Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förskottsanordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
483
For-slag-Försoning
484
i förening, åtskilliga metoder. Se härom
Kallenberg, "Om tjänsteförslag" (i " Stats
vetensk. tidskr.", 1901, s. 7 ff.). Jfr
Tjänstebetänkandet.
- 2. Om förslag till beslut, som i öfverläggande
församlingar väckas, se Lagförslag och Motion.
- 3. Krigsv., förr vanlig benämning
på hvarje skriftlig handling, som summariskt,
vanligen efter fastställda formulär, redogjorde
för sammansättningen af eller tillståndet vid en
trupp, ett förråd e. d. Numera har benämningen i
en del fall ändrats till b e s k e d (se d. o.),
l o. 2. H. L. R. (Ask.) 3. C. O. N.
For-slag, mus, , en framför den melodiska
hufvud-noten uppträdande binot, som blott
tjänar till prydnad.’ Förslag är antingen
långt (it. appoggia-tura), då det drager till
sig accenten och vid jämn takt hälften, vid
trippeltakt två tredjedelar af huf-vudnotens
tidsvärde, eller kort (it. acciaccatura)
, då det uppträder utan accent och mycket
hastigt. Två eller flera (alltid korta)
bitoner framför hufvud-tonen kallas dubbelt
förslag. Förslag tecknas med mindre noter
(och oberoende af taktindelningen), det korta
förslaget med genomstreckad nothals. Hufvudnoten
tecknas med det fulla värde, som den tillsammans
med förslaget eger. Vid långt förslag tecknas
förslagsnoten med det ton värde, som tillkommer
den. Långt förslag är f. ö. ur harmonisynpunkt
egentligen en maskerad förhållning (se d. o.),
och detsamma kan sägas om det korta förslaget,
när detta (såsom de ypperste mästare alltid
yrkat) utföres så, att det inträder först på
hufvud-notens taktdel och alltså icke afdrager
något af den föregående notens värde. Jfr
Dubbelslag, E f t e r s l a g och M e 1 1 a n
s l a g. A. L. (E. F-t.)
Förslaggad basalt, rättare Slaggliknande basalt,
petrogr. Se Basalt.
Förslaggning lider en metall, då den syrsattes
(oxideras) och ingår som beståndsdel
i slagg. Genom förslaggning renas ädla
metaller från oädla, t. ex. silfver från bly.
L. R.*
Förslagsanslag. Se Statsanslag.
Förslemning, bot., slemvandling af cellväggen. Se
Cell, sp. 1392, och Myxophyceæ.
Kristianstads län, Bjäre härad. inv. (1907).
F. bildar med
Förslöf, socken i 3,243 har. 1,924
Grefvie ett regalt pastorat i Lunds
stift, Bjäre kontrakt.
Försnillning, jur. Se Förskingring.
Försonare, teol. Se Försoning.
