida deras, som föllo offer för
"fängelsefebern". Samtidigt fick fängelsereformen
en annan målsman i parlamentsledamoten P o p h
a m, som 1774 lyckades genomdrifva ett beslut,
att fångvaktarna skulle aflönas af grefskapen,
ej medelst sportler af fångarna, hvilka dittills
varit underkastade sina väktares tyranniska
godtycke. Howard egnade hela sitt återstående
lif åt fängelsereformen, för hvilken han samlade
material under fortsatta inspektionsresor till
sitt eget lands och sedan 1775 till nästan
alla europeiska staters fängelser. Flerstädes
öfver-raskades han af betydliga framsteg
i fångvården, såsom i Gent, där fångarna,
hvilka hade hvar sin nattcell, sysselsattes
med arbete, af hvars afkastning 1/5 tillföll
dem. I Holland, där äfvenledes arbete var
in-fördt, fann han, att män och kvinnor höllos
åtskilda, att fängelsekrogar ej tillätos och att
afkortning af strafftiden kunde vinnas genom
godt uppförande. 1781 kom han till Sverige,
där han besökte tre fängelser i Stockholm, alla
"smutsiga och vidriga". Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
