- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
443-444

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förlagslån ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

443

Förlikningsdomstolar-Förliknings- och
skiljenämnder

444

cessuella förlikningen såsom ett aftal,
hvarigenom parterna genom ömsesidiga eftergifter
reglera sitt mellanvarande. Äfven om den ena
parten h. o. h. gifver efter för den andra,
kan man i processen tala om förlikning. Det
karakteristiska för förlikningen såsom
processuellt institut är nämligen, att parterna
genom aftalet afstå från domstolens pröf-ning
af sitt mellanvarande. Förlikning i process har
således den verkan, att processen afsUitas utan
någon materiell pröfning från domstolens sida. I
svensk processrätt förekomma bestämmelserna om
förlikning i 20:e kap. Rättegångsbalken. Där
stadgas bl. a., att då parterna förlikas inför
rätta, förlikningen skall stadfästas af rätten,
som har att gifva dombref å densamma. Detta
dombref är icke en dom i egentlig mening; dess
betydelse är att vara ett förklarande, att
förlikningen tillkommit i vederbörlig ordning
och att den skall lända till efterrättelse. Af
domstolen fastställd förlikning skall enligt §
45 Utsökningslagen verkställas i den ordning,
som för laga kraft egande dom är stadgad.

I vissa utländska rättssystem har man inrättat
särskilda myndigheter med uppgift att medla
förlikning, och förlikningsmedlingen har gjorts
till ett nödvändigt led i processen. I svensk
rätt förekommer ej någon motsvarighet härtill. Se
vidare Förlikningsdomstolar. 1. O. B. G. N.*
2. E. K.

Förlikningsdomstolar. De kostnader och
andra olägenheter, hvilka äro förenade med
rättegång, ha fört till bemödandet att söka
genom parternas förlikande förekomma sådan. I
Frankrike tillsattes under den stora revolutionen
särskilda ämbetsmän, fredsdomare (se d. o.),
hvilka skulle utöfva detta förlikarkall, och
förbud stadgades att vid domstol anhängiggöra
en sak, i hvilken öfverenskommelse med laga
verkan kunnat träffas, utan att den förut varit
föremål för fredsdomarens åtgärder. I Danmark
och Norge infördes i slutet af 1700-talet
s. k. fö r-ligelsescommissioner, inför hvilka
tvister i allmänhet måste undergå förberedande
behandling i syfte att åstadkomma förlikning,
innan de kunde af domstol upptagas. I de
länder, hvilkas lagstiftning hvilar på den
franska, har i allmänhet tvånget att söka
förlikning numera blifvit upp-häfdt (Belgien,
Italien, kantonen Geneve), utom för vissa
slag af tvister. I Tyskland har part rätt,
men icke skyldighet att kalla sin motpart
inför underdomaren (amtsrichier) för att
söka åstadkomma förlikning; endast i fråga om
äktenskapsskillnad får rättegång icke anlitas
utan ett sådant förberedande försök. Infinner
sig icke motparten, medför detta ingen annan
påföljd än att förlikningsförsöket anses
förfeladt och saken förelägges rätten till
pröfning. - I Sverige åligger det domaren
att råda parterna till förlikning, sedan
saken kommit inför rätta; någon förberedande
åtgärd i detta syfte är icke stadgad. Förslag
om införande af lagstadganden, som motsvara
de franska och danska, ha väckts äfven i
Sverige, utan att leda till annan påföljd,
än att flerestädes förlikningskommissioner
inrättats, hvilka sökt på frivillighetens väg
verka för tvisters biläggande. 1873 inrättades
(på förslag af S. A. Hedlund) i Göteborg en
förlikningsnämnd, hvilken ännu består, men icke
utöfvat någon namnTärd verksamhet. Det torde
icke kunna bestridas, att väsentliga olägenheter
äro förenade med tvånget att söka förlikning,
i det att därigenom gifves en

fördel åt den, som hårdnackadt vidhåller
oberättigade anspråk, emot den, som hellre
än att visa sig omedgörlig uppoffrar en del
af sin goda rätt. Är rättskipningen god och
icke förenad med öfver- drifna kostnader,
är också behof vet af särskilda inrättningar
för tvisters förlikande knappt nämn-vardt. -
Om på frivillighetens väg upprättade
s. k. förliknings- och skiljenämnder se d. o.
I- Afz.

Förlikningsman. Se Förliknings- och
skiljenämnder, sp. 446-447.

Förlikningsnämnd. Se Förlikningsdomstolar.

Förliknings- och skiljenämnder (eng. boards
of conciliation and arbitration) äro på
frivillighetens, väg upprättade, vanligen af lika
många arbetare och arbetsgifvare sammansatta,
stående kommissioner 1. nämnder med hufvudsaklig
uppgift att utjämna s. k. intressetvister i
fråga om arbetsförhållandet. Man skiljer vid
stridigheter af detta slag mellanrättstvister
och intressetvister. Rättstvisterna i
inskränkt eller egentlig bemärkelse röra sig
om kränkning af redan ingångna arbetsaftal
mellan bestämda personer. De afgöras af de
allmänna domstolarna, såframt ej speciella
domstolar äro för ändamålet inrättade, såsom
i Frankrike conseils de prud’hommes och i
Tyskland gewerbegerichte. Intressetvisterna afse
villkoren för uppgörande af nya arbetsaftal
(i fråga om arbetslön, arbetstid, arbetssätt,
personlig behandling m. m.). De beröra vanligen
ett flertal arbetare eller vissa grupper
af arbetare såsom motpart mot en eller flera
arbetsgifvare (tvister af kollektiv natur). Nara
de rena intressetvisterna står en andra grupp
rättstvister, för så vidt man tager detta
ord i en mera omfattande betydelse än ofvan
skett. Denna andra grupp omfattar tvister,
som i likhet med de egentliga rättstvisterna
afse redan existerande arbetsaftal, men som
skilja sig från dessa senare därigenom, att
det vid förevarande grupp af tvister är fråga
om tolkning eller tillämpning för framtiden
af någon aftalsbestämmelse. Ur socialpolitisk
synpunkt äro intressetvisterna och de dem
närstående rättstvisterna af långt öfvervägande
betydelse. Erfarenheten har nämligen visat,
att i de stora striderna inellaa arbetare och
arbetsgifvare jämförelsevis sällan varit fråga
om kränkning af redan ingångna aftal och om
ersättning för däraf uppkommen skada. Strejker
och stängningar (lockouts) ha oftast haft sin
orsak i intresse-, icke i rättstvister.

Förliknings- och skiljenämnder i egentlig mening
leda sitt ursprung från England. 1860 lyckades
det den bekante fabrikanten, sedermera ministern
A. J. M u n d el l a, att genom upprättandet
af en stående förlikningsnämnd få ett slut på
de förbittrade strider, som under mer än ett
århundrade tid efter annan uppflammat inom
trikåtillverkningen i Not-tingham. Detta var
upprinnelsen till det s. k. "Nottingham-systemet"
eller "Mundellas system". Enligt detsamma skall
nämnden, hvars alla kostnader lika fördelas
mellan arbetare och arbetsgifvare, bestå af 22 af
arbetarna och fabriksherrarna hvar för sig på ett
år valda ledamöter, hälften arbetstagare, hälften
arbetsgifvare. Hvarje tvistig-het skall först
hänskjutas till ett utskott, som verkställer
nödig utredning, innan frågan förelägges nämnden
i dess helhet. Vid lika röster e?er, såsora

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:00:00 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free