Försoning, teol.,
återställandet af den genom människans skuld
brutna gemenskapen mellan henne och Gud. –
Såsom hufvudmedlet för gudomens "försonande"
framträder i de förkristna religionerna öfver
hufvud och så ock i gamla testamentet offret
(se d. o.). Inom Israel undergår emellertid
i samband med Gudsföreställningens utveckling
till allt större renhet och med syndakänslans
fördjupande jämväl uppfattningen af offret en
väsentlig ombildning. Medan i äldre tider
offren äfven här fattades såsom gåfvor från
människans sida, som voro afsedda att blidka den
vredgade guden och hvilkas värde man därför,
när den åsyftade verkan syntes uteblifva,
måste söka efter medel att oaflåtligt stegra
(människooffer), ter sig offerväsendet senare
såsom en integrerande beståndsdel i det förbund,
som Gud upprättat med sitt utkorade folk. Han
själf har gifvit det offren såsom ett medel att
"betäcka" eller
"sona" synden (3 Mos. 17: 11 o. s. v.),
så att denna ej må störa förbundets
bestånd. Hufvudvärdet i offret ligger nu
i den lydnad mot Gud, som uppenbarar sig i
det punktliga uppfyllandet af de föreskrifter
rörande offren hans lag gifvit, och offertjänsten
är i första hand afsedd att reglera folkets
eller församlingens Gudsförhållande. Den
gäller öfvervägande, ehuru ej uteslutande, för
förseelser af kultuell eller ceremoniell art,
öfver hufvud för mer eller mindre "ouppsåtliga"
synder. Verkligt uppsåtliga brott måste på
annat sätt sonas, och hur stor betydelse än,
såsom många ställen t. ex. i Psaltaren visa,
offertjänsten, med dess till religiös symbolik
i olika riktningar (människans hängifvande
af sig själf åt Gud o. s. v.) inbjudande
ritual, egde för den enskildes fromhetslif,
blir dock insikten allt klarare i offrens
otillräcklighet att åstadkomma en "försoning"
af den personliga art det här gäller. "Det
offer, som behagar Gud, är en förkrossad ande"
(Ps. 51: 18 ff., jfr t. ex. Hos. 6: 6; Mik. 6:
7 ff., Ps. 40: 7 ff.; 50: 7 ff.). Tanken på
en offerdjurets ställföreträdande straffdöd,
som man stundom velat lägga till grund för
offerföreställningarnas uttolkande, synes för
dessa vara åtminstone i det allra närmaste
främmande. Däremot framträder flerstädes
i sammanhang med grubblet öfver lidandets
problem och särskildt under intrycket af
enskilda frommas martyrium tanken på det
ställföreträdande lidandets möjlighet och
betydelse. Sin djupsinnigaste utläggning har
denna tanke fått i Deuterojesajas (se
Esaias’ bok) teckning af Herrens tjänare (Ebed
Jahve) Es. 52: 13–53: 12. Denna har framvuxit
ur profetens sökande efter ett svar på frågan,
huru det lidande, som Herren i exilen låtit
sitt folk och särskildt dess fromma undergå,
skall förklaras. Herrens afsikt härmed har varit
att fostra sitt folk till en ny, högre uppgift,
att såsom hans rättfärdige tjänare intaga en
religiös medlarställning i förhållande till de
andra folken (jfr t. ex. Es. 49: 6); men då Israel
i sin helhet ej förmått ingå på dessa Herrens
tankar, tillfaller denna roll den kärntrupp af
rättfärdiga, som trots allt förakt och alla
förföljelser, jämväl från sina landsmäns
sida, troget hållit fast vid Herren. Men
i den rent individuellt personliga prägel,
som Herrens tjänares gestalt på höjdpunkten af
Deuterojesajas profetia vinner, blir den tillika
ett framåtvisande ideal. – N. T:s lära om den
genom Jesus Kristus skedda försoningen låter sig
ej fattas såsom en omedelbar utveckling af den
ena eller andra af dessa gammaltestamentliga
föreställningar; dessa blifva väl af eminent
betydelse för lärans närmare utformande,
men denna själf är dock i sina väsentliga
grunddrag en själfständig tolkning af det nya
lidandesproblem, inför hvilket församlingen
ställts genom den af henne såsom Messias bekände
Jesu korsdöd, sedt i den belysning, som tron på
den uppståndne Kristus sprider däröfver. I den
äldsta kristna predikan står förkunnelsen af Jesu
uppståndelse alltigenom i förgrunden. Den har
för den äldsta församlingen ingalunda betydelse
blott såsom den af Gud gifna bekräftelsen af
Jesu lära eller hans afslutade gärning, utan
innesluter framför allt vissheten om, att Jesus
lefver, är sin församling nära och i och genom
den fortsätter sitt frälsarverk. Härmed är ock
vissheten gifven, att Jesu död, om än förorsakad
af människornas synd, dock var i Guds rådslut
förutsedd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
