Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 359-360 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födoämnen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

basilikorna. Sofiakyrkan i Konstantinopel förses
under Justinianus (midten af 500-talet) med fönsterglas,
som delvis ännu lära finnas på sin plats. Från
Bysans öfverföres glasblåsarkonsten till Venezia och
därifrån till det öfriga Europa, företrädesvis till
Frankrike och Tyskland.

Man kan säga, att bruket af glasfönster åtminstone
för kyrkor och andra offentliga byggnader äfvensom
i förnämligare privatbostäder under medeltiden
småningom utbredde sig öfver hela Europa. Men
medeltidens fönsterglas voro icke, såsom våra, stora
helhvita skifvor, utan rutorna sammansattes af mer
eller mindre ogenomskinliga, oftast färgade små
skifvor, sammanhållna af blyfalsar. Rutorna kunde
för stadgans skull ej göras bredare än 50 à 75 cm.
och af ung. samma höjd. För så vidt fönstret skulle
vara bredare, måste det uppdelas med poster af järn
eller sten. Af detta behof utvecklade sig småningom
de praktfulla spröjs- eller masverk, som utgöra en af
de götiska byggnadernas mest karakteristiska
prydnader (fig. 1).

Fig. 1. Korfönster i katedralen i Exeter, England (1280-talet).

Rutorna fästes direkt mot i stenen
huggna falsar och stagades mot vindtrycket genom
horisontala s. k. stormjärn eller stormstänger.
(Angående den i dessa medeltida fönster utvecklade
beundransvärda glasmålningskonsten se Glasmålning.)
Det romanska byggnadssättet med tjocka,
tunga murar och små, smala och enkla fönster
måste efter hand vika för den genialiska, i Frankrike
uppfunna och utbildade götiska hvalfbyggnadsprincipen
med sträfpelare och bärande hvalfstrålar.
Detta byggnadssätt möjliggjorde betydligt större
fönster; systemet tillät utnyttjandet af hela
väggfälten mellan sträfpelarna till dageröppningar. Man
gick äfven till denna ytterlighet. Karakteristiska
och synnerligen vackra exempel härpå äro bland
andra Sainte Chapelle i Paris, Chapelle de
Saint-Germain en Lay, Chapelle de Vincennes samt det
till ärkebiskopshuset i Reims hörande kapellet,
allesammans från midten af 1200-talet.

Fig. 2. Plan och sektion af Sainte Chapelle i Paris.

Fig. 3. Det yttre af Sainte Chapelle i Paris (1242-47).

Sainte Chapelle
i Paris (fig. 2 och 3) är ett rum af omkr. 10
m. bredd, 30 m. längd och 20 m. höjd; väggarna
utgöras ofvanför den 4 m. höga ogenombrutna
bröstningen uteslutande af med färgrika glasmålningar
försedda fönster, 15 m. höga och 5 m. breda, skilda
från hvarandra endast genom de knappt meterbreda
sträfpelarna, som med större delen af sin massa stå
utanför glasfönstren och icke synas inifrån genom
de mörka glasmålningarna. Redan medeltiden har
sålunda åstadkommit verkliga glaspalats, men
karaktären af rum har dock bibehållits tack vare
glasmålningarna. Med glasteknikens framsteg ökades

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>