Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fönster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något glasskifvornas dimensioner och förmågan
att framställa dem färglösa. I spetsen för denna
sträfvan gick under 1600-talet glasindustrien i
Böhmen. Redan på 1500-talet hade man visserligen
i Norden fullt genomskinliga rutor, ehuru
ganska små, men mindre förmöget folk hjälpte sig
ännu med glimmerskifvor, horn, oljadt papper
eller lärft. Man anförde ännu 1546 såsom något
anmärkningsvärdt, att Luthers sofrum i Eisleben
var försedt med glasfönster.
Först mot slutet af 1600-talet genom fransmannen
de Nehous 1688 gjorda uppfinning att gjuta
glasskifvor antogo dessa större dimensioner,
och man började infatta dem i träspröjsar
och fasthålla dem vid dessa med stift och
kitt. Konsten att framställa de moderna stora
butikfönstren är, som ofvan nämnts, endast några
tiotal år gammal.
Då i vår tid, som eger hvad föregående
århundraden förgäfves eftersträfvade, fullkomligt
färglösa glasskifvor af så godt som hvilken
storlek som helst, ändock yppar sig en håg att
återupptaga medeltidens blyfalsade smårutor
eller 1700-talets träspröjsverk, beror nog
detta därpå, att fönstren sålunda anordnade ge
en mer konstnärlig afslutning af boningsrummet
och en trefnare afsöndring från yttervärlden,
än de stora, klara glasrutorna förmå.
Ett fönster måste, för att möjliggöra på
samma gång rörlighet och täthet, konstrueras
på så sätt, att glaset insättes i en träram,
kallad fönsterbåge, som förstärkes i hörnen
med synliga och sirade eller infällda och
öfvermålade "hörnjärn". Fönsterbågen rör sig
på gångjärn i en annan träram, kallad karm,
sammansatt af ganska groft virke (hos oss
vanligen 7,5x15 cm.) och afpassad efter det i
muren utsparda hålet (se fig. 4, 5, 6). Karmen
fästes i muröppningen på olika sätt, beroende
på väggens material samt på, huruvida karmen
insättes samtidigt med väggens uppförande
eller först efteråt. Det senare sättet har vid
tegelväggar den fördelen, att karmen icke drages
skef genom murens sättning, innan murbruket
hunnit hårdna. Mellanrummet mellan karmen och
väggen tätas med dref. Karmen är försedd med fals
eller anslag för ytter- och innerbågarna. Karmen
kan vara uppdelad genom vertikala midtposter
och horisontala tvärposter, de senare kallade
losholtsar. I hvarje afdelning röra sig en
eller två bågar. Alla hörnjärn, gångjärn, hakar,
reglar och andra till fönsterbågarnas öppnande
och stängande hörande järn- eller metalldelar
kallas med ett gemensamt namn fönsterbeslag. Då
snickaren slutligen inpassar fönsterbågarna i
den i muren fästa karmen och förser dem med alla
nödiga beslag, säges han "beslå" fönstret.
Fönstren måste, som ofvan nämnts, hos oss vara
dubbla för köldens skull; för att kunna göras
rena måste de vara rörliga, och för att vara
dragfria måste de göras täta. Man kan knappast
tänka sig något mera primitivt och opraktiskt
arrangemang än det, som väl ännu för 30 år sedan
var det hos oss enda brukliga: de utåtgående
ytterfönstren, som lästes med två hakar, den
öfre oftast utom räckhåll för en människa af
normal längd; de utåtgående fönstren äro svåra,
ibland lifsfarliga att rengöra, för så vidt
man ej lyfter af dem, i blåst besvärliga att
öppna. Därtill hörde lösa innanfönster, som om
hösten hämtades ned från vindarna, inpassades
efter sina nummer i de respektive fönstren och
tätades genom på springorna mellan bågen och
karmen klistrade pappersremsor. På samma sått
måste ock ytterfönstret tätas, ty hakarna
åstadkommo ingen fjädring eller tryckning af
bågen mot karmen. På våren måste pappersremsorna
blötas bort och innanfönstren åter upp på vinden.
Nu brukliga stänganordningar å fönster äro
alla så konstruerade, att de på ett eller
annat sätt pressa fönsterbågen mot karmens
anslag. Äro fönstren utomordentligt omsorgsfullt
utförda, behöfvas inga särskilda tätlister,
men sådana fönster äro mycket dyrbara och
förekomma icke i vanliga spekulations- och
privatbyggnader. Därför åstadkommes den nödiga
tätheten genom särskilda af ullgarn tillverkade
tätlister, som stiftas på karmens anslag. En
stor förbättring ur bekvämlighetssynpunkt är
vunnen genom anordningen med "kopplade bågar",
d. v. s. att innanfönsterbågen är satt på
gångjärn på ytterbågen eller tvärtom, alltefter
som fönstren äro utåt- eller inåtgående (se
fig. 7). Härigenom befrias man från allt besvär
med uttagning och insättning af innanfönstren;
de sitta i hela året om; man öppnar vinter och
sommar sitt fönster med endast ett handgrepp, och
dessa fönsters täthet, anordnad med tätlister
och fjädrande beslag, har visat sig fullt
tillfredsställande.
Inåtgående fönster medföra, utom lättheten
att rengöra, det behaget, att man kan
undvara midtposten och, äfven vid ganska
stora höjder, losholtsen, detta senare dock
under förutsättning, att gardinerna innanför
ordnas på lämpligt sätt, så att fönstret
icke vid öppnandet nöter på dem. Med de täta,
tunga, orörliga draperier för fönstren, som
brukades under 1800-talets senare del, var
den anordningen omöjlig. Numera uppsätter man
dock, till all lycka, gardinerna på ett mera
rationellt och tilltalande sätt och gör dem i
allmänhet lätta och skjutbara, så att de af de
inåtgående fönstren föras åt sidan. Fransmännen
använda nästan uteslutande inåtgående fönster
af en synnerligen solid och rationell typ,
som vann insteg under 1700-talet, då man
nedlade mycken konst och elegans på själfva
beslagen, såväl gångjärnen som i all synnerhet
spanjolett- eller regelstång-beslagets
handtag och hylsor. Spanjoletten är en stång
af rundjärn med en horisontell kort gripklo i
hvardera ändan, som vid stångens kringvridning
griper om ett par tappar i karmens öfver- och
understycke och trycker bågarna mot karmen (se
fig. 7). Regelstången är halfcirkelformad, i två
delar, en öfre och en nedre, hvilka, då de ingå
i det på lagom handtags höjd sittande låshuset, i
form af kuggstänger vika sig på ömse sidor om ett
litet, på handtagets axel fäst kugghjul. Genom
vridning på handtaget föres den nedre stången
nedåt, samtidigt med att den öfre föres uppåt (se
fig. 8). Stängerna äro kilformigt afslutade, så
att de vid läsningen pressa bågen mot anslaget.
Engelsmännen ha en viss förkärlek för
skjutfönster. De indela fönstret i två halfvor
på höjden och så, att de kunna skjutas förbi
hvarandra. Sidoposterna äro ihåliga för att
lämna utrymme för motvikterna att röra sig
upp och ned. Skjutfönstren ha en del påtagliga
företräden framför gångjärnsfönstren, men ha
ett enligt våra vanor alldeles olidligt fel:
de kunna ej göras dragfria.
Muren under ett på vanlig höjd sittande fönster
kallas bröstvärnet (bröstvärnsmur). Den göres
ofta något tunnare än väggen i öfrigt, hvarigenom
bildas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
