Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoningsfesten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
499
Försvarlig-Försyn
500
Försvarlig. Se Betyg.
Försvars-anfallsstrid. Se Försvar 2.
Försvarsarbete, bergsv., det minsta arbete en
innehafvare af mutsedel å någon fyndighet eller
grufutmål årligen måste utföra för att bevara sin
rätt till fyndigheten. Enligt 1884 års svenska
grufstadga (kap. 5, § 39) skall grufarbetet inom
hvarje inmutadt område eller utmål bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår
verkställes minst så mycket gruf- eller gruf
byggnadsarbete, att värdet däraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i gruf van af 10
kbm. i fast klyft eller, räknadt i upplagdt berg,
18 kbm. Grufegaren kan under ett år fullgöra
arbetsskyldigheten för flera, högst fyra år. Har
arbetsskyldigheten fullgjorts för tre år och
utmål blifvit grufvan tilldeladt, kan gruf-egaren
i stället för försvarsarbete betala en årlig
afgift af 50 kr., hvaraf hälften tillfaller
kronan och andra hälften den jordegare, på
hvars mark utmålet är beläget. Om befrielse
från arbetsskyl-dighet se Hvilostånd. Det ofvan
anförda gäller ej för enligt äldre författning
inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt gruf-
och slaggvarp. G. H-r.
Försvarsblad, bot. Se Blad, sp. 618.
Försvarsdepartement. I flera länder förekommer
den anordningen, att armé och flotta äro
ställda under ett gemensamt departement,
som då plägar kallas försvarsdepartement och
hvars chef bär titeln försvarsminister. Med
en dylik gemensamhet åsyftas enhetlighet
i försvaret och motarbetande af rivalitet
mellan landt- och sjövapnen. Österrike-Ungern
har ett sådant riksförsvarsdepartement, och
samma gemensamhet förefinnes äfven i Danmark
och Norge. I Sverige har sammanslagning af
Landt- och Sjöförsvarsdepartementen till ett
enhetligt försvarsdepartement flera gånger
varit på tal och påyrkades senast i en vid
1908 års riksdag af K. Staaff väckt motion.
V. S-g.
Försvarsförening, frivillig förening, som genom
föredrag, skrifters utgifvande o. d. verkar för
att väcka en allmännare öfvertygelse om behofvet
af försvarets stärkande eller genom insamling af
penningmedel söker direkt främja försvaret. Jfr,
hvad Sverige angår,
Allmänna försvarsföreningen,
Föreningen för befrämjandet af Norrlands fasta försvar,
Föreningen för Stockholms fasta försvar,
Föreningen för Sundsvalls med omnejd fasta försvar åt sjösidan och
Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar.
Försvarsgalleri, fortif. Se Galleri.
Försvarshjälp. Se Allmän bevillning.
Försvarshär. Se Hår, bot.
Försvarskarl benämndes på 1600- och 1700-talen
en person (vanligen handtverkare), som af
någon ståndsperson blifvit tagen i tjänst och
laga försvar. Jämlikt gällande lagar var sådan
person berättigad till vissa förmåner, men om
han endast på papperet var tagen i försvar,
utan att i verkligheten tjäna den föregifne
husbonden, behandlades han som "öf-verflödig
försvarskarl" och hemföll till allmänt arbete.
Kbg.
Försvarskasematt, fortif. Se K a s e m a 11.
Försvarslös, jur. Se Lösdrifvare.
Försvarsminister. Se Försvarsdepartement.
Försvarsvapen. Se Vapen.
Försvarsväsen, krigsv., sammanfattningen af
alla de krigsmedel (armé, flotta, fästningar),
som ett land eger för att värja sig.
C. O. N.
Försvårande omständigheter, jur. Se
Latitudsystem.
Försvärm. Se Bi, zool., sp. 216.
Försyn, teol., Guds omvårdnad om och ledning
af sin skapade värld. Om än försynstron i viss
mån kan sägas vara ett moment i hvarje lefvande
religion och mångenstädes redan i hedendomen
kommer till gripande uttryck, når den dock
först inom kristendomen sin fulla klarhet och
kraft. I de hedniska folkreligionerna hämmas dess
utveckling genom uppfattningen af världen såsom
skådeplatsen för en mångfald olika, ja motsatta,
hvar för sig i makt begränsade och i sitt
viljande ofta nyckfulla ande- och gudamakters
ingripande. I de tankegångar åter, som i de
kretsar, där man söker höja sig öfver folktrons
religiösa föreställningar, träda i dennas ställe,
får Gudsbegreppet, vare sig åskådningen går mera
i panteistisk eller mera i deistisk riktning,
genomgående en alltför abstrakt och liflös prägel
för att gifva rum för en verklig försynstro. Sin
mest klassiska utformning har läran oin försynen
på hednisk mark fått i stoicismen, hos hvilken,
särskildt under dess senare period (Seneca,
Marcus Aurelius), denna lära står i själfva
centrum och understundom utföres på ett i
uttrycken om kristendomen erinrande sätt. Men
försynstrons kraft är dock bruten äfven i
stoicismens åskådning genom det fatalistiska
draget, som låter dess lefnadsvisdom mynna ut
i hänvisningen till resignationen inför det
nödvändiga. Inom Israel framgick ur dess visshet
om den lefvande, allsmäktige och helige Gudens
ingripande i dess historia en utomordentligt
kraftig och liffull försynstro. Denna gäller
dock närmast Guds ledning af sitt utkorade
folks och, i dess tjänst, af världshistoriens
skickelser. Äfven i fråga om den enskildes
lif kommer väl vissheten om att stå under
Guds hägn och ledning särskildt i psalmerna
(jfr t. ex. Ps. 23) starkt och mångsidigt
till uttryck. Men vid sidan häraf tränger sig
problemet, huru det verkliga världsloppet,
de ogudaktiges lycka, de rättfärdiges lidanden
o. s. v., skall kunna förenas med tron på en
allsmäktig och rättfärdig Gud, fram med ständigt
stigande bitterhet och allt djupare känsla af
dess olöslighet (Jobs bok, flera af psalmerna
o. s. v.). Äfven den småningom sig utvecklande
tron på ett lif efter döden förmår ej, inom
judendomens förutsättningar för öfrigt, bringa
den sökta lösningen. Denna vinnes först inom
kristendomen. I det den enskildes tro på Guds på
honom riktade kärlek i Kristi person och verk
finner sin af alla världsloppets skiftningar
oberörda visshetsgrund, är härmed för honom å
ena sidan vissheten vunnen, att allt, äfven det
minsta (Matt. 6: 25 ff.; 10: 28 ff.), i hans lif
står under Guds faderliga ledning och att äfven
de bittraste skickelser äro afsedda att tjäna
det eviga mål, till hvilket Gud vill föra honom,
medan han å andra sidan härigenom befrias från
de resultatlösa försöken att fota denna sin
öfvertygelse på yttre bevisgrunder.
Denna försynstrons rent religiösa art, som i
reformationen, särskildt hos Luther, kommit till
det kraftigaste uttryck, undanskymmes åter redan
i den ortodoxa dogmatikens behandling af läran om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
