Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
Författarrätt-Förfil
424
ligen under århundraden ingen litterär
eganderätt, utan tjuftryck kunde ega rum
strafflöst. Ännu Ludvig XIV i Frankrike
honorerade medelst pensioner och gratifikationer;
Eacine, som ju räknade en stor europeisk publik,
var hänvisad till dessa för sin utkomst. På
samma sätt var det i Sverige, där t. ex. en stor
del af lyriken under 1600-talet utgjordes af
tillfällighetsdikter, för hvilka skalden äskade
belöningar. Förnäma och rika personer uppträdde
ofta som mecenater, bekostade tryckningen af
böcker, som annars ej skulle fått förläggare
och som därför dedicerades till de välvillige
gynnarna i granna ordalag. Under frihetstiden
hände det, att riddarhuset eller ständerna
bekostade arbetens utgifvande eller gåfvo
författarbelöningar. Gustaf III utdelade
pensioner och sinekurer, t. ex. åt Bellman
och Kellgren.
Verkliga honorar efter vår tids mening
utbetalades emellertid redan tidigt nog för
dramatiska arbeten, hvilka uppfördes af medeltida
gillen och skrån. 1500-talets skådespelarsällskap
aflönade stundom fast anställda teaterförfattare,
och t. ex. Shakspere skref endast för den trupp
han tillhörde. Som det ej fanns något skydd för
en författares arbete, kunde en konkurrerande
trupp skaffa sig af-skrift af ett omtyckt
stycke och uppföra det utan något hinder af,
att det var såldt till annan teater, liksom
en boktryckare kunde ge ut det utan tillstånd
af författaren. Honoraren voro därför alltjämt
mycket låga. Tjuftrycken florerade naturligtvis,
särskildt i fråga om begärliga arbeten, och
en skald som Tasso kunde ej hindra, att hans
"Gerusalemme liberata" kom ut i sju olika
upplagor, innan han hunnit ge sin dikt den
slutgiltiga formen och själf befordra den till
trycket.
Teatrar och boktryckare (förläggare) började
emellertid att inbördes skydda sig mot litterära
stölder, och detta skydd kom i någon mån
författarna till godo genom förhöjda arfvoden. I
England har man tidigast fått förlagsrätten
erkänd, om också icke alltid respekterad;
1681 stadgades där 12 pence böter för hvarje
exemplar af skrift, som eftertrycktes af en annan
firma än den, som låtit inregistrera arbetet i
bokhandlargillets register, men långt förut vax
eftertryck i regel icke att befara. Honoraren
stegrades småningom, allteftersom läslusten
tilltog och upplagorna kunde förstoras. Miltons
"Paradise löst" (1667) honorerades endast med 18
pd st., Dryden fick 250 guinéer för sina fabler
(1700) och hans Vergiliusöiversättning en på sin
tid ojämförlig summa: 1,200 pd. Tolkningar af
antika diktverk betalades länge afsevärdt mycket
högre än engelska original. Så erhöll Pope för
sin öfversättning af Ilia-den omkr. 5,000 pd,
medan Fieldings "Tom Jones" inbragte blott 700
pd (1749) och Goldsmiths "Vicar of Wakefield"
60 pd (1763). På kontinenten voro honoraren
mycket lägre, emedan lagstiftningen ej gaf
skydd. Särskildt holländska piratupplagor
förstörde utsikterna till honorar på den franska
bokmarknaden. Voltaire skänkte bort manuskript
till förläggare, hvaremot han förtjänade på
sina skådespel. I Tyskland var det först vid
1700-talets slut, som några större honorar kommo
i fråga; Klopstock erhöll blott 2 thaler arket
för sin "Messias", Jean Paul 100 dukater för
"Die unsichtbare loge". Goethe och Schiller
däremot fingo väsentligt högre honorar - trots de
många tjuftrycken -: "Die wahlver-wandtschaften"
betalades med 2,500 thaler, "Aus
meinem leben" med 12,000 thaler; inalles skall
Cottas förlag 1795-1865 till Goethe och hans
arf-vingar ha betalt närmare 900,000 och till
Schiller och hans arf vingar nära 300,000 mark
i honorar. Den utsträckta skolundervisningen,
de ständigt förbättrade metoderna för böckers
tekniska frambringande och deras spridning
bland allmänheten samt den stora folkökningen i
kulturländerna ha ökat den litterära publikens
antal i högsta grad. Detta har möjliggjort
större upplagor, och då numera en både
internationell och inhemsk lagstiftning i de
flesta länder skyddar den litterära eganderätten,
ha maximisiffrorDa för författarhonoraren vuxit
högst ansenligt under 1800-talet. Från dettas
förra hälft äro väl Walter Scott och Eugëne Sue
mest bekanta för sina höga arfvoden; den senare
erhöll 200,000 francs för "Le juif errant",
och den förre kunde på fyra år förtjäna öfver
70,000 pd. 1896, det år då Zola utgaf "Eome",
hade han en inkomst af bortåt 300,000 francs;
Daudet förtjänade 1889 120,000 francs. Freytag
erhöll för "Die ahnen" omkr. 420,000 mark,
Anthony Trollope 3,000 pd för en roman. En stor
del utländska arbeten betalas långt högre som
tidskrifts- eller tidningsbidrag än som böcker.
De principer, efter hvilka honorar bestämmas,
äro något olika i olika länder. I Sverige
m. fl. länder utgår arfvodet i de flesta
fall efter viss summa per tryckark och 1,000
exemplars upplaga, och det högsta honorar,
som då förekommer, torde vara 50 kr. per ark
och 1,000 ex.; i Frankrike och en del andra
länder i allmänhet efter viss summa per ex. af
upplagan; högsta franska honorar skall vara
75 centimes per ex. af vanlig romanstorlek
och gängse pris af 3,5 francs. Teaterhonorar,
som för framgångsrika stycken långt öfverträffa
bokarfvoden, pläga beräknas efter viss procent
på bruttoinkomsten af hvarje föreställning. Se
Schack, "Ur gamla papper", III, s. 103
ff. (1897) och "Nord und süd" 1900, s. 78 ff.
E-n B.
Författarrätt. Se Eganderätt 2.
Författning. 1. Ett till allmän efterlefnad
af den högsta makten utfärdadt påbud om skedd
lagstiftning. (Jfr Svensk författningssamling.) -
2. Detsamma som statsförfattning (se d. o.).
H. L. E.»
Författningsrätt. Se S t a t s r ä 11.
Författningssamling, jur., en samling af
lagar och förordningar i allmänhet eller för
särskildt förvaltningsområde (t. ex. rörande
medicinalväsendet). Dylika samlingar
äro antingen officiella eller privata. Så
utgifves i Sverige Svensk författningssamling
(se d. o.) med "Bihang" genom en tjänsteman
i Justitiedepartementet. Privata samlingar
äro t. ex. Backmans lagsamling 1831-78,
Svensk lagsamling, utg. af G. E. Lilienberg
1875- 85 med fortsättning af R. Skarin. I
Finland utgifves officiellt "Storfurstendömet
Finlands författningssamling", i Danmark
"Lovtidende for kongeriget Danmark" jämte
en "Ministerialtidende", i Norge "Norsk
lovtidende". En internationell samling är
"Annuaire de législation étrangëre", som i
årligen utkommande band upptager de viktigaste
lagarna från de särskilda kulturländerna utom
Frankrike. Samlingen utgifves af "La société de
législation comparée".
Förfil, mek. tekn. Se Fil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
