- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
257-258

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängelsedirektör ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

257

Fängelsesystem

258

deras särskiljande från medfångarna, men att
detta särskiljande måste ske på ett sätt, som
icke nedtrycker fångens andliga och kroppsliga
krafter eller minskar hans arbetsförmåga. Därför
har cellstraffet förenats med arbetstvång
och den absoluta ensamheten modifierats genom
besök hos fången af fängelsetjänstemän, lärare
och yrkesledare. Erfarenheten har visat, att
enrumsstraffet, sålunda till-lämpadt, icke
innebär någon fara för fången, som tvärtom kan
betrakta sin vistelse i cellen såsom en nyttig
lärotid. Mången fånge föredrar också detta straff
framför gemensamhetsstraffet. Emellertid anses
cellstraffet icke i allmänhet böra utsträckas
öfver vissa år, olika i olika länder. Den stora
kostnaden för nödiga cellfängelsers uppförande
har dock i de flesta stater nödvändiggjort
celltidens inskränkning under hvad eljest anses
lämpligt. På somliga håll kan cellstraffet i
följd af bristande cellbyggnader icke komma
andra än kortare tids fångar till del. Eljest
bruka allmänneligen de längre straffen, som
öfverskjuta den för enrums-vistelse fastslagna
tiden, börja med inneslutning i cell samt
därefter fortsättas i gemensamhetsafdel-ningar,
helst med särskilda sofceller. Nekas kan dock
ej, att gemensamhetsstraffet äfven under sådana
förhållanden medför stora olägenheter genom
den bekantskap fångarna därunder stifta med
hvarandra.

Vid sidan af fängelsesystemet har
fångvårdsvetenskapen många viktiga
frågor under sin behandling. Åtskilliga
stora fångvårdstidskrifter ("Blätter fur
gefängniskunde" och 5JEevue péniten-tiaire"
m. fl.) äro för dessa frågors utredning
vidt spridda organ. Äfven gifva de stora
internationella fångvårdskongresserna
(se d. o.) och mindre möten åt ärendena en
allsidig granskning. Frågorna om asyler och
åkerbrukskolonier för vanvårdade barn, särskilda
straffanstalter för minderåriga förbrytare,
fångarnas undervisning och yrkesutbildning samt
premierande för utfördt arbete, disciplinära
bestraffningar, påföljden af "medborgerligt
förtroendes" förlust, drinkares och sinnessjuka
fångars behandling m. m. utgöra allt föremål
för fångvårdsmän-nens studier.

I Sverige hade vid riksdagen 1809-10 begärts
tillsättande af en kommitté för revision
af strafflagstiftningen. I anledning häraf
förordnades en kommitté, som 1815 afgaf sitt
betänkande om inrättande af nya straff- och
korrektionshus. Häri påvisas det ändamålslösa
i användandet af de många kroppsstraffen
och nödvändigheten af deras utbytande mot
fängelsestraff, som gaf ve tillfälle att
arbeta på fångens förbättring. Sedan en ny
kommitté varit i arbete, tillsattes 1825 en
särskild Styrelse .öfver rikets fängelser
och arbetsinrättningar, hvars förste ordf.,
C. A. Löwen-heim, 1826 framlade följande
förslag. Brottslingar, som enligt då gällande
lag ådragit sig kroppsstraff eller viss
tids fästning, skulle i stället hållas till
ensamhetsfängelse efter det philadelphiska
systemet och alla lifstidsfångar skulle hållas
i fästningsfängelser efter Auburnska systemets
mönster. Med förändrad sammansättning af
styrelsen, i hvilken G. F. Åker-hielm s. å. 1826
ingick såsom ordf., fingo sträf-vandena en annan
riktning, som utmynnade i en klassifikation af
fångarna inom stora gemensamhetsanstalter. I
största utsträckning tillämpadt å de

