Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förråd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltiden (i Sverige t. o. m. genom hela
medeltiden). Lokalförsamlingen blef alltmer
lokalprästernas (presbyteriets och biskopens)
arbetsfält, ingenting annat. Härunder ökades,
från 3:e årh., dess lokalprästers antal
hastigt, och en hel rad nya lägre grader
uppstod. Samtidigt med denna utvecklings
sanktion genom Cyprianus (se d. o.) begynte en
viktig omgestaltning af församlingarnas yttre
form. De kristne i storstäderna blefvo för
talrika för att nöjaktigt kunna sammanhållas
i en församling. Under biskop Fabianus i Rom
(240-talet) uppdelades Roms församling i
14 områden, och i spetsen för hvarje sattes
en diakon; hvart område bildade en särskild
församling med egna präster, egen kyrka
o. s. v., men under gemensam ledning af romerske
biskopen. Det nya uppslaget utbildades fullt i
Orienten i nära anslutning till Diocletianus’
politisk-administrativa nyorganisation. Alla
landtbiskopar försvunne ock, landsförsamlingarna
fingo som ledare en presbyter (kyrkoherde);
dessa presbyterer, liksom diakonerna för stadens
olika områden, lydde under stadens biskop. Så
var med 300-talet den utveckling af församlingen
färdig, som i det stora hela egde bestånd genom
medeltiden: hvarje församling, på land och i
stad, en kyrklig enhet under en prästs ledning,
och ett större antal församlingar sammanslagna
till en dieces (ett stift) under en biskop som
högre ledare. I den romersk-katolska kyrkan
tillkom påfven som högste maktinnehafvare, med
rätt att bestämma äfven öfver lokalförsamlingens
kyrkliga angelägenheter. Ej ens i sin kyrkliga
ekonomis förvaltning kunde i regel församlingen
deltaga. Hvad som sammanhöll den var egentligen
den omständigheten, att dess medlemmar ej hade
rätt att få de nödvändiga kyrkliga funktionerna
(begrafning, dop etc.) utförda af någon annan
lokalpräst än deras egen. Så är förhållandet i
hufvudsak än i dag i katolska kyrkan. – Till
sitt yttre omfång bestämdes församlingarna
i Medelhafsländerna hufvudsakligen af den
Konstantinska tidens lokala och kommunala
enheter; när kristendomen fick fast fot i
de germanska länderna, bildade sig äfven
där de kyrkliga församlingarna vanligen
efter förefintliga borgerliga grupperingar
eller i anslutning till kolonisationscentra;
biskopsstiften blefvo genomgående större än i
Medelhafsländerna, hvilket äfvenledes berodde
på germanstaternas inre politiska organisation.
Mot den katolska utvecklingen, som
gjort lokalförsamlingar till blott dess
prästerskap och området för dettas verksamhet,
förde reformationen åter fram "det allmänna
prästadömets" princip, den synpunkten, att kyrkan
utgjordes af lekmännen lika väl som af prästerna,
och att därför äfven lokalförsamlingens
lekmän hade rätt till aktivt deltagande i
församlingslifvet. Formen och omfånget för detta
deltagande gestaltade sig olika i olika kyrkor,
men med utgångspunkt från samma princip. Längst
gingo de strängt presbyterianska kyrkorna. I
såväl lutherska som reformerta kyrkan erkändes
församlingsmedlemmarnas rätt att kontrollera
sin prästs rena lära, att vid behof ingripa,
att vid val deltaga i någon form, att deltaga i
den lokala kyrkoförmögenhetens förvaltning, att
handhafva kyrkotukt och att höras vid kyrkliga
författningsändringar. Påfvens makt försvann
alldeles; men äfven den enskilda församlingens
själfständighet inom den större enheten ökades,
vare sig denna, såsom i den lutherska världen
och England, behöll formen af biskopsstift eller
superintendenti, eller, såsom i den reformerta
världen, tog formen af presbyterkrets,
synodkrets o. s. v. Krafvet på den enskilda
församlingens själfständighet gentemot kyrkan
fördes af den engelska independentismen ända
till hvarje församlings fullständiga autonomi. Om
den nuv. församlingsorganisationen i England
se England, kyrkliga förhållanden. l
Tyskland medförde landsfurstens makt öfver
sin kyrka en stark faktisk begränsning äfven
af församlingarnas själfbestämmanderätt;
de förlorade bl. a. allmänt valrätten. Med
1800-talets midt begynte emellertid en
omgestaltning af Tysklands kyrkliga organisation
till större själfständighet under inflytande
af "kollegialismen", d. v. s. teorien, att
hvarje konfessionskyrka är en förening,
vare sig den är privilegierad af staten
eller ej, och att den därför själf sköter
sina föreningsangelägenheter, blott med den
kontroll och begränsning från statens sida,
som denna finner nödiga. Denna teori härskade
allmänt i Tyskland under 1800-talets senare
hälft och är upptagen äfven i den preussiska
"allgemeines landrecht". Ur denna teori har
ock den moderna församlingsorganisationen
utbildats. Församlingsmedlemmarna deltaga
genom sina organ (gemeindekirchenrat etc.) i
upprätthållandet af gudstjänstordning, kyrkotukt,
förmögenhetsförvaltning, fattigvård, sjukvård,
religiös undervisning för ungdomen, val af
deputerade till synoder, utnämning af lägre
kyrkobetjänte och ofta val af präst (detta sista
mycket varierande). Se R. Sohm, "Kirchenrecht",
l (1892), E. Friedberg, "Lehrbuch des
katholischen und evangelischen kirchenrechts"
(5:e uppl. 1903), och J. O. Andersen,
"Kirkeorganisation udenlands" (1905).
I Sverige har den enskilda församlingens
själfstyrelse alltsedan katolska tiden,
i stort sedt, bibehållit det omfång, som
nu först i Tyskland gifvits den. Sedan
gammalt egde församlingen i sockenstämman
en för Sverige egendomlig institution med
beslutanderätt i territoriellt kyrkliga
ärenden. Ett kyrkoråd (se d. o.) fanns ock,
under olika former, som församlingens organ
vid kyrkotuktens utöfvande. Under 16:e och
17:e årh. yttrade sig lokalförsamlingens
själfständighet, utom i deltagandet i
kyrkotukten och den ekonomiska förvaltningen,
hufvudsakligen i rätt till prästval. Om detta
sista stod striden hård. Särskildt under 17:e
årh. täflade adel och biskopar att lägga
under sig tillsättningsrätten, under segt
motstånd från församlingarna. Resultatet blef,
att envåldskungadömet med Karl XI lade under
kungens tillsättningsrätt en del platser,
de "regala" gällen. Inom den återstående
majoriteten af församlingar ("konsistoriella"
gäll) häfdades församlingsbornas valrätt, medan
i ett ej ringa antal valrätten tillhörde
en enda enskild person ("patronella"
gäll). Församlingarna (socknarna) bildade
antingen hvar för sig eller flera tillsammans
området för en kyrkoherdes verksamhet,
pastorat. Om kyrkoherdarnas tillsättande se
vidare Pastorat och Prästval. Kyrkotuktens
betydelse sjönk från 18:e årh., hvaremot
lokalförsamlingen medverkade vid den framväxande
folkundervisningens ledning. Här blef efter
folkskolornas ordnande 1842 ett af de viktigaste
områdena för församlingens själfstyrelse. Den
nuv. svenska församlingsorganisationen grundar
sig på kommunalförfattningarna af 1862, då den
gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
