Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
Förgir-Förgyllning
428
samt af kalabarböna och fysostigmin. En
del gifter framkallar stark spottflytning
och svettning (t. ex. pilokarpin och
nikotin). Flyktiga gifter gifva ofta egendomlig
lukt åt den utandade luften. En egendomlig
hudfärg karakteriserar vissa förgiftningar: stark
rodnad i huden genom vidgning af hudkärlen är ej
ovanlig; särskildt starkt framträder detta symtom
vid inverkan af amijlnitrit och andra nitriter
samt nitroglycerin. Vissa gifter missfärga huden
genom att framkalla gulsot (t. ex. fosfor) eller
en gulsotlik färgförändring (pikrinsyra), andra
genom att förändra blodfärgämnet, särskildt till
methemo-globin (t. ex. klorsyradt kali, anilin,
antifebrin, nitriter m. m.); huden blir häraf
blåaktig till brungrå. En blåröd missfärgning
(cyanos) kännetecknar f. ö. kväfningsartade
tillstånd vid vissa förgiftningar (t. ex. med
cyanföreningar), liksom af andra orsaker. En
liknande missfärgning framkallar koloxid
vid kolos- och lys g as förgiftning ar (jfr
Koloxid). En gråbrun bronsering af huden
kännetecknar den kroniska silfverförgiftningen
(jfr Argyri). - Blödningar såväl i huden
som från slemhinnor (blodiga kräkningar
och uttömningar) och i inre organ förekomma
t. ex. vid fosforförgiftning och i några andra
fall. - Slutligen leda några förgiftningar till
egendomliga psykiska symtom (rus af alkohol,
opium, atropin, indisk hampa och haschisch,
kokain m. fl.). - Några förgiftningar framkalla
karakteristiska förändringar i kroppen, hvilka
vid liköppningar äro i ögonen fallande och lätta
att igenkänna. I en del fall kan giftet kemiskt
påvisas i mag- eller tarminnehåll, i blod, lefver
eller njure från lik efter i förgiftning aflidna
personer; vid misstanke om förgiftning skola
därför dessa likdelar insändas till rättskemisten
för undersökning (jfr G ii t). - Beträffande
förekomsten af förgiftningar är att märka,
att sådana, bortsedt från alkoholrus, som ju är
en alldaglig företeelse, äro ganska sällsynta
i vårt land. Enligt uppgifter för 1903 skulle
härstädes ha förekommit 99 dödsfall af gift,
af dessa 22 genom kolos, 22 genom fosfor (ogifta
kvinnor, som försökt giftet såsom abortivmedel)
och 30 genom annat gift; dessutom tillkomma 25
fall af själfmord genom förgiftning. Om härtill
fogas, att s. å. dogo i Sverige 78,610 personer,
af dessa 2,202 af "våldsamma orsaker" och 695
genom själfmord, finna vi, att förgiftningar
spela en ganska obetydlig roll. Genom lagen
mot försäljning af fosfortändstickor har på
kort tid fosforförgiftningarnas antal sjunkit
betydligt. För att antyda, hvilka gifter som
oftast ifråga-kornma, må anföras följande
rapport om å lasarett och sjukstugor i Sverige
under 1903 intagna förgiftningar (talen inom
parentes beteckna dödsfall): förgiftning med
syror och alkalier 34 (6), lysgas och koloxid
11 (1), fosfor 9 (6), sublimat 8, alkohol 5,
karbolsyra, lysol och kreolin 3, opium och morfin
2, atropin 2, kloral och kloroform 2, arsenik,
nictallsalter och jodoform hvardera l fall;
