Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmögenhetsrätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Förnickling-Förordnande
466
tager man här en den gudomlige logos’ eller
den preexistente Kristus’ "själfutblottning"
eller själf-inskränkning: ett afstående
från den gudomliga härligheten eller
existensformen i den mån detta var nödvändigt
för människoblifvandet, för ingåendet i ett
mänskligt lifs tillvarelseform. Hufvudintresset
vid denna läras utgestaltning låg i att vid
sidan af den strängt fasthållna bekännelsen till
Kristi gudom bättre än den gamla dogmatiken få
rum för en verkligt mänsklig utveckling. Den
gamla invändningen, att tanken på Guds
oföränderlighet härmed vore altererad, sökte
Thomasius undvika genom en distinktion mellan
Guds "immanenta" egenskaper (absolut makt,
sannfärdighet, helighet, kärlek) och de blott
"relativa" egenskaperna (allmakt, allveten-het,
allestädesnärvaro) - endast de senare gäller
logos’ "själfutblottning"; andra, för hvilka
det uppenbart otillfredsställande i detta
betraktelsesätt blifvit klart, talade i stället
om ett "depotenserande" af samtliga gudomliga
egenskaper från aktualitet till potentialitet,
från oändlig till ändlig "existensform"
e. d. På senare tid synes, äfven på de håll,
där man vill fasthålla kenosislärans grundtanke,
insikten i det illusoriska uti alla försök att
i detta problem nå fram till sådana detaljerade
bestämningar, som de nämnda dogmatici tilltrodde
sig att gifva, alltmera tränga igenom. - Litt.:
P. Eklund, "QmKévooais-doirmens fortbildning
på Concordiæformelns grundval" (1877), och
0. Bensow, "Die lehre von der kenose" (1903).
E. Bg.
Förnickling. Se G a l v a n o t e k n i k.
Förnimmelse, psyk., en själsfunktion,
som förmedlas af något af våra sinnen (se
Sinnesförnimmelse). Ofta fattas .dock termen
i en vidsträcktare bemärkelse, så att den
omfattar ej blott sinnesförnimmelserna,
utan äfven föreställningarna och tankarna
eller begreppen, d. v. s. alla de yttringar
af själslifvet, hvilka ej äro känslor eller
vilja. Ja, Boström räknar t. o. m. känslorna till
förnimmelserna, i det han nämligen betraktar
känslan såsom en dunkel förnimmelse och såsom
sådan karakteriserar äfven sinnesförnimmelsen.
S-e.
Förnuft, filos. och psyk., den högsta mänskliga
själsförmögenheten, genom hvilken människan
an-tages skilja sig från djuren. Enligt den
filosofiska empirismen skiljes förnuftet
endast till formen eller graden från de
lägre själsförmögenheterna och fattas då
vanlig:en såsom identiskt med förståndet (se
d. o.). Enligt den filosofiska rationalismen
(se d. o.) eger förnuftet ett annat innehåll
än de öfriga själsförmögenheterna, som i
motsats däremot sammanfattas under begreppet
sinnligheten. Förnuft och sinnlighet hos
människan motsvara då de af rationalismen antagna
två världarna, evighetsvärlden och den i tid
och rum gifna världen. Genom sitt förnuft höjer
sig då människan öfver sinnevärlden, känner
sig tillhöra äfven en hö^re värld, som är den
egentligt sanna och goda verkligheten. Hennes
sedliga mål blir då att hos sig utveckla denna
högre sida hos sitt yäsen och att organisera
och använda den lägre, sinnligheten, blott
såsom medel i förnuftets tjänst, aldrig såsom
själfändamål. Denna åsikt framträdde först hos
Platon i samband med hans idélära. Enligt honom
var förnuftet såsom människans delhafvande i
idéerna den såväl till form som innehåll högsta
själsdelen. Det var sålunda enligt hans åsikt
genom begreppsmässigt tänkande och ett däraf
ledt viljande,
som människan kunde erhålla ett förnuftigt
innehåll i sitt själslif. Ännu hos Kant
bibehålies väsentligen denna identifikation
af den formella och reella full-andningen, då
han på det teoretiska området fattar förnuftet
såsom slutledningsförmåga, men på samma gång
bestämmer det teoretiska förnuftet såsom förmåga
af obetingade principer och det praktiska
förnuftet såsom den autonoma viljan, hvilken
handlar efter sedelagens absoluta pliktbud. Hos
Fichter Schelling och Hegel betonades än mer
den reella sidan af det mänskliga förnuftets
särskillnad från de öfriga själsförmögenheterna
och tilldelades förnuftet den objektiva
betydelsen af att utgöra den högsta, sanna
verkligheten. ("Det, som är förnuftigt, är
verkligt; det, som är verkligt, är förnuftigt",
Hegel). Hos Boström skiljes fullständigt i detta
hänseende mellan form och innehåll: sinnligheten
och förnuftet äro skilda till innehållet;
inom hvardera finnas med afseende på formen
de olika utvecklingsgraderna af medvetenhet
och frihet, så att förnuftet kan ha känslans
omedvetna och förnuftsinstinktcns ofria former,
liksom å andra sidan förståndet och den- af
detta ledda viljan kunna vara såväl sinnliga som
förnuftiga. - I hvardagsspråket användas vanligen
uttrycken förnuft och förstånd såsom liktydiga.
S-e.
Förnuftsbegrepp, filos., kallar Kant begrepp om
något obetingadt.
Förnuftsidéer, filos., äro enligt Kant
förnuftsbegrepp, hvilkas föremål ej
kunna anträffas i erfarenheten, men
hvilka äro regulativa principer för vårt
tänkande. Motsvarande de tre hufvudarterna
af slutledningar (kategoriska, hypotetiska
och disjunktiva slutledningar) urskiljas
enligt Kant tre förjmfts-idéer: idéerna
om gud, jrihet och odödlighet (se Kant).
S-e.
Förnuftsreligion. Se Naturlig religion.
Förnyelse (lat. renovatio), teol., är i
dogmatikens lära om frälsningstillegnelsen,
vid sidan af den i den nyare teologien
vanligare termen helgelse (lat. sanctifieatio),
den häfdvwma beteckningen för det sista och
afslutande momentet i "den helige andesnådeverk",
för den gärning, hvarigenom han efter hand
omskapar den pånyttfödda människan, så att
Guds beläte hos henne allt fullständigare
återställes. Vid detta hans verk kan dock,
på grund af de i pånyttfödelsen erhållna nya
andliga krafterna, en fri medverkan från
människans sida ega rum. Det fortskrider
genom den i ånger och tro dagligen förnyade
bättringen under ett fortsatt utsöndrande af
den ännu vidlådande synden å den ena och ett
allt kraftigare inställande af alla människans
krafter i Guds tjänst å den andra sidan -
genom "afklädandet af den gamla människan
och iklädandet af den nya" (Ef. 4: 22 ff.;
Kol. 3: 9). E. J. ö. (E. Bg.)
Förom, sjöv., rättare för om. Se F ö r.
Förord, det yttrande, som vid vissa
tjänster (t. ex. tjänster vid landsstaten,
provinsialläkartjänster) den myndighet, hvilken
upprättat förslaget, eger att gifva med afseende
på tjänstens erhållande till förmån för någon af
de på förslaget uppförde, hvilken ej be-höfver
vara den, som därå med hänsyn till tjänstemeriter
innehar första rummet, men väl den, som anses
till befattningen mest lämplig. - Förord
vid äktenskap. Se Akten s’k a p s-f öro r d.
Th. R. (Ask.)
Förordnande, jur. 1. Administrativ föreskrift
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
