- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
289-290

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

289

Färgklaver -Färgning

290

Sverige lär man f. n. vara betänkt på att, så
vidt möjligt, följa utlandets exempel i detta
hänseende. Nutidens främsta män på området torde
vara professorerna Church och Hurst i England,
den förre som teknik-kemiker, den senare på färg-
och pigmentkemiens vidlyftiga gebit.

Rörande de viktigaste färgernas
hållbarhetsför-iiållanden må nämnas följande. Af
de hvita färgerna äro permanenthvitt (barythvitt
1. barium-sulfat) och zinkhvitt hållbara,
blyhvitt (kremshvitt) tvifvelaktig. Af gula
färger äro naturliga gula ockror, gulockra,
guldockra, rå terra m. fl., samt äkta
neapelgult och kadmium hållbara; tvifvelak’tiga
äro aureolin, marsgult, indiskt gult, gul
ultramarin och kroragult; h. o. h. förkastliga
äro gum-migutta, gult lack och gul stil de
grain. Hållbara röda färger äro vermillon (äkta
cinnober) och alla eafcurliga röda råa eller
brända ockror, tvifvelaktiga alla röda lack-
och krappfärger, förkastliga alla karminfärgcr,
saturnrödt och andra blyhaltiga färgämnen. Bland
de violetta färgerna äro violett ultramarin
och violett kobolt hållbara, violetta lack-
och karminfärger förkastliga. Tillförlitliga
gröna färger äro vert emeraude, grönjord
(terre verte), koboltgrönt, grön ultramarin,
malakit och grön kromoxid, tvifvelaktiga
mineralgrönt och täckgrönt, förkastliga grön
cinnober, saftgrönt, spanskt grönt och gröna
lackfärger. Bland blå färger äro ultramarin,
kobolt och bleu céleste permanenta, blågrön
oxid, smalt och mineralblått tvifvelaktiga,
pariserblått, berlinerblått, preussiskt blått
och indigo förkastliga. Af de bruna och svarta
färgerna äro alla naturliga bruna ockror brända
eller obrända samt elfenbensvart, bensvart,
kernsvart, grafit och lamp-gvart hållbara,
kasselbrunt, brysselbrunt, Van Dyck-brunt och
brun stil de grain tvifvelaktiga, asfalt, mumie
och samtliga bruna lackfärger förkastliga.

Dessa uppgifter äro gällande hufvudsakligen
för oljemåleriet. Hållbarhetsfrågan ställer
sig något annorlunda för akvarellmåleriet
och på ett i ännu högre grad af vikande sätt
för alfreskomåleriet, till hvilket endast ett
fåtal färger kan med full tillförsikt användas.
A. T-g.

Färgklaver, fys., en af J. Plateau (d. 1883)
konstruerad apparat, bestående af två bakom
hvarandra roterande, cirkelrunda skifvor. Den
bakre är delad i åtta lika stora sektorer, som
i ordning äro målade med rödt, svart, blått och
hvitt; i den främre äro två motstående, smalare
sektorer utskurna. Om skifvorna rotera med
endast ringa hastighetsskillnad, framträda efter
hvarandra olika färgtoner af rödt och blått.
K. L.»

Färgklot, fys. Se F ä r g, sp. 268.

Färgkon, fys. Se Färg, sp. 268.

Färgkopparstick. Se Färggravyr.

Färgkoppartryck. Se Färggravyr.

Färgkroppar, bot., detsamma som kromatoforer. Se
Cell, sp. 1390.

Färgkula, fys. Se F ä r g, sp. 268.

Färgkulla, bot., namn på Anthemis tinctoria.

Färgkänsliga plåtar, fot., ortokromatiska
plåtar. Se Fotografi, sp. 1000.

Färglitografi. Se Färggravyr, sp. 287.

