Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talet, då fysikern Th. J. Seebeck företog sig
att bland lärjungarna i de högre klasserna af en
skola i Berlin direkt söka efter färgblindhet. De
fall, som han därvid fann, jämte några andra
tillfälligtvis anträffade, försågo honom för
hans undersökning med ett för den tiden ovanligt
stort material (ej mindre än 13 fall). Medelst
detta kunde han uppvisa dels två skilda arter
af färgblindhet, dels olika grader inom hvarje
art. Insikten i dessa arters väsen befordrades
mycket genom engelsmannen Th. Youngs teori
för färgsinnet, hvilken, ehuru redan framställd
vid 19:e årh:s början, likväl varit förbisedd
och glömd ända till början af 1850-talet, då
den åter kom till heders i Tyskland, genom
H. Helmholtz, och i England, genom
J. Cl. Maxwell. Samtidigt därmed företog sig
G. Wilson, professor i teknologi i Edinburgh, att
metodiskt undersöka färgsinnet hos sammanlagdt
1,154 personer af olika klasser och åldrar, det
största antal, som dittills blifvit undersökt,
i ändamål att upptäcka färgblinda. Wilson hade
därmed det praktiska syftet att skaffa sig
en föreställning om det procentförhållande,
i hvilket färgblindheten förekommer bland
folket i England. Han var också den förste,
som fäste uppmärksamheten på färgblindhetens
praktiska betydelse, hvarjämte han förordade en
kontroll af detta fel hos järnvägspersonalen och
sjöfolket samt lyckades verkligen också införa en
sådan vid en af Englands järnvägar. Men därvid
stannade det för den gången. Detta berodde
förnämligast af bristen på dels en tjänlig
metod för erforderliga undersökningar, dels
tillräcklig fysiologisk bildning för att skapa
en sådan. Också hade Wilson under de närmast
följande tjugu åren endast två efterföljare,
den ene den ofvannämnde franske läkaren Favre
och den andre oftalmologen H. Dor, hvilka
anställde undersökningar i ung. samma skala
som Wilson, den förre för rent praktiskt, den
senare för mera vetenskapligt ändamål. Emellertid
gjordes inga nämnvärda framsteg uti någondera
riktningen. - I början af 1870-talet uppfann
professor Fritiof Holmgren en metod, på en gång
säker och högst enkel, med hvilken ett stort
antal personer på kort tid kan undersökas (se
sp. 278). Ursprungligen tillkommen i ändamål
att anskaffa ett större antal färgblinda till
material för vetenskaplig undersökning, fick
denna metod, efter en 1875 vid Lagerlunda i
Östergötland timad järnvägsolycka, hvilken
väckte tanken på farorna af färgblindheten, en
särskildt praktisk användning för undersökning
af i närmaste hand järnvägspersonalens och
sedermera äfven sjöfolkets, skolungdomens,
militärens och andras färgsinne. Från denna tid
och närmast från det skandinaviska läkarmötet
i Göteborg 1876 daterar sig ett nytt skede inom
färgblindhetens historia såväl på det praktiska
som på det rent vetenskapliga området. I fråga
om järnvägspersonalens och sjöfolkets färgsinne
har man i alla civiliserade länder skyndat att
följa Sveriges exempel och infört metodisk
kontroll. Genom de undersökningar i stor
skala, hvilka i sammanhang därmed anställts,
har ett storartadt material vunnits icke blott
för färgblindhetens statistik (omkr. 100,000
undersökta fall ensamt i Sverige), utan äfven
för den egentliga vetenskapliga forskningen
rörande färgblindheten i öfrigt. Man kan numera
för sådana ändamål förfoga öfver hundratals
färgblinda. Också har färgblindheten sedan
1876 öfverallt blifvit en brännande fråga, och
ett stort antal fysiologer och oftalmologer
har med framgång egnat sig åt lösningen
af dess teoretiska problem, hvilket genom
upptäckten och användningen af flera fall
af ensidig färgblindhet vunnit en oväntad
och stark belysning. Den på de sista åren
oerhördt tillväxande litteraturen på
detta område innehåller många viktiga
bidrag till färgblindhetens teori.
F. H.*
Till ofvanstående, af Fr. Holmgren 1882 lämnade
klassiska skildring torde endast obetydligt vara
att tillägga angående den senare utvecklingen af
läran om färgblindheten. De två hufvudteorierna
kämpa ännu emot hvarandra, men under det att
Hcrings ej väsentligt modifierats, har Youngs
fått en modern atiäggare i den s. k.
duplicitetsteorien, utvecklad af Helmholtz’ lärjunge
von Kries och andra forskare. I denna teori
ha de tre grundfärgerna bibehållits, men dessutom
en fristående ljuspercipierande apparat antagits,
genom hvilkens retning en enfärgad förnimmelse
utkommer och hvilken ensam är i verksamhet vid
mycket låg ljusstyrka, då man ej kan skilja
olika färger från hvarandra. I näthinnan
finnas två olika ändorgan för förmedling
af ljusförnimmelsen, nämligen stafvar och
tappar. De förstnämnda ha i sin ytterdel ett
färgämne, synpurpurn, hvilket sönderdelas af
ljuset och återbildas i mörker. Genom åtskilliga
fysikaliska och fysiologiska fakta är det ställdt
utom tvifvel, att vid de lägsta ljusstyrkor, då
färger ej kunna urskiljas, endast de synpurpur
innehållande stafvarna funktionera, och att dessa
sålunda bilda ögats mörkapparat, hvilken endast
förmedlar förnimmelser af olika ljusstyrka och
följaktligen är monokromatisk (enfärgad). Men
duplicitetsteorien går längre, i det den antager,
att stafvarna äfven vid starkare belysning,
då synpurpurn i dem är blekt af ljuset, utgöra
en monokromatisk apparat, och att följaktligen
tapparna ensamma förmedla färgförnimmelse,
ett antagande, som ej är lika säkert grundadt
på exakta bevis.
En olycklig följd af kampen mellan de olika
färgteorierna är den villervalla, som uppstår i
nomenklaturen därigenom, att de olika arterna af
färgblindhet af teoriernas respektive målsmän
beläggas med olika namn. Man har därför på
senaste tiden sökt få till stånd en nomenklatur,
som vore oberoende af teorierna. Vid normalt
färgsinne kan hvilken färgton som helst,
om än ej i hvilken mättningsgrad som helst,
erhållas genom blandning af tre lämpligt valda
färger. Det normala färgsystemet kallas därför
trikromatiskt. För den färgblinde behöfvas
till samma ändamål endast två färger, och
färgblindheten kallas i öfverensstämmelse
härmed dikromatopsi. Med protanopi
menas Youngska teoriens rödblindhet, med
deuteranopi förstås grönblindheten, med
tritanopi violettblindheten, hvilken af
Heringska skolan benämnes blågul- eller
vanligare gulblåblindhet, under det att de båda
första formerna sammanfattas under benämningen
rödgrönblindhet. De ofullständigt färgblinde
kallas anomala trikromater, ett
begrepp, hvars gränser dock ännu ej äro exakt
fixerade.
Nyare undersökningar öfver det i olika ögon
något växlande inflytandet af vissa fysikaliska
förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
