Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängelsevetenskap ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
Färg
268
liggande spektralfärg. Exempelvis erhålles gult
genom blandning af rödt och grönt, omättadt
grönt af gult och cyanblått, purpur af rödt och
violett samt en ljusare omättad nyans af purpur,
rosenrödt, genom blandning af orange och blått.
Metoder för färgblandningen. För åstadkommande
af additiv färgblandning har man användt flera
olika metoder. Den mest fulländade består däri,
att olika delar af solspektrum bringas att täcka
hvarandra. Maxwell var den förste, som åstadkom
dylik blandning af spektralfärger; senare ha mera
fullkomliga apparater konstruerats af Helm-holtz
m. fl. Andra metoder afse blandning af ljus, som
återkastas från ytan af färgade föremål; härvid
får man dock ej verkligen enkla färgkomponenter,
ty i sådant ljus ingå vanligen beståndsdelar af
mycket olika våglängd. Emellertid leda försöken
med dessa i naturen förekommande färger till
väsentligen samma resultat som försöken med
spektral-färgerna. Ett enkelt sätt är att
betrakta ett färgadt föremål genom en glasskifva
och samtidigt låta ljus af annan färg genom
reflexion från glasets främre yta komma in i
ögat. Detta kan anordnas sålunda. På en svart
bordskifva ställes en tunn plan glasskifva
vertikalt; framför glasskifvan lägges en färgad
pappersbit, hvaraf då i följd af reflexionen
en bild synes bakom glaset, och på denna bilds
plats lägges en pappersbit af annan färg så,
att den täcker bilden af den förra. Man ser
då genom glasskifvan blott en papperslapp, som
tyckes färgad med blandningsfärgen. Genom att man
höjer eller sänker ögat, förändras intensiteten
hos det ljus, som genomgår glasskifvan och sedan
träffar ögat, samt hos det, som reflekteras
från glasets framsida, och på så sätt erhållas
olika blandningsförhållanden. Den vanligaste
apparaten för additiv färgblandning är dock
färgsnurran, uppfunnen af Musschen-broek vid
midten af 1700-talet. Snurran består vanligen
af en mässingsskifva, som kan rotera omkring
en vertikal axel. Den öfre ytan uppdelas i
olikfärgade sektorer. Vid rotationen komma de
olika sektorerna att efter hvarandra intaga samma
plats i förhållande till åskådaren, och då för
försvinnandet af ett ljusintryck på näthinnan
åtgår en tid af storleksordningen 1/\o sekund,
så adderas vid tillräckligt stort omloppstal
färgerna, och hela skifvan synes i biandfärgen.
Färgsystemet. Försöken öfver färgblandning
ha ledt till det allmänna resultatet, att
hvarje godtyckligt sammansatt biandfärg kan
ersättas genom en blandning af någon mättad
färg med hvitt. Häraf framgår, att alla tänkbara
olikheter mellan färger kunna inrangeras under
en eller flera af nedanstående tre rubriker,
nämligen: skillnader i ljusstyrka (intensitet),
i färgton, i färgmättnad (nyans). Ljusstyrkan
beror på energiinnehållet hos strålarna, den kan
experimentellt varieras, t. ex. därigenom, att
man ökar eller minskar bredden af den springa,
som släpper igenom ljuset. Olika grader af
ljusstyrka hos en viss färg betecknas ibland
genom olika benämningar på färgen. Sålunda kallas
en ljussvag hvit färg grå; för ljussvagt rödt,
gult och grönt har man resp. namnen rödbrunt,
brunt och olivgrönt. Einga ljusstyrka hos mättade
färger uttryckes genom prefixet "mörk", såsom
mörkgrön, mörkblå’, motsatsen ljusgrön, ljusblå
etc. användes däremot både om en ljusstark mättad
färg och om en omättad
nyans af färgen, hvilket torde sammanhänga
därmed, att vid stor ljusstyrka äfven de mättade
färgerna synas närma sig hvitt (se nedan). Svart
är den färgförnimmelse, som uppstår, då intet
ljus träffar näthinnan; det är förnimmelsen af
ögats hvilotill-stånd. - Med skillnad i färgton
betecknas den olikhet, som består mellan de
mättade färgerna inbördes. Blandas nu sådant
ljus, som ger intryck af en viss mättad färg, med
en större eller mindre mängd hvitt ljus, så blir
resultatet en mer eller mindre hvitaktig nyans
af den ingående färgen: vi få sålunda variation
i färgmättnaden. Med ett matematiskt uttryck kan
man säga, att hela färgsystemet kan framställas
såsom en funktion af tre variabler. Detta är
ett mycket anmärkningsvärdt förhållande, ty det
visar, att variationen i våra färgförnimmelser
är mycket mera begränsad än variationen af
irritamenten, så att en viss färg kan erhållas
genom inverkan på ögat af i allmänhet oändligt
många olika slag af ljus. Undantag utgör dock
härvidlag en del af de mättade färgerna,
som endast kunna erhållas medelst homogent
ljus af bestämd våglängd. Om man bortser från
ijusstyrkan, har man två variabler, färgtonen och
färgmättnaden, att taga hänsyn till i fråga om
ett färgintryck. Grafiskt kunna därför färgerna
representeras af punkter i ett plan. En dylik
bildlik framställning af färgsystemet kallas
färgtafla 1. färgskifva. Vanligen afsättas de
mättade färgerna utefter en sluten kroklinje,
soni från rödt går genom spektral-färgerna till
violett och därifrån genom purpurfärgerna löper
tillbaka till rödt. En viss punkt innanför
kroklinjen får representera hvitt, och de
omättade färgerna af en viss färgton komma då
att ligga på en linje, dragen från denna punkt
ut till motsvarande mättade färg. Newton var
den förste, som begagnade sig af en dylik metod
för beskrifning af färgfenomencn. Han uppdelade
sin färgcirkel i sju sektorer, hvilkas bredd
han valde efter en akustisk-analogi. Ytterst
mot periferien funnos de af honom till
blott sju antagna mättade färgerna, och i
cirkelns midt fanns rent hvitt. - Vill man i
en bildlik framställning åskådliggöra äfven
färgernas ljusstyrka, måste rummets tredje
dimension tagas till hjälp. Lambert framställde
färgsystemet under formen af en färgpyramid
1. färgkon. En sådan kan tänkas utgöra en
stapel af en mängd Newtonska färgskifvor,
där skifvornas radier minskas med aftagande
ljusstyrka. Svart kommer sålunda att förläggas
i könens topp. Kunges färgklot 1. färgkula
tjänar samma ändamål. Newton afsåg emellertid
med sin färgtafla icke blott att gifva en bekväm
öfverblick öfver de förefintliga färgerna; han
försökte äfven att med densamma kvantitativt
framställa de på hans tid visserligen föga
undersökta förhållandena vid färgblandning,
så att man genom en tyngd-punktskonstruktiou
skulle kunna finna biandfärgen af ett godtyckligt
antal färger. Hans framställning är emellertid
icke riktig, om den också utgör en ganska god
approximation. Först matematikern H. Grassmann
lämnade omkr. 1850 en exakt formulering af
de fysiologiska förutsättningar, som måste
ligga till grund för konstruerandet af en dylik
s. k. geometrisk färgtafla, och visade äfven, hur
en sådan beräknas. Med tillhjälp af en geometrisk
färgtafla, där alla färger äro rätt placerade,
kan man lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
