Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försöksträdgård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
Förtätning-Förvaltningen af sjöärendena
518
Förtätning. 1. Fys. Se Kondensatio
n. - 2. Med. SeAndningsljud.
Förtöja, sjöv., medelst tåg eller kättingar
fastgöra vid kaj, dykdalb eller boj; förankra
ett fartyg med minst två ankare. Detta senare
ankringssätt medför i trånga hamnar den fördelen,
att fartyget upptager mindre "svajningsrum",
än då det ligger för ett ankare. Förtöja för
och akter, ankra med ett ankare för-ut och
ett akter-ut eller ock fastgöra fartyget med
kablar för och akter. - Förtöjning, en kabel,
tross eller kätting, hvarmed ett fartyg är
förtöjdt (för-, akter-, tvärförtöjning). -
U t-segla förtöjningen, att, då ett fartyg
skall förtöjas med två ankare och det första
ankaret, vanligtvis det i lovart, under minskad
fart blifvit fälldt, manövrera till platsen
för det andra samt där fälla detta och sticka
(gifva efter) på dess kätting, under det att
kättingen på det förra hemvindas, tills fartyget
kommer att ligga ungefär midt emellan båda
ankarna. - Förtöjningsboj. Se B o j, sjöv. -
Förtöjningslekare l. S v i f-vel (se fig.),
ett slags föreningslänk mellan ett fartygs båda
kättingar, då detsamma ligger förtöjdt för två
ankare i hamnar, där tidvatten eller variabla
vindar förekomma. Genom lekaren undvikes, att
kättingarna sno sig om hvarandra, då fartyget
svajar omkring ("törnar" i kättingarna
undvikas), och man besparas sålunda det
besvärliga arbetet att "klara kätting". Jfr
Ankar kätting och dess fig. 3. O. E. G. N.*
Förtöjning, Förtöjningslekare, sjöv. Se Förtöja.
Förtöjningsboj, sjöv. Se B o j 2. För-ut,
sjöv. Se F ö r.
Förutseende reproduktion, psyk. Se E x s p e
c -tatio casuum s i m i l i u m.
Föruttagning (Antecipation), mus., antydan
i förväg om den efterföljande harmonien
därigenom, ait en eller flera toner ur ett
på stark taktdel fallande ackord få inträda
redan under det föregående ackordet (och då
på svag taktdel). Motsats: förhållning.
E. F-t. Föruttillyaro. Se
Preexistens. Förvaltning, i allmänhet en ordnad
verksamhet, riktad på ett bestämdt mål, och
särskildt, i afseende på staten, alla åtgärder,
som äro erforderliga för statsändamålets
vinnande. Hvad begreppet statsförvaltning
i speciell och teknisk betydelse innebär,
låter sig dock knappast angifva. Till följd
af en sedvanlig, i förhållandenas natur
liggande, indelning skiljer man statsmaktens
funktioner i lagstiftande, dömande och
verkställande 1. handhaf-vinde och hänför
den sista arten af dessa funktioner till
förvaltning. Statsförvaltning skulle således rara
all den verksamhet för statsändamålet, hvilken t]
är lagstiftande eller dömande. Dessa tre olika
funktioner för statsändamålets förverkligande
måste öfverlämnas åt vissa organ, och de härom
stiftade lagarna utgöra statens författning i
vidsträckt mening. Därvid kunna dessa funktioner
öfverlämnas åt en och samma myndighet; den
lagstiftande och den dömande maktens funktioner
kunna t. ex. vara förenade i samma myndighets
hand. I de moderna stateförfattningarna har dock
blifvit ansedt såsom ett aiiom, att dessa tre
funktioner i statsmaktens ut-
öfrande skola anförtros åt skilda organ. Då
emellertid med statens författning äfven, i
inskränktare mening, förstås blott de allmänna
grunderna, efter hvilka statsändamålet skall
förverkligas, anses författningen angifva blott
det sätt, hvarpå de högsta myndigheterna i staten
äro organiserade och verka, och, såsom följd
däraf, reglerna för de lägre myndigheternas
organisation och verksamhet. Endast
förvaltningens allmänna karaktär återfinnes
således i författningen; det speciella däraf är
utfördt genom en särskild lagstiftning.
I afseende på sammansättningen och verksamheten
hos de organ eller myndigheter, åt hvilka
utförandet af de till förvaltningen hörande
göromålen är anför-trodt, råder naturligtvis stor
olikhet till följd af olika kulturtillstånd,
olika historisk utveckling, olika politisk
frihet, olika folkmängd o. s. v. Ju mera
folket tillväxer i kultur, dess mera ökas
förvaltningens göromål, och dess större antal
förvaltningsorgan är behöiligt; ju mera den
politiska insikten och friheten tillväxa,
dess större del af förvaltningsgöro-målen
kan öfverlämnas åt folket själft att besörja,
dock så, att den nödiga enheten i förvaltningen
ej därigenom går förlorad (jfr Centralisation,
Decentralisation). I allmänhet är förvaltningen
så ordnad, att dess organ äro fördelade efter de
särskilda ändamål förvaltningen har att fullfölja
(rättsväsendet, den materiella och andliga
kulturen, försvaret, finanserna). Hvar och en af
dessa förvaltningsgrenar utgår från regeringen,
hvilken såsom högsta förvaltningsmyndighet
i sig förenar dem alla. Inom regeringen har
hvarje förvaltningsgren sin målsman i en i
spetsen för förvaltningsgrenen (i Sverige
kallad departement) stående minister (i
Sverige statsråd och chef för departementet)
och sprider sig därifrån vanligen genom flera
mellaninstanser till en för göromålens behöriga
gång afpassad lokal förvaltning. Därigenom
uppkommer inom hvarje förvaltningsgren en
följd af öfver- och underordnade ämbetsmän,
ämbetsmanna-hierarki. Till ett väl ordnadt
förvaltningssystem hör visserligen, att de högre
funktionärerna i denna hierarki måste vara af
regeringen beroende och kunna af denna skiljas
från sina platser (afsättlighet), emedan, utan
en sådan rätt å regeringens sida, nödig enhet
och kraft i förvaltningen skulle saknas. Men
inom de lägre graderna böra de förvaltande
ämbetsmännen vara försäkrade om att kunna
afsättas blott efter formlig rannsakning och
dom, emedan ett annat förhållande, helst där
större delen af förvaltningen är koncentrerad
i ämbetsmännens händer, skulle leda till
de största vådor för samhällsordningens
trygghet och bestånd. Jfr Förvaltningsrätt.
Th. R.*
Förvaltningen af sjöärendena kallades det
centrala ämbetsverk, som, efter upphäfvande
af det forna A m i r a l i t e t s k
o 11 e g i u m (se d. o.) 1791 och efter
åtskilliga mera kortlifvade organisationsförsök
(Generalsjömilitiekontoret, Storami-ralsämbetet
m. fl.), från 1803 intill ingången af 1878,
då det ombildades till M a r i n f ö r-v al
t n in ge n (se d. o.), hade öfverledningen
af flottans ekonomiska angelägenheter. Första
instruktionen för ämbetsverket utfärdades 23 mars
1803^ förnyade instruktioner 2 nov. 1824 och 18
jan. 1841. Med 1872 års ingång afskildes från
Föryalt-ningens af sjöärendena ämbetsbefattning
frågor ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
