Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födoämnen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapsföljd, d. y. s. en kunskap, som inses eller
fattas genom en annan (kunskapsgrunden). Liksom
grund bör skiljas från orsak (villkor för
framträdande i tiden), bör följd skiljas från
verkan (en i tiden framträdande företeelse,
som betingas af en annan, orsaken).
S-e.
Följdarmän, detsamma som fylgdarmän (se d. o.).
Följdmeristem, bot. Se Meristem.
Följdsats, språkv. Se Konsekutiv.
Följdsjukdomar, med. Erfarenheten har visat,
att en del sjukdomar, sedan de på typiskt
sätt gått tillbaka, åtföljes af andra. Såsom
exempel härpå kunna anföras njurinflammation
efter scharlakansfeber, lungsot efter mässling
eller kikhosta. Difteri kan medföra vissa
karakteristiska förlamningar, som komma en
eller annan vecka efter svalgaffektionens
tillbakagång. Sinnessjukdom kan i en
del fall ansluta sig till en genomgången
nervfeber. Några sjukdomar, som man länge
uppfattat som fullt själfständiga, ha visat
sig vara följdsjukdomar. Så t. ex. anses numera
ryggmärgslidande (tabes dorsalis) och paralysie
générale ha till nödvändig förutsättning en
föregående syfilitisk infektion. J. E. J-n.
Följeceller 1. Annexceller (ty. geleitzellen),
bot., äro de silrören åtföljande parenkymatiska,
protoplasmarika celler, som uppkomma jämte
silrören ur dessas moderceller genom i
längdriktningen ställda väggar. Se vidare
Kärlsträng. G. A.*
Följe eller farnöte. Se Flock och farnöte.
Följeslagare, mus. Se Comes och Fuga.
Följetong (fr. feuilleton), en särskild,
åt estetiska eller andra underhållande ämnen
egnad del af en tidning, hvilken del vanligen
genom ett streck är skild från tidningens öfriga
innehåll. Både namnet och saken äro af franskt
ursprung. Det förra är ett diminutiv af feuille,
blad, och betyder således egentligen litet
blad. I överensstämmelse med denna betydelse
framträdde följetongen först såsom ett litet
tilläggsblad till den stora tidningen. Det var
"Journal des débats", som 8 Pluviôse år VIII
(28 jan. 1800) införde denna nyhet. Denna
första följetong innehöll spektakelprogram,
annonser, puffar och förteckningar öfver böcker,
modeartiklar m. m., allt kryddadt med litterära
småsaker, charader, logogryfer, epigram
o. d. Kort därefter infördes teaterkritiken
i densamma. Redaktionen af nämnda tidnings
följetong ombesörjdes först af Geoffroy,
och senare glänste i densamma under mer än
ett tredjedels sekel J. Janins spirituella
måndagsartiklar rörande teatern. De andra
tidningarna upptogo hvar efter annan denna nyhet,
och den litterära följetongen, egnad åt kritik
af teater och litteratur, öppnade en ny bana för
skriftställare med namn och talang. Med tiden
fick hvarje ämne, såsom skön konst, vetenskap,
dagens händelser, sin egen följetong under
strecket i de politiska tidningarna. Stilen
undergick ock småningom en förändring, i det den
närmade sig kåseriet, och kvickhet och ledigt
behag sattes såsom dess förnämsta egenskaper. -
Bruket att i följetongen meddela stycken af
längre fortlöpande berättelser och romaner
infördes först mot slutet af 1830-talet af
Paristidningen "Le siècle". I synnerhet i slutet
af Ludvig Filips regering var romanföljetongen
modern och hade ofta större andel i spridningen
af en tidning än någonsin dess politiska
hållning. Så erhöll "Le siècle"
tusentals prenumeranter genom meddelandet af
Dumas’ stora romaner: "Les trois mousquetaires"
och dess fortsättningar samt "Le comte de Monte
Cristo"; och "Le constitutionnel" lefde upp
till nytt lif, tack vare Sues sociala romaner,
af hvilka "Le juif errant" ensam betingade ett
pris af 100,000 fr. Frankrikes exempel med
afseende å följetongens användning följdes
både i ena och andra riktningen i de flesta
andra länder, utom i England, hvars tidningar
icke nyttja någon särskild följetongsrubrik
och ej heller intaga romaner. - De svenska
tidningarna började först på 1840-talet att
begagna en särskild följetongsafdelning. Denna
fylles nästan uteslutande af noveller
eller längre romaner, nu för tiden oftast
öfversättningar, under det den litterära,
teater- och konstkritiken, reseskildringar och
kåseri i allmänhet ingå i textafdelningen.
A. F.*
Fölkersahm (Völkersahm), Hamilcar von,
friherre, livländsk statsman, f. 1810 i
Riga, d. där 1856, kom såsom egare af godset
Rujen-Grosshof (sedan 1833) till insikt om de
estnisk-lettiske böndernas agrar-ekonoiniska
elände och bildade för af hjälpande af detsamma i
början af 1840-talet på livländska landtdagen ett
reformparti samt genomdref såsom landtmarskalk
(1848-51) arrendenas utgörande i penningar i
st. f. dagsverken och grundandet af en bank
till att förhjälpa arrenda-torerna att blifva
själfegande. Därjämte antogos under hans ledning
flera reformbeslut till skydd för den, tyska
och lutherska kulturen i landet.
Föl-lamhet, veter., är en hos späda föl rätt
ofta förekommande sjukdom, som består i en genom
infektion från nafvelsträngen uppkommen var- och
blodförgiftning (septikopyemi). Ordet föllamhet
är emellertid så till vida vilseledande, att
någon lamhet i egentlig bemärkelse ej förekommer,
men benämningen härleder sig däraf, att det tyska
namnet på sjukdomen, lähme, halta, har uppkommit
därigenom, att sjukdomen ofta yttrar sig såsom
en af betydande rörelsestöringar åtföljd varig
ledinflammation (pyemisk artrit). Sjukdomen
börjar vanligen kort efter födelsen och kan yttra
sig olika alltefter graden af infektionen och de
organ, som däraf företrädesvis angripits. Det
första tecknet är, att nafvelsträngen ej såsom
i vanliga fall torkar in, utan kännes något
fuktande och ansvälld, ömmande vid beröring
och afsöndrande en illaluktande, varblandad
vätska. Djuren visa sig mycket dåsiga, få feber,
som ofta är växlande, d. v. s. stiger och faller
tidtals, och i svårare fall inträder döden inom
kort genom allmän blodförgiftning. Ofta spridas
varkroppar och bakterier från den inficierade
nafvelsträngen genom blodkärlen till andra
organ såsom lefver, lungor och njurar, och
framkalla där varbildande inflammationer med
däraf följande olika sjukdomstecken. Synnerligen
ofta uppträda häftiga ledinflammationer,
beroende på, att smittämnet genom kärlsystemet
spridt sig äfven till ledgångarna; de angripna
ledgångarna svullna starkt, kännas heta och
betydligt ömmande; stundom angripas flera
ledgångar samtidigt (pyemisk polyartrit),
och mest utsatta för sjukdomen äro hasen och
knäleden på främre extremiteterna. mera sällan
knäleden på bakre extremiteterna, höftleden och
armbågsleden. Orsaken till sjukdomen är mikrober
(enligt Sohnle en s. k. kapselkock, som är att
betrakta såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
