Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast för en permanent befäst och med
verksammaste försvarsmedel i öfrigt utrustad
plats, under det att en provisoriskt eller
passagert förstärkt ort ej kan försvaras med
mindre en motsvarande stegring
af försvarskrafterna eger rum (ung. som 1:
2: 4), men kan äfven i detta fall ej gärna
hålla sig länge mot de gröfre anfallsvapnens
verkan. Den första af de här ofvan nämnda
fordringarna uppfylles af en sammanhängande
och orten omslutande befäst stridsställning,
kärna eller enceinte, med verksamma och väl
flankerade stormhinder. Förr kunde en sådan
fylla äfven det andra angifna villkoret, för
så vidt den var utrustad med alla medel mot en
reguljär belägring. I sin enklaste form bestod
en sådan fästnings profil (fig. 1) af hufvudvall
A, graf, B, och betäckt väg, C, med fältvall, D, eller
ock endast fältvall (fig. 2, e). Hufvudvallen
utgjordes af bröstvärnet, c, med bakomliggande
vallgång, hvars öfre del, b, var kanonbank och
lägre, a, tjänade till skyddad förbindelse. På
vallgångens öfre del anlades tvärvallar eller
traverser, d, som konstruerades antingen såsom
massiva fulltraverser eller såsom bombfast
hvälfda håltraverser (beredskapskasematter
och ammunitionsmagasin). Under vallgången
förlades bombfria hvalfbyggnader (fig. 2 a),
afsedda till boningskasematter, förrådslokaler,
ammunitionsmagasin o. d. Innanför och lägre än
vallgången låg vallgatan. Grafven var antingen
torr med murad eskarp och kontereskarp (fig. 1, e
och f) eller våt. Beklädnadsmurarna försågos ofta
med bärhvalf (fig. 2, d). Gjordes eskarpmuren
fristående (fig. 2,6), fortsattes vallens yttre
sluttning ned till en rundgata, c. Betäckta
vägen gjordes ibland dubbel, och mellan de båda
fältvallarna lades då en förgraf, i hvilken
stormhinder anordnades. Fästningens planform
utgjordes af en månghörning, hvars sidor, de
s. k. fronterna, för åstadkommande af korsande
eld öfver närmast framförliggande terräng och
i synnerhet för grafvens flankering brötos på
olika sätt alltefter det befästningssystem,
som skulle tillämpas
(fig. 3, där B betecknar bastions-, T
tenalj- och K kaponjärsystemet). Frontlängden
berodde på defenselinjens längd, räknad från
flankeringsartilleriets plats. Fästningen
försågs vanligen äfven med utanverk, som
ibland framskötos ganska långt, samt med
inre försvarsverk. Där bastionssystemet skulle
tilllämpas, bestodo utanverken åtminstone af (se
fig. 4) tenalj framför kurtinen och den vanligen
där liggande ingången, poternen, samt längre
fram ravelin, reträttravelin och samlingsverk;
förbindelsen mellan reträttravelin och tenalj
skyddades af gångvärn. I
 |
| Fig. 3. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
