Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoningsfesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stellvertretende bedeutung der person Jesu Christi"
(2:a uppl. 1900) samt de olika framställningarna
af dogmatikens system (se Dogmatik). Bland
arbeten af svenska författare från senaste
tid må nämnas O. Bensow, "Die lehre von der
versöhnung" (1904), J. A. Ekman, "Försoningen"
(1906), och E. Billing, "Försoningen" (1908).
E. Bg.
Försoningsfesten (hebr. Jomha-kippurim), äfven
kallad den stora fastan (hebr. Zoma rabba),
börjar på aftonen den 9:e i sjunde månaden
(Tischri) och slutar på aftonen den 10:e. Denna
"sabbaternas sabbat" är den heligaste af de
gammaltestamentliga festerna. Den firas därför
under personlig späkning och afhållsamhet från
alla sinnliga njutningar (jfr 3 Mos. 16, 30; 23,
27 ff.). Ändamålet med densamma är att åstadkomma
försoning mellan Israel och dess Gud. Detta
uppnås genom "bot, bön och utöfvandet af
fromma gärningar". Särskildt fordras föregående
försoning med fiender. – Då templet ännu fanns,
hörde till försoningens uppnående dessutom
offret. Öfversteprästen bar denna dag till tecken
af oskuld linnekläder, förestod själf största
delen af gudstjänsten, frambar jämte de dagliga
offren äfven syndoffret för sig och de sina
och förrättade bestänkningen med blodet. Därpå
framfördes två bockar, af hvilka den ene genom
lottning bestämdes för slaktning, hvarefter
hans blod stänktes på förbundsarken; den andre,
Asasel (se d. o.), blef efter handpåläggning
och syndabekännelse utdrifven i öknen (senare
nedstörtad i en afgrund). Sedan följde brännoffer
af två vädurar och sju lamm samt helgedomens och
folkets försoning. Därmed befriades Israel från
syndabördan, och med gladt hjärta beredde man
sig sedan att fira den glada löfhyddofesten.
G. K–n.
Försoningsoffer. Se Offer.
Förspel. 1. Dramat., ett inledande sceniskt
tillfällighetsstycke i en akt vid en teatralisk
föreställning till firande af någon högtidlig
tilldragelse; en kort dramatisk dikt, som
är nära förbunden med ett större drama och
inledningsvis framställer förhistorien till detta
(jfr Prolog). – 2. Mus., ett instrumentalspel
i fri form, hvilket inleder de följande mera
strängt hållna satserna (jfr Introduktion
och Preludium); emellanåt använd benämning
på uvertyrer, i synnerhet de moderna, hvilka
motiviskt sammanhänga med den opera de inleda,
men äro i sig symfoniskt afrundade, vare sig
tonsättaren däri utför sin operas grundidéer
i koncentrerad form eller endast förbereder
de första scenernas stämning. Rich. Wagner
gaf namnet förspel åt uvertyrerna till sina
musikdramer, och många ha följt hans exempel.
E. F–t.
Förstagad, sjöv., säges om en mast eller stång,
som afsiktligt eller genom för hård ansättning
af sitt stag erhållit lutning för-öfver, större
lutning ("fall") för-öfver än den bort ha.
O. E. G. N.*
Första Göta artilleriregemente. Se Göta artilleriregemente.
Första Göta trängkår. Se Göta trängkår.
Första kammaren, benämning på den ena af
nationalrepresentationens afdelningar i Sverige
(se Riksdag) samt i Nederländerna och några
tyska stater (Baden, Hessen, Sachsen).
Första lifgrenadjärregementet (n:r 4) leder sina
anor från Östgöta fotfolk, som genom 1634 års
regeringsform fick namnet Östgöta infanteriregemente
och som genom med kronan 1682 afslutadt kontrakt öfvergick
till ständigt knektehåll med 1,200 nummer i Östergötland,
hvartill 1822 kommo 44 nyroterade rotar. 1791
ingick regementet såsom "rothållsdivision" med
det s. å. afsuttna Östgöta kavalleriregementet i
en lifgrenadjärbrigad, men blef vid dess
upplösning 1816 åter ett fristående regemente
under sin ännu bestående benämning. Det
erhåller numera sitt värnpliktiga manskap från
västra delen af Östergötland (inberäknadt
Linköping) och några härad i norra delen
af Kalmar län. Dess chefsstation och
blifvande förläggningsort är Linköping,
dess mötesplats Malmen, 5 km. därifrån.
C. O. N.
Första Svea artilleriregemente. Se Svea artilleriregemente.
Första Svea trängkår. Se Svea trängkår.
Första tågan l. Lifstidsstädseln, kam.,
benämning på en skatt i Bohus län, hvilken förskrifver
sig från den danska tiden. Då denna landsdel blef svensk,
stadgades genom en förordning af 1660, att bonden
fortfarande skulle betala dels första tågan vid tillträde
af ett krono- l. kastellehemman, dels den s. k. tredjeårstagan
hvart tredje år efter tillträdet.
Kbg.
Förstemann, Ernst Wilhelm, tysk språkforskare,
f. 1822 i Danzig, d. 1906, studerade 1839–43 i Berlin
och Halle germansk och jämförande språkforskning samt
utnämndes 1865 till överbibliotekarie i Dresden.
Han var 1887–99 konungens af Sachsen bibliotekarie.
Bland hans verk må nämnas
Altdeutsches namenbuch (1854–59; bd I i ny uppl., 1900–01, bd II i ny uppl. 1872) och
Geschichte des deutschen sprachstammes (1874–75, bd I, II).
Förstenade skogar. Se Fossila skogar.
Förstening, Petrefakt l. Petrifikat, paleont.,
i egentligaste bemärkelse förstenad lämning
af forntida växt eller djur. I vidsträcktare
bemärkelse begagnas ordet äfven om på andra
sätt bildade fossil (se d. o.).
G. L.*
Förster. 1. Friedrich Christoph F., tysk skald
och historiker, f. 1791, d. i Berlin 1868,
studerade teologi i Jena, men egnade sig sedan
i Dresden åt arkeologiska och konsthistoriska
studier. 1813 ingick han, liksom Theodor
Körner, vid Lützows frikår, i hvilken han blef
officer, och eldade genom sina krigssånger,
Schlachtenruf an die erwachten deutschen,
till strid för fäderneslandets försvar. Efter
krigets slut (1815) blef han lärare vid artilleri-
och ingenjörskolan i Berlin, men förlorade
denna plats 1817, till följd af en uppsats i
"Nemesis" om den preussiska författningens
historiska utveckling. Därefter redigerade
han efter hvartannat flera frisinnade
Berlintidningar. 1829 blef han hofråd samt
kustos vid den k. konstsamlingen. Af F:s
många historiska verk behandla de flesta
Preussens historia. I flera skrifter sökte
han fritaga Wallenstein från beskyllningarna
för högförräderi. Hans skildringar från
befrielsekriget 1813 ha, särskildt i fråga om
Körners lif, blifvit starkt ifrågasatta till sin
trovärdighet genom Lattendorfs bok "Fr. Försters
urkundenfälschungen zur geschichte des jahres
1813" (1891). Bland F:s öfriga arbeten märkas
Peter Schlemihls heimkehr (1849),
en fortsättning af Chamissos bekanta dikt,
bearbetningar af flera utaf Shaksperes stycken,
några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