Färglära, fys. och fysiol., läran om
färgföreteelsernas lagar och orsaker. De första
erfarenhetsrön om uppkomsten af biandfärger
(se Färg) gjordes af målare, och dessa lärde
sig tidigt att reda

Tryckt den M/4 08

sig med ett fåtal färgämnen. Plinius berättar,
att de äldre grekiske målarna begagnade endast
fyra olika färger, och Lionardo da Vinci säger,
att han utom svart och hvitt behof de endast
fyra färger, nämligen gult, blått, grönt och
rödt. Då grönt kan framställas medelst blå och
gula färgämnen, inskränktes sedermera antalet
af de s. k. grundfärgerna till tre: rödt, gult
och blått. - Försöken att förklara färgernas
uppkomst gå långt tillbaka. Aristoteles ansåg dem
uppkomma genom blandning af svart och hvitt, och
denna åsikt var i det stora hela härskande ända
till Newtons tid. Newton visade, att det hvita
ljuset icke är enkelt, utan genom en prisma kan
uppdelas i (enligt honom sju) enkla färger. Han
påpekade därjämte, att ljusstrålarna själfva ej
äro färgade, utan att de endast förorsaka olika
färgförnimmelser. I skarp opposition mot Newton
ställde sig Goethe; han upptog Aristoteles’
lära om blandningen af svart och hvitt och
trodde sig i färgföreteelserna vid grumlade
genomskinliga föremål (se Färg och Skymning)
ha funnit ett "urfenoinen", som skulle ligga
till grund för uppkomsten af alla färger,
äfven spektralfärgerna. Goethes "Farbenlehre"
innehåller många träffande och skarpsinniga
iakttagelser, men hans färgteori är i det stora
hela felaktig. Om de moderna färgteorierna se
Färg och Färgblindhet. K. L. (G. N.)

Färgmossa, bot. Se P a r m e l i a.

Färgmättnad, fys. Se Färg, sp. 267-268.

Färgning, kem. tekn., i vidsträckt bemärkelse
en handling, hvarigenom färg meddelas åt ett
föremål; i inskränkt och vanlig betydelse
förstås därmed ett förfarande att behandla
animaliska eller vegetabiliska fibrer (ull,
silke, bomull, lin) med färgämnen, så att den
erhållna färgen sedan ej kan borttvättas vid
upprepade tvättningar med såpa och vatten.

Konsten att färga väfnader utöfvades enligt
grekiska och romerska författare, särskildt
Plinius (d. 79 e. Kr.), sedan urminnes tider i
Indien och Egypten. I det senare landet användes
indigo, safflor m. fl. färgämnen. Man kände redan
före Plinius till sättet att genom olika slags
betning af väfnaderna få fram olika nyanser med
ett och samma färgämne. Äfven hos fenicierna stod
färgkonsten högt, och den under hela forntiden
så mycket värderade tyriska purpurn har troligen
uppfunnits i Feni-cien. Till Europa öfverfördes
färgningskonsten småningom genom judar och
morer och torde först ha nått Sicilien och
Italien. Redan på 1200-talet funnos mäktiga
färgarskrån i Florens, Venezia m. fl. orter i
norra Italien. Under 1400-talet (och sannolikt
redan förut) var färgningskonsten allmänt spridd
öfver större delen af Europa, hvarjämte redan
då de viktigaste vegetabiliska och mineraliska
färgämnena voro kända. Med Amerikas upptäckt
följde användningen af koschenill och kampeschträ
som färgämnen, i slutet af 1700-talet började
kvercitron och under första delen af 1800-talet
katechu att begagnas. På sista tiden, efter
upptäckten af de kemiska färgämnena, framför allt
anilinfärgerna med deras oräkneliga nyanser, har
ett nytt tidehvarf börjat för färgningen, och de
äldre, ofta mycket invecklade arbetsmetoderna
ha i de flesta fall kunnat ersättas med vida
enklare och säkrare.

Sedan gammalt har man indelat färgämnena i
sådana, som färga direkt, substantiva färger,
och sådana, som göra det indirekt, adjektiva’

9 b. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:19 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free