Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förskottsanordning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förutbestämd (Apg. 2: 23), den ter sig från denna
synpunkt såsom det nödvändiga genomgångsledet
för Jesus fram till hans ställning såsom den
himmelske Herren och Kristus (Apg. 2: 36),
det offer han måste bringa för att utan att
samtycka till människornas synd dock ej af
denna nödgas att döma dem, utan i stället åt sig
förvärfva rätten att alltjämt åt enhvar botfärdig
syndare hembjuda Guds förlåtelse. För dessa ur
begrundandet af det historiska förloppet själf
framvuxna tankar söker man nu bekräftelse i
de gammaltestamentliga skrifterna, hvarvid
Deuterojesajas bild af Herrens tjänare
från början träder i förgrunden (Apg. 8:
32 ff. o. s. v.). – Af de nytestamentlige
författarna är det framförallt Paulus, som
vidare utfört läran om försoningen. Detta
sammanhänger på det närmaste med denne apostels
egendomliga utvecklingsgång, hans uppfostran
i den fariseiska riktningen, hvars åskådning
alltigenom var behärskad af vedergällningsläran
i dess strängaste form. Denna genombrytes
väl hos Paulus genom tron på frälsningen i
Jesus Kristus, och i den skarpaste motsats mot
denna lära har han formulerat sin hufvudlära
om rättfärdiggörelsen på grund af tron
allena. Men den inneslöt dock ett ouppgifbart
sanningsmoment: den genom hela Israels historia
inpräglade öfvertygelsen om den rättfärdige
Gudens oförsonliga motsats mot allt hvad
synd heter. Ju kraftigare Paulus häfdar, att
försoningsgärningen i Kristi död och uppståndelse
är en Guds egen gärning, ett verk af hans fria
nåd och oförtjänta kärlek (jfr t. ex. 2 Kor. 5:
18 ff.), dess starkare känner han ock behofvet
af att kunna uppvisa, att i denna gärning också
rättfärdigheten kommer till sin fulländade
uppenbarelse, att Gud själf är "rättfärdig",
när han "gör den rättfärdig, som kommer till
tro på Jesus" (Rom. 3: 26). Paulus’ olika
försök att klargöra detta ha alla sitt centrum
i tanken på det ställföreträdande lidande,
som Kristus såsom mänsklighetens rättfärdige
representant genomgått. Själfva denna tanke
är ej en produkt af Paulus’ spekulation eller
lärda skriftstudium, utan måste under de gifna
förutsättningarna framgå ur betraktelsen af
själfva frälsningshistoriens gång: synden, som
undantagslöst härskar öfver alla människor,
måste följdriktigt föra döden och domen med
sig (Rom. 5: 12 ff.); genom Kristus erbjudas
dem i stället lif och rättfärdiggörelse; men
denne Kristus själf har måst lida döden på
korset. Men vid försöken att djupare intränga
i detta mysterium ha de gammaltestamentliga
föreställningarna för honom varit af stor
betydelse; dock hämtar han vid olika tillfällen
sina analogier och typer från olika håll, än från
rättslagens bestämmelser (Gal. 3: 10 ff.; Rom. 7:
1 ff.), än från olika sidor af offerkulten
(Rom. 3: 25; 1 Kor. 5: 7; Ef. 5: 2; Kol. 1:
20; Tit. 2: 14 o. s. v. Jfr vidare t. ex. 1
Petr. 1: 18 f.; Hebr. 2: 9 ff.; 7: 22 ff.;
9; 10; 12: 24). – Jesus själf, som betraktade
sin död såsom det, försåvidt det gäller hans
jordiska verksamhet, afslutande ledet i samma
af Gud honom anförtrodda frälsargärning, som
begynt med hans förkunnelse af evangelium och
hans hjälpande undergärningar och som af honom
såsom den uppståndne skall fortsättas, har helt
naturligt ännu ej gifvit någon egentlig lära om
sin döds betydelse. Men af de få ord, i hvilka
han uttalar sig om denna (Mark. 10: 45; Matt. 26:
26 ff.), framgår dock, att de tankar, som hos
Paulus fått ett så rikt utförande, ej heller
för honom varit främmande.
