- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
463-464

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmögenhetsrätt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

463

Forna-Förnedring

464

månens kärnskugga icke fram till jorden, blir
solförmörkelsen ringformig. Å andra sidan
blir månförmörkelsen total eller partiell,
alltefter som fullmånen helt och hållet eller
endast till någon del inträder i jordens
kärnskugga.) - Hvarje total solförmörkelse
börjar och slutar med en partiell, till följd af
jordens rotation och månens rörelse. En total
solförmörkelse varar för en viss gifven ort
högst 7-8 minuter och är ett lika storartadt
som sällsynt skådespel. När solskäran blifvit
smal, ser man (från någon hög ståndpunkt)
månskuggan stryka fram öfver jorden från väster
till öster; en blek och dyster skymning breder
sig öfver landskapet, temperaturen sjunker,
djuren bli oroliga pch uppsöka sitt läger,
nattfåglar komma fram, och när totaliteten
inträdt, synes månen som en djupsvart skifva,
omgifven af solprotuberansernas gulröda eldtungor
samt koronans silfverklara strålsken, hvarjämte
Ijusstarkare stjärnor och planeterna framträda
på det gröngråa himlahvalfvet. De senaste i
vårt land synliga totala solförmörkelserna
inträffade 1851 (södra Sverige) och 1896
(norra Lappland); härnäst blir en sådan
synlig i Norrland 21 aug. 1914. - I olikhet
med solförmör-kelsen är månförmörkelsen synlig
samtidigt och likadan från alla de punkter af
jorden, för hvilka månen står öfver horisonten,
d. v. s. från halfva jordklotet. Äfven vid total
förmörkelse förblir månen synlig, oftast i ett
kopparrödt sken (emedan solljuset delvis brytes
i jordatmosfären och på grund däraf träffar
den i jordens helskugga befintliga månytan),
och vid partiell månförmörkelse ter sig den
af jordskuggan skymda delen blygrå. En total
månförmörkelse varar högst l3/* timme. - I sol-
och månförmörkelsernas inträffande finnes,en
^estäjnd period, som är beroende af jordens
och månens rörelser. Emedan de nu nämnda
förmörkelserna uteslutande äro beroende af
solens, jordens och månens inbördes ställning,
är det klart, att för hvarje gång, som dessa
tre himlakroppar intaga samma inbördes lägen
som rid en viss föregående förmörkelse, måste
åter en förmörkelse af samma slag och under
enahanda omständigheter inträffa. Denna period,
som omfattar en tid af 18 år och 11 dagar, var
bekant redan för de gamle kaldéerna, som kallade
den Saros och genom sin kännedom om densamma
voro i stånd att på förhand bestämma tiden
för förmörkelserna. Den säkerhet, med hvilken
man på detta sätt är i stånd att förutsäga
förmörkelser, inskränkes i någon mån genom
ojämnheterna i månens rörelse. Jfr Oppolzer,
"Canon der finstcrnisse" (1887), hvari alla
sol- och månförmörkelser fr. o. m. år 1207
f. Kr. t. o. m. 2163 e. Kr. äro förtecknade. -
Till solförmörkelscrna höra, strängt taget,
äfven de nedre planeternas, Merkurius’ och
Venus’, passager förbi solskifvan, ehuru dessa
himlakroppar, på grund af sina små skenbara
diametrar, för oss bortskymma endast en mycket
obetydlig del af solen. När nämligen en af
dessa planeter är i nedre konjunktion med
solen och dessutom befinner sig tillräckligt
nära ekliptikan, se vi den som $n liten mörjc
fläck röra sig öfver solskifvan. Merkurius’
passager förekomma mycket oftare än Venus’,
men ha, på grund af Merkurius’ mindre afstånd
från solen, icke samma intresse och betydelse
som dessa. De senare erbjödo nämligen under lång
tid den enda tillförlitliga metoden att bestämma
solparallaxen, af hvilken jordens afstånd från
solen, enheten för alla dimen-