Tryckt den 22/4 08

försvarslöse i korrektionsanstalterna, där
hufvudsak-liga vikten lades på sysselsättningen,
gaf systemet ett ogynnsamt resultat; och under
ny chef, Kl. Livijn, inriktade styrelsen
åter sina reformsträfvan-den på fångarnas
isolering. Lagkommittén, som utarbetat förslag
till ny kriminallag, förordade emellertid
Auburnska systemet med särskildt sofrum för
hvarje fånge samt fångarnas klassificering,
således utan upptagande af cellsystemet. Men
stödd af Högsta domstolens uttalande, gjorde
sig dock styrelsens mening gällande i fråga om
läns-, krono-och stadsfängelscrna. 1840-41 års
riksdag beslöt, under inverkan af kronprinsen
Oskars skrift "Om straff och straffanstalter",
att bevilja ett extra anslag af 1,950,000 rdr
till nämnda fängelsers ombyggnad i enlighet
med cellsystemets fordringar, och därmed hade
fastslagits, att såväl rannsaknings-fångar
som de, hvilka dömts på högst två år till
fästning eller fästningsarbete, skulle hela
tiden hållas i enrum. K. förordn. 21 dec. 1857
ang. straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum träffade provisoriskt
sina bestämmelser i enlighet härmed genom
föreskriften, att den, som dömts till
straffarbete på två år eller kortare tid,
skulle under strafftiden hållas i enrum, dock
med åtnjutande af af drag af en fjärdedel å tid,
som öfverstege tre månader, äfvensom att fängelse
skulle så verkställas, att fången skulle förvaras
i särskildt rum, skild från andra fångar, utan
rätt till afdrag å strafftiden. De, som dömts
till straffarbete på lifstiden eller viss tid
öfver två år, intogos fortfarande omedelbart i
gemensamhetsfängelse; men genom k. förordn. 30
maj 1873 utsträcktes enrums-straffet äfven
till dessa fångar så till vida, att de skulle i
strafftidens början hållas i cell en sjättedel
af den ådömda strafftiden, dock icke under
sex eller öfver tolf månader. Detta innebar
införandet af ett förenkladt progressivt system,
i det att fången efter en tids enrumsvistelse
öfverfördes i gemensamhet. Fångvårdsstyrelsen,
såsom efter 1859 "Styrelsen öfver rikets
fängelser och arbetsinrättningar" benämndes,
vidhöll alltjämt sin af erfarenheten bestyrkta
åsikt om cellstraffets stora företräden, och på
förslag af dess dåv. chef, generaldirektören
G. F. Almquist, beslöt 1880 års riksdag en
framställning till K. M:t att låta undersöka,
om och under hvilka förutsättningar cellstraffet
kunde utsträckas. Emellertid hade under samme
chefs ledning omfattande åtgärder vidtagits
för att i möjligaste mån omskapa de gamla
gemensamhets-fängelserna till ett bättre. Detta
arbete fortsattes af hans efterträdare sedan
1885, generaldirektören S. Wieselgren. Samtliga
straffängelser försågos med nattceller, i hvilka
gemensamhetsfångarna skulle hållas åtskilda
om nätterna. Lärare anställdes, och ordnad
skolundervisning infördes. Fängelsebiblioteken
utvidgades. De militära kommenderingarna
utbyttes mot omsorgsfullt utvald civil
bevakning. En individuell behandling af fången
genomfördes, sedan ej blott befälet, utan äfven
bevakningskåren sålunda vunnit en sammansättning,
hvarigenom detta möjliggjordes. - Först genom
lagen 29 juli 1892 vann cellstraffet den vid
1880 års riksdag ifrågasatta utsträckningen. Däri
stadgades, att den, som dömts till straffarbete
på fyra år eller kortare tid, skulle under
strafftiden hållas i enrum med rätt att
tillgodonjuta en fjärdedel däraf i afdrag. På

9 b. 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:46:22 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbi/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free