öfriga förgiftningar 9 fall. Ang. antalet
kroniska förgiftningar kunna i allmänhet
inga uppgifter anträffas. - Behandlingen af
förgiftningar växlar naturligen efter dessas art
och efter de för handen varande symtomen. Läkare
bör, om möjligt, snarast tillkallas. Själfva
behandlingen går ofta ut på att aflägsna
giftet genom magsköljning eller kräkmedel samt
afföringsmedel, att mildra retning, kramp eller
smärtor, att gifva motgift er, som oskadliggöra
giftet
eller motverka dess skadliga inflytande, att
stimulera vid kollaps, dvala eller förlamning
- särskildt att upphjälpa andning och
hjärtverksamhet -, att vid upphetsning lugna
nervsystemet, att värma upp den förgiftade,
em hans kroppstemperatur är abnormt låg
o. s. v. Behandlingen af kroniska förgiftningar
- de oftast förekommande äro alkohol-, tobaks-
och mordnförgiftning - består i första hand
i att förhindra ett fortsatt bruk af giftet,
en åtgärd, hvars genomförande på grund af
patienternas begär efter gifterna i fråga
ofta erbjuder mycket stora svårigheter. _
C. G. S.
Förgir, skpsb., fogningen mellan två snedt
afskurna timmer, såsom fig. utvisar. Stundom
anbringas i förgiren ett laxstjärt-formigt lås.
O. E. G. N.*
Förgraf, fortif., kallas en framför yttergrafven
anlagd graf, Förgir. .
vanligen af flackgrafsform, med
ändamål att dölja däri anbragta
stormhinder. Jfr F al t v al L
L. W:sonM.
Förgrening (lat. ramificätio, af ramus,
gren), bot., är en företeelse, som utmärker
växtkroppen gentemot djurkroppen. Den beror
därpå, att särskilda tillväxtpunkter utbildas,
från hvilka växtkroppen uppbygges. Hos
alger, t. ex. blåstång (Fucus vesicu-losus),
Gigartina och Furcellaria, och lefvermossor,
t. ex. Metzgeria och Marchantia polymorpha,
sker förgreningen ofta så, att växtpunkten
delas i två nya, som sedermera fortsätta
att växa i hvar sin riktning (se fig. till
art. Fucus). Härigenom uppkommer en s. k. äkta
gaffelgrening eller dikotomi (se d. o.). Ännu
vanligare är förgrening genom anläggande af nya
tillväxtpunkter, hos de högre växternas skott
(fanerogarnerna) i regel i bladvecken, där de
gifva upphof till knoppar, som utveckla sig till
nya skott. Härvid urskiljer man olika slag af
förgrening. Fortsätter hufvudskottet att växa
starkare än sidoskotten, uppstår såsom hos gran
och tall en monopodial förgrening. Hufvudskottets
spets kan dö, och knoppar kunna nedanför
skottspetsen utveckla sig och bilda skott med
annan tillväxtriktning än hufvudskottet (se
Dikotomi). Slutligen kan förgreningen försiggå
på så sätt, att hufvudskottet för hvarje år dör,
men ersattes af ett sidoskott, som tillväxer i
moderskottets tillväxtriktning och uppnår samma
tjocklek som detta. De olika skottkedjorna bilda
med hvarandra ett helt, så att en gren eller en
stamdel, som är uppbyggd af dylika skott, ser
ut att ha uppkommit af ett enda skott. En dylik
skottkedja kallas ett sympodium. Sympodiala skott
finnas ofta hos rotstockar, t. ex. Convallaria
Polygonatum, och hos många löfträd,
t. ex. alm, lind, pil m. fl. Se Skott.
H. Un.
Förgrodd, bot. Se P r o t h a 11 i u m och P r
o-t o n e m a.
Förgröning, Viresce’ns 1. Fyllomani (af grek. f
y’Hon, blad, och mani’a. raseri), bot.,
missbildning, bestående däri, att blommans
alla bladorgan omdanats till gröna blad,
liknande örtbladen. Förgröning af endast en del
af blomman, t. ex. hyllebladen, förekommer ej
sällsynt hos klöfver, hvitsippa, Geum m. fl., och
kallas f y 1-lodi (af grek. él’åos, likhet). Med
gynofylli menas fruktbladens omvandling till
örtblad. G. L-m.
Förgyllning, kem. tekn., konsten att
öfverdraga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