I den kyrkliga dogmutvecklingen möter oss först
sent en utförd lära om försoningen. För den
gamla kyrkan, som i Kristus framför allt sag
bringaren af den fulländade Gudsuppenbarelsen
och af odödlighetens gåfva, trädde andra problem
(Kristi gudom, treenigheten) i förgrunden;
tanken på Kristi försoningsdöd sysselsatte
väl lifligt den religiösa känslan och hade
stor betydelse för fromhetslifvet, men hörde
ej till de punkter, där behofvet af fixerade
lärobestämningar gjorde sig kändt, och för de
paulinska tankegångarna saknade man djupare
förståelse. Vid sidan af reproduktionen af olika
nytestamentliga föreställningar framträder hos
flera kyrkofäder (Ireneus, Origenes, Gregorius af
Nyssa, Gregorius den store m. fl.) den sällsamma
och starkt mytologiskt färgade läran om, att
Kristi själ i hans död erbjudits åt djäfvulen
såsom en lösepenning för människosläktet, på
hvilket han på grund af syndafallet, i hvilket
det hängifvit sig åt honom, hade rätt att göra
anspråk; då djäfvulen emellertid ej förmådde
att i sitt våld behålla Jesu själ, var härmed
mänsklighetens befrielse från hans herravälde
vunnen. Den förste, som gifvit en verkligt
utförd lära om försoningen, är Anselm från
Canterbury (d. 1109) i sin berömda dialog "Cur
Deus homo?" ("Hvarför blef Gud människa?"). Den
nyss refererade tankegången afvisas där
bestämdt. Väl har djäfvulen genom syndafallet
bringat människorna under sin makt, men rättighet
öfver dem har endast Gud. Det djupa allvaret
i synden ligger däri, att genom den Guds ära
blifvit kränkt – emedan Guds ära är oändlig, har
mänskligheten genom detta brott ock ådragit sig
en oändlig skuld. Ett efterskänkande utan vidare
af denna skulle förstöra ordningen i Guds rike
och strida mot hans rättfärdighet. Denna kräfver,
att hvarje synd sonas antingen genom straff
(poena) eller godtgörelse (satisfactio). Då
utkräfvandet af straffet här skulle föra till
hela mänsklighetens undergång, väljer Gud
satisfaktionens väg. Nu måste emellertid hvarje
satisfaktion i värde ej blott uppgå emot, utan
öfverträffa skulden. Men en sådan godtgörelse
är i betraktande af skuldens oändliga storhet
den ändliga människan oförmögen att gifva,
medan den dock måste gifvas af en medlem af
samma släkte, af hvilket synden begåtts. Den,
som skall kunna gifva den, måste således vara
både Gud och människa. I Kristus, gudsmänniskan,
är detta problem löst, och endast så kunde
det lösas. Dock kan hans godtgörelse ej bestå
i något, hvartill han redan i och för sig var
förpliktad, därför ej i uppfyllandet af Guds lag,
hvilket var hans såsom hvarje människas plikt,
men väl i hans frivilliga hängifvande af sitt
lif i döden, hvilken öfver honom såsom syndfri
ej hade någon rätt. Det oändliga värde detta
lif såsom gudomligt eger är mer än till fyllest
såsom godtgörelse för all världens synd. Och då
Kristus för sig själf intet behöfver, kommer den
lön, hvarpå han på grund af denna sin oändliga
förtjänst har anspråk, i stället dem till godo,
för hvilkas skull han dog. Förtjänsterna i denna
teori ligga, vid sidan af afvisandet af de gamla
mytologiska föreställningarna, i det allvar,
som göres af den tanke, hvarmed Anselms skrift
inleddes ("du har ännu ej beaktat syndens hela
vikt"), och i den starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
