Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
Färgning
292
färger, genom förening med vissa ämnen (b e
t-ämnen), såsom järn-, krom- och zinkoxid eller
andra baser. Denna indelning håller emellertid
streck endast då, när det är fråga om en viss
sorts fibrer, t. ex. ylle, ty vissa färger,
såsom eosin och fuksin, äro substantiva mot ylle
och siden, men adjektiva mot bomull.
Kiktigare indelas färgämnena efter deras kemiska
sammansättning och förhållande till olika
slags fibrer i följande fem grupper: Basiska
färger, salter af färgbaser, såsom fuksin,
några azofärger, såsom krysoi-din, rodaminerna,
metylen blått, saffranin och indulin. Dessa
färga siden och ylle direkt, bomull först
efter garfsyrebetning. - Sura färger, natron
och kalk-salter af sulfonsyror, hvartill höra
de flesta azofärger, sur fuksin, sulfonsyra af
indigoblått liksom nitro-färgerna. Dessa färga
ylle och siden direkt vid närvaro af fria syror,
men icke bomull. - Substantiva bomullsfärger
j sulfonsyrade salter af diazo-färgerna,
derivater af bensidin, några andra diaminer
samt svafvelfärgerna. Dessa färga bomull
direkt i neutrala eller svagt alkaliska bad,
svafvelfärgerna i svafvelalkaliska bad, många
äfven ylle i sura bad. - Betfärgerna, svagt
sura färgämnen, som innehålla fenol- eller
alisarinhydroxylgrupper, såsom alisarin, några
azofärger, eosiner och de flesta naturfärgämnen
(blåholts, gulbär m. fl.). Dessa färga animaliska
och vegetabiliska fibrer först efter betning
med metalloxider; blott några eosiner färga ylle
och siden direkt. - Framkallningsfärger, hvilka
framkallas på fibern utan egentlig betning,
såsom indigoblått, katechubrunt, anilinsvart,
järn-chamois och isfärgerna.
Vissa färger, som fästas vid tyget genom albumin
eller andra klisterämnen, kunna ej räknas till
de egentliga färgämnena. De användas blott vid
s. k. tygtryck, hvilket mera närmar sig målning,
ehuru det är en komplicerad färgning.
Man kan ej uppställa en teori för alla de
olika färgningsprocesserna till följd af
fibrernas olika mikroskopiska byggnad och
kemiska sammansättning samt färgämnenas högst
olikartade karaktär. Däremot kan för hvarje grupp
af besläktade färgämnen nog färgningsförloppet
i de flesta fall förklaras. Som exempel kan
nämnas yllets färgning med en basisk färg,
eosin. Enligt Knecht bindes eosinen rent kemiskt
af yllefibern. Denna afspaltar vid upphettning
med baser eller syror den s. k. lanuginsyran, en
i vatten löslig amorf amidosyra, som samtidigt
har sura och basiska egenskaper, hvilket gör,
att den med eosinen ger en röd olöslig fällning
i1 fibern, "lanuginsyrad rosanilin", under
det att»den af-spaltade saltsyran förenad med
ammoniak kvarblir i badet. Likaledes bindes den
färglösa mot eosinen svarande carbinolbasen
af yllefibern med röd färg. På samma sätt
af skilj es ur siden en kväfvehaltig syra,
"sericinsyra". Bomull däremot kan ej färgas
med fuksin, emedan den ej af skilj er någon
lanuginsyran motsvarande kropp.
En dylik förklaring af färgningsprocessen
som en rent kemisk omsättning är ej alltid
möjlig. Sålunda kan framkallningsfärgernas
fästande på fibern förklaras som en ren mekanisk
adhesion mellan färgkornen och de finporiga
fibrerna.