sioner i planetsystemet, är beroende. De inträffa
emellertid i regel ej mer än två gånger i
hvarje århundrade, och då ganska tätt efter
hvarandra. I I9:e årh. inföllo de på åren
1874 och 1882. Den senare var delvis synlig
i Sverige. Nästa Venus-passager inträffa 8
juni 2004 och 6 juni 2012. Numera har man
tillförlitligare och bekvämare metoderätt
bestämma solparallaxen (se Parallax). - Ännu ett
slag af förmörkelser bör här omnämnas,, nämligen
förmörkelserna af Jupiters satelliter, hvilka
inträffa, då dessa senare komma i planetens
skugga. Dessa förmörkelser ha ett särskildt
intresse därigenom, att de, enligt hvad Galilei
först visade, med fördel låta använda sig till’
longitudsbestämningar. Ur iakttagelser på dessa
lyckades ock 0. Römer (se denne) att 1676 för
första gången bestämma ljusets-hastighet. -
Ang. det slag af förmörkelser, som åstadkommer
de periodiska ljusväxlingarna hos-de
s. k. Algolstjärnorna, se Variabla stjärnor.
A. L-n. (B-d.>

Forna, landtbr., det å marken sedan föregåendeår
kvarvarande torra gräset. Jfr Bränning.

Förnagla, krigsv., i fänghålet af en
framladdnings-kanon indrifva en jämten, i
ändamål att göra det omöjligt för fienden att
använda kanonen till eldgif-ning. I fråga om
bakladdningskanoner (hvilka oskadliggöras genom
slutstyckets borttagande) användes ej ordet.
W. G. B.*

Förnamn. Se Namn.

Förnedring, Kristi, teol. I dogmatiken plägar
skiljas mellan två Kristi "tillstånd7’
(lat. status): förnedringstillståndet
(st. cxinanitionis), som, begynnande redan
med Kristi aflelse och födelse, fortsatt genom
hans lif i jordisk ringhet, når sin slutpunkt ii
hans lidande och död, och upphöjelsetill-ståndet
(st. exaltationis), begynnande med "nedstigandet
till dödsriket", fullbofdadt genom uppståndelsen
och förhärligandet. Kristi förnedring består
enligt den gamla dogmatiken däri, att han under
sitt jordelif i anseende till sin mänskliga natur
mestadels-afstått från bruket eller utöfningen
af den gudomliga makt och härlighet, hvaraf
den dock i inkarnationen-blifvit delaktig,
medan dock enskilda moment i hans lif, hans
undergärningar, hans förklaring o. s. v. visa,
att han alltjämt är i besittning däraf. Denna
den lutherska ortodoxiens åskådning vann
sin slutligaformulering under en häftig
strid, som under förra hälften af 1600-talet
fördes mellan teologerna i Giessen (Mentzer,
Feuerborn m. fl.) och i Tübingen (Hafenreffer,
L. Osiander, Thummius m. fl.), af hvilka de förre
representerade den segrande ståndpunkten, medan
de senare lärde, att Kristus äfven såsom människa
utöfvade de gudomliga egenskaperna, blott på
ett fördoldt sätt. Men på ömse sidor var man,
liksom öfver hufvud den äldre dogmatiken, ense
därom, att förnedringen kunde gälla endast Kristi
mänskliga natur, då tanken på en den "gudomliga
naturens" eller "logos"’ själfförnedring
skulle strida mot Guds oföränderlighet. Denna
här afvisade tanke har däremot i nyare
tid upptagits i den frän den framstående
dogmatikern G. Thomasius utgående, därjämte af
Liebner, Gess, F. von Frank, A. von Gettingen
m. fl. representerade s. k. teosisläran. Ordet
kenosis ("själfutblottning", af grek. kenün,
uttömma, utblotta) är hämtadt från Fil. 2:
7. I anslutning till Fil. 2: 6 ff., hvarmed 2
Kor. 8: 9; Joh. 16: 28; 17: 5 o. s. v. pläga
sammanställas, an-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:18 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free