- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass /
555-556

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gaertn. ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gång under djurets lif - enligt uppgift årligen
efter brunsten -, medan hos andra slidhornsdjur
en dylik fällning i allmänhet inträffar blott en
gång under ungdomen. Skallens byggnad ansluter
sig till en af de äldsta kända slidhornsdjuren,
Protogoceros, som lefde under miocentiden;
dock ha kindtänderna hos gaffelantilopen
erhållit högre kronor, och tårgropen är
försvunnen. Lättklöfvar saknas. Djuret är
ofvantill vackert rost-isabellfärgadt, men
hvitt på sidorna, undertill, kring svansen samt
där och hvar på hufvudet och halsen; hornen äro
svarta. Den fullvuxne hannen är något öfver 11/2
m. lång, öfver bogarna 80 och öfver länden 96
cm. hög. Honan är märkbart mindre än hannen,
men med undantag af, att hornen äro mindre
eller stundom t. o. m. saknas, icke vidare
olik honom. - Gaffelantilopens utbredningsområde
ligger mellan Saskatchewan och mellersta Mexico,
Missouri och Stilla hafvet; den uppehåller
sig på slätterna samt undviker skogar och
bergstrakter. Särdeles talrikt förekommer den
på Kansas’, Oklahomas och Texas’ slättmarker
och på låglända ställen v. om Klippbergen. Den
uppträder i smärre flockar eller hjordar
af hundratals djur. Gaffelantilopernas föda
utgöres hufvudsakligen af det korta, saftiga
prärigräset, men äfven af andra växter; under
vintern lida djuren ofta stor nöd, när djup
snö täcker marken, och då omkommer ej sällan
en mängd af dem. Saltvatten eller rent salt
älska de, liksom de fleste idisslare, högeligen
och välja ofta till vistelseort ställen, där
sådant står dem till buds. Intet på prärierna
förekommande djur öfverträffar antilopen i
snabbhet, och den utmärker sig för vaksamhet
och skygghet. Parningstiden infaller i sept,,
då strider utkämpas mellan bockarna. I maj eller
juni föder honan vanligen två enfärgade ungar,
hvilka växa jämförelsevis ganska fort. I
fångenskapen trifves djuret icke väl. -
På senare tiden har man börjat flitigt jaga
gaffelantilopen, hvilket förr skedde "blott i
nödfall, då man icke kunde få bisonkött". Jakten
är emellertid på de skoglösa slätterna förbunden
med icke ringa svårigheter samt tager jägarens
tålamod och ihärdighet starkt i anspråk. Köttet
är godt, talgen användes till framställande
af förträffliga ljus, och huden beredes af
indianerna till skjortor, af de hvite till
handskar. Litt.: I. Muric, "Notes on the anatomy
of the prongbuck, Antilocapra americana" (i
"Proceedings of Zoological society", 1870).

Gaffelapa, sjöv. Se Apa och
Gaffelsegel.

Gaffelben, zool. Se
Fåglar, sp. 180.

Gaffelfil, mek. tekn. Se Fil, sp. 190.

Gaffelfock, sjöv. Se Gaffelsegel.

Gaffelgrenig, bot., säges
en växt vara, som är dikotomiskt förgrenad.
Jfr Dikotomi och Förgrening.

Gaffelhornsdjur, zool. Se
Gaffelantilopen.

Gaffelkorn. Se Korn.

Gaffelkors. Se Kors och Pythagoreiskt kors.

Gaffellik, sjöv. Se Gaffelsegel.

Gaffelnock, sjöv. Se Gaffel.

Gaffelplog, landtbr. Se Plog.

Gaffelplåtar, paleont. Se Blastoidea.

Gaffelsegel, sjöv., ett trapetsformigt segel,
hvars öfre "lik", gaffelliket, antingen
är fäst vid en gaffel medelst "litslina"
eller ock löper på densamma medelst "litsor"
af trä, järn eller tåg, och hvars främre lik,
mastliket, är "litsadt" till en undermast eller
"snaumast". De båda öfriga liken kallas aktre
och undre liken. Om gaffelseglet halas ut till
nocken af en bom, kallas det ofta
bomsegel. För att sätta ett gaffelsegel halar man
skot och, om det löper på gaffel, uthalaren
på gaffeln; för att bärga detsamma halar man
brokar och gigtåg samt, om det löper på gaffel,
skotupphalare och inhalare. Gaffelseglen kallas
på olika master och fartyg gaffelfock, gaffelapa
eller apa, mesan, briggsegel samt, på skonare
och galeaser, storsegel. Jfr Bomsegel, Bärga
segel
och Segel.

Gaffelsegelsbrok, sjöv. Se Brok och
Gaffelsegel.

Stora gaffelsvansen.

Gaffelsvansar, Cerura, zool, ett till
fam. Notodontidae bland spinnarfjärilarna
hörande släkte, omfattande medelstora arter med
tjock, ragghårig kropp, hos båda könen kammade
antenner samt i bakkanten helbräddade (ej med
tand försedda)
vingar. Larverna ha i stället för analfötter
två bakåtriktade, taggiga utskott, ur hvilka de,
om de oroas, utstjälpa långa, veka trådar, med
hvilka de svänga hit och dit. På ryggsidan af
en af de främre lederna bära de en puckelformad
upphöjning och därbakom en stor schabrakformig
ryggfläck, som är mörkare än den gröna
grundfärgen. Pupporna öfvervintra i sin delvis
af träspånor bestående kokong, som fästes vid
någon trädstam. I vårt land finnas fyra arter,
af hvilka den största och allmännaste är stora
gaffelsvansen
, C. vinula (se fig.), som har en
vingbredd af 42-75 mm. och är ljusgrå med mörka
tvärband på bakroppen, hos hannen med otydliga
teckningar på vingarna, hos honan med i hvarandra
inskjutande mörka vinkellinjer. Larven, som
lefver på asp- och pilbuskar, är såsom ung helt
svart och har bakom hufvudet på hvardera sidan
en taggig törne, liknande ett par uppstående
öron. Såsom äldre blir den grön, med violett
eller brunaktig, hvitkantad schabrakfläck på
ryggen. Då den oroas, intager den en egendomlig
"skräckställning".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:18 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbi/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free