Yllets betning (se d. o.) med alunlösning
beror tydligen på en omsättning af samma slag
som färg-ningen. Kokas ylle med starkt utspädd
alunlösning,
upptages och bindes lerjord, så att den sedan
ej kan. uttvättas med vatten, under det att
svafvelsyran till större delen stannar löst
i badet. På samma sätt upptagas de öfriga
s. k. seskvioxiderna som järnoxid Fe2 03 och
kromoxid Cr2 03, liksom äfven tennoxid Sn02,
under det att salter af typen natriumsulfat Na2
S04 icke upptagas af ylle och siden. Härvid bör
märkas, att lerjord upptages som sådan blott
vid utspädda och alltså starkt dissocierade
lösningar; ur koncentrerade lösningar
upptages alun osönderdelad af fibern. En
liknande attraktion af seskvioxider besitter
hudsubstansen, som också lätt binder yllefärger
och garfsyra.
På detta sätt kan bomullsfibern och öfver hufvud
taget cellulosa ej betas med metalloxider,
ty den förmår ej att ur utspädd alunlösning
absorbera lerjord och sålunda öfvervinna
vattnets lösande inverkan. I stället måste
lerjordshydrat utfällas i fibern, hvilket sker
på olika sätt. Så indränkes-bomullen med acetat
och ångas sedan, då ättiksyran går sin väg och
oxiden stannar. Eller också dränkes bomullen
i alunbad och neddoppas i en lösning af soda,
krita e. d., då lerjordshydratet ut-fälles. En
egendomlig förmåga att binda garfsyra och vissa
oxy f ettsyror eger bomullsfibern.
De betämnen, som bundits af fibrerna, förmå
fixera alla de färgämnen, som med betmedlen bilda
olösliga kemiska föreningar, och detta gäller
både animaliska och vegetabiliska fibrer. I
allmänhet ger en färgning med betning mera
tvättäkta färg än färgning med substantiva
färgämnen.
Färgningen sker i kar af trä eller koppar, mera
sällan af järn. Karen äro ofta försedda med mer
eller mindre invecklade mekaniska anordningar för
färggodsets förande genom färgbadet samt ofta med
ånguppvärmning. Tyger sys ihop, så att de bilda
en sluten bana, och denna dragés öfver en haspel,
så att färgen fördelas jämnt. Garn upphänges i
härfvor på färgkäppar med fyrkantigt tvärsnitt,
som ligga på öfre karkanten. Genom att emellanåt
vrida käpparna föras nya delar af härfvorna
ned i badet. Äfven i ospunnet tillstånd färgas
fibern, och gäller detta särskildt ylle. Det
vatten, som användes i färgeriet, måste vara
mycket rent. Icke blott de för ångpannorna så
skadliga kalksalterna af kolsyra och svafvelsyra,
utan äfven en del lättlösliga salter, såsom
magnesiumsulfat Mg S04, magnesiumklorid Mg
C12 och aluminiumsulfat A12 (S04), äro farliga
för färgningsprocesser. Genom dessa förstöras
särskildt adjektiva färger, hvarjämte de
bibringa eo del färger, t. ex. alisarinrödt,
vid färgningen annan nyans. I vissa fall blir
färgningen mycket ojämn. Icke mindre skadliga äro
dessa föroreningar vid tvättningen af färggodset
före och efter färg:ningen. Om vattnet håller 10
mg. kalk Ca O pr 100 kbcm., så sönderdelar kalken
i en kbm. vatten 1,5 kg. tvål, som förloras. Den
utfällda kalktvålen förorenar färggodset och
försvårar betningen. Vidare måste den använda
tvålen vara mycket ren och neutral. Den får
ej innehålla fritt alkali, fria syror eller
oförtvåladt fett, emedan dessa föroreningar
angripa fibern och ändra eller förstöra färgerna.
Färgningsförfarandet tillgår i stort sedt på
följande sätt. Först tvättas godset i varmt
tvålvatten eller enbart vatten, och därefter
betas det genom att nedföras i en lösning af
alun eller annat betmedel (se Betning). Därefter
befrias det